Offentlig godhet för att vinna stilpoäng

Det finns händelser i historien som beskrivs som vändpunkter. Det är givetvis ett fiktivt grepp för att montera verkligheten på det ramverk som skapar illusionen om att tillvaron kan kontrolleras. En sådan händelse är Berlinmurens fall 1989. En annan är terrordåden i New York och Virginia den 11 september 2001. De har blivit historiens hängkrokar genom vilka flera andra berättelser förmedlas. Den traderade ”historien” blir gärna inramad av någorlunda raka linjer mellan orsak och verkan. Detta sätt att förstå tillvaron är både ideologisk, kulturell och existentiell. Verkligheten förmedlas via rum och tid, för att åberopa Kants kunskapsteoretiska syn på saken, och människor sorterar den för att i viss mån lägga historien ”under sig”.

Sven Anders Johansson, professor i litteraturvetenskap vid Mittuniversitetet, stiger in i några av vår samtids händelser i sin bok Det cyniska tillståndet. Dessa benämner han själv ”flyktingkrisen” och aktivismen, fascismen och det kritiska tänkandet, klimathotet och framstegstron. Egentligen är det en slump att det blir just dessa. En annan lista skulle kunna beskriva boken lika väl: mediernas makt, akademin och idéhistoriska rötter till diverse värderingar. Genom att dela in volymen kronologiskt – 2015, 2016, 2017 – framstår berättelsen som något slumpartad. Men det är endast en chimär i meningen att vissa saker som hamnar under Johanssons lupp råkar pågå under dessa år. De samtidigheter han framhåller relateras till tänkare och filosofer som Theodor Adorno, Simon Critchley och Peter Sloterdijk.

Johanssons egentliga ärende är abstrakt, nämligen att undersöka cynismen och hur den präglar samtiden. I inledningen säger han att hans egen roll är att vara ”ett medium”, men hans reflekterande är mer än så. Han bedriver genom sitt språk, sina formuleringar och sin ram också en aktivism. Det visar sig genom den essäistiska och dagboksliknande formen där ingenting tycks ha ambitionen att komma fram till en slutsats utan där reflekterandet blir sin egen handling. Vissa delar är utformade som inre sokratiska dialoger där han kritiserar sin egen ståndpunkt för att vara cynisk eller ytlig. Genom greppet prövar han sin egen hållning inför offentligheten. Det är både underhållande och konstruktivt i god kritisk anda. Samtidens cynism visar sig också genom att Johansson mot slutet av boken tar ställning för kynismen.

Skillnaden mellan cynism och kynism är att det förra är ett ”objektivt tillstånd som man inte kan ta sig ur” medan det senare är ”det subjektiva införlivandet av cynismen”. I inget fall går det alltså att komma undan, men kynikern har i alla fall genomskådat det cyniska tillståndet och triggas till ”en desperat överlevnadsstrategi”. Som cyniker kan det vara enkelt att stanna vid likgiltighet inför sakernas tillstånd, men kynikern rör sig bortanför likgiltigheten. Hen uppövar en motståndshandling som påminner om Winston Smiths desperation i 1984.

Johanssons egentliga ärende är abstrakt, nämligen att undersöka cynismen och hur den präglar samtiden.

Det är tacksamt att Johansson klär av politiken och medierna deras klichéer genom att peka på den cynism som så ofta kolliderar med handlingarna, särskilt i Sverige som är i nästan total avsaknad av mediekritiska arenor. Ofta heter det att vi måste ta avstånd från ”alla former av hat, hot och rasism”. Men vad betyder sådana upprop egentligen? Vad betyder alla galor, insamlingar och tillfällen att stå på de godas sida, när budskapen kan ändras på bara några veckor som de gjorde i flyktingfrågan? Eller när kändisjournalistiken plötsligt byter fokus från det ena till det andra, som till exempel från bojkotten av bokmässan 2016 och 2017 för att markera mot högerextremism till att kort därefter handla om klimatkrisen och knappt uppmärksamma den politiska extremismen alls? Jag tror att Johansson har rätt i sin iakttagelse att godhet i det offentligas tjänst inte handlar om konsekvenserna av handlingarna så mycket som att ”välja det alternativ som bidrar mest till ens etiska persona”, det vill säga hur man framstår för andra.

