De senaste åren har varit ett skäggets triumftåg, med pipskägg, tangorabatter och skepparkransar bortom det bekvämas gränser – detta trots att The Guardian utropade ”peak beard” – att ansiktsbehåringen nått sin maximala popularitet – redan 2013. (Och 2014). Vad ingen räknat med var skäggets egen agens: det vill finnas, i så stor och spexig form som möjligt. Vid de perioder i historien när raknormen inte stått pall har denna parasit omedelbart krupit fram, först i förstulna strån på överläppen, för att slutligen breda ut sig över hela hakan.
Skägget har nu funnit vägen till den moderne mannen: konsumtion. Det utlovar timmar av surfande efter exklusiva rakknivar och bloggläsande om hur man gör sin egen skäggolja. På vardagsrumsbordet läggs The Inspirational Mustasche (2011). Sedan återstår bara för skägget att långsamt krypa in mot hjärnan och ta till det tunga artilleriet: att förföra hakor, kinder och överläppar genom en intellektualisering av trenden. Den ultimata accessoaren är skäggets egen historia.
Självklart är alla intresserade av hur polisonger fått sitt engelska namn från den amerikanske generalen Ambrose Burnsides spektakulära kindskägg – ”sideburns”; och skägget vet också att den senaste mikrobryggeritrenden kräver ett historiskt sammanhang. Sammanhang det vill ge presenteras i en formlig bokflod.
I bok efter bok visar skägget hur det har kämpat mot en mångtusenårig rakningsnorm, som det bara fyra gånger lyckats bryta.
I bok efter bok visar skägget hur det har kämpat mot en mångtusenårig rakningsnorm, som det bara fyra gånger lyckats bryta. Den första storhetstiden var under antiken, den andra under senmedeltiden, den tredje under renässansen och den sista under andra hälften av 1800-talet. Det står sedan skägget fritt att utropa nutiden som den femte storhetstiden och kanske den slutgiltiga segern.
Det narrativ som presenteras är som en snabbkurs i en eurocentrisk världshistoria skriven på femtiotalet. Historien börjar med arkeologiska fynd av rakknivar under sten- och bronsåldern för att påvisa rakningens förhistoria. Därefter går skägget till det forna Egypten, där de flesta är renrakade, men där faraoner (tack och lov!) bär lösskägg. Sedan går historien via det skäggigare Tvåflodslandet till Grekland, vars schyssta filosofiskägg avbryts av rakandet i den alexandriska armén. Rom bjuder mestadels på släta kinder, som följs av såväl rakning som skägg i Gamla Testamentet. Det leder vidare till Västeuropas medeltid och kyrkans växlande förhållningsorder om skäggets vara eller icke vara. Historien står och väger, skägget fruktar för sitt liv, men under senmedeltiden anammas det av adel och kungligheter och renässansen innebar även en renässans för stora skägg. Mot slutet av 1600-talet minskar skäggen i takt med perukernas intåg och 1700-talet är mer eller mindre renrakat.
Vid mitten av 1800-talet kommer en ny våg av skäggväxt, en historia som skägget lustfyllt fördjupar sig i. Trenden slutar sorgligt under det tidiga 1900-talet med uppfinnandet av det moderna rakbladet och gasmasken, som krävde rakade kinder för att gas inte skulle läcka in.
Sedan träder USA in i historien, och vid mitten av 1900-talet lyfts skägg på beatniks, rebeller och hippies fram. Därpå följer i ordning en rakad backlash, skäggens återkomst från 1990-talet och en nutida triumf. Historien går från antikens lockiga skägg till hipsterns i alla bemärkelser skruvade mustascher.
Skägget belägger gärna sin historia med hjälp av historiska personer. Att det har tydliga favoriter framgår av det hänsynslösa återvinnandet av persongalleri från bok till bok. Linjen går från Hatshepsuts lösskägg till Alexander den stores rakningsdekret, från Hadrianus dåliga hy till bibelns kung David. Henrik VIII:s uppmaning till sina hovmän att skaffa skägg är med, likaså Peter den stores skäggskatt. 1800-talet inleds med berättelsen om Joseph Palmer som 1830 dödades för sitt skägg och sedan visar man upp Karl Marx stora ansiktsbehåring, mustascherna på Friedrich Nietzsche, Charlie Chaplin, Josef Stalin – och Che Guevara. Det kittlar så i magen att få visa upp sig i rebellerna också.
Skägget hakar också på trender. 2002 gavs Allan Peterkins kulturhistoriska One Thousand Beards. A Cultural History of Facial Hair ut och 2015 kom Of Beards and Men ñ The Revealing History of Facial Hair av Christopher Oldstone-Moore som ska vara genushistorisk. Men jämfört med den övriga underhållningslitteraturen påverkas innehållet mycket litet av dessa perspektiv. Även äldre verk, som Skägg & mustascher av Ann-Sofi och Christer Topelius (1969) ger samma historiska framställning. Det börjar nästan kännas olustigt när samma narrativ, utifrån samma exempel, återfinns i Jakob von Falkes serie Skäggets historia, som publicerades i Ny Illustrerad tidning 1893 (i nytryck 2014). Von Falkes historia liknar den av Per Götrek, som skrev den första svenska skägghistorien 1859, och båda lutar sig på Jacques-Antoine Dulaure, som 1780 skrev sin Pogonologie, ou histoire philosophique de la barbe.
Skägget har alltså sedan slutet av 1700-talet spritt sin eurocentriska historia genom böcker som liknar återutgivningar. Men skägget är väl trots allt bara en samling döda celler? Inte kan det väl vara så listigt? Kanske ska vi inte underskatta dess förmåga. Det utger sig ju för att kunna både beskriva och förklara historien. Men svagheten ligger just i den upprepande berättarstilen, där bevis utgörs av de anekdoter som återanvänts sedan 1780. Men skägget har lärt sig att dränka eventuellt motstånd i högar av kuriosa. När man väl tragglat sig igenom