Enskilda upprop eller konserter i det godas namn gör ingenting för att jämna ut de globala orättvisorna, snarare tvärtom, resonerar Johansson. Den tillfälliga uppmärksamheten och kändisarna ”blir ett slags moraliska ställföreträdare som gör att skiten kan fortsätta”. Manipulerandet av folks världsbild är en konsumtion av berättelser om goda och onda. Om Obamas presidentår heter det exempelvis att ”’hoppets’ politik och ’cynismens politik’ var samma sak” – auran kring hans person gick knappt att rubba trots att Guantanamobasens fängelse stod kvar och konflikterna i Mellanöstern eskalerade.

En fråga jag själv har diskuterat är mediernas dubbelspel när de kommersialiserar godhet och rätt. De har tolkningsföreträdet och bestämmer gärna var gränsen ska dras mellan ont och gott, rätt och fel. Vid kriser och katastrofer är medierna i sitt esse. Det ingår i deras demokratiska mandat för att folket ska få den information de behöver. I denna funktionalitet finns även en kommersialism, exempelvis vid terrorattacker då pumpande av information också blir en del av att förlänga och saluföra terrorn. Johansson beskriver det som ”massmediernas illa dolda förtjusning över terroristattackerna” i den meningen att det är då de ”uppnår sin verkliga bestämmelse”. Likaså kan akademiker och kulturpersonligheter inta en offentlig pose av de goda när de offentligt gör sak av att stå upp för de utsatta, inte för att de egentligen månar om dem utan för att vinna stilpoäng på de förtrycktas bekostnad. Det är också en form av utsugning.

Enskilda upprop eller konserter i det godas namn gör ingenting för att jämna ut de globala orättvisorna, snarare tvärtom, resonerar Johansson.

Det är denna sorts reflektioner över samtidens cynism som Johansson provocerar läsaren med. Visst känner man igen sig i det cyniska betraktandet samtidigt som man blir träffad av hans argument. För det är så mycket mer frestande att tro på meningen vi konstruerar, att hjulen som rullar trots allt leder till större rättvisa och godhet, än att upprätthålla ett kyniskt tillstånd. Den kyniska posen är inte kommersialiserbar i vår tid. Den som ropar att kejsaren är naken förstör festen och det rituella kråmande som etablerar ”oss” som goda gentemot de andra.

Johanssons reflektioner och kritik skulle kunna uppfattas som ironier, men ordet ironi används över huvud taget inte. De skulle också kunna tolkas som extrema uttryck för egoism, att vara så upptagen av sin egen position att man tar sig makten att utvärdera de ansträngningar och den kamp för godhet och rättvisa som görs. Är det bättre att inte bry sig alls? Vem är han att döma? Men med det retoriska och förmodat ärliga grepp han tar så hamnar han själv under samma kritiska lupp som de han granskar. Det är inte ett cyniskt gnäll utan en kynisk process, en motståndshandling för att hantera likgiltigheten som hotar att förlama varje person som genomskådar cynismen i samtiden.

Jag avslutar gärna med ett längre citat. En kynisk smocka från Sven Anders Johansson som nog kan tolkas som den yttersta provokationen i relation till klimatkrisen. Den som tar argumentet på allvar bör ställa sig frågan om ens eget liv är värt att förlänga och i så fall varför. Om människan är vår planets största hot, vad är det då som gör det mänskliga livet värdefullt över huvud taget?

Mänskligheten är en smitta, ett virus, en parasit. Dess parasitiska liv äger ingen självständighet … Vi har alltid redan varit omänskliga, vi är inget annat än ett parasitiskt blivande, katastrofen har pågått länge. Ur den insikten skulle något nytt kunna uppstå, åtminstone inom humanvetenskaperna.

Publicerad i Respons 2019-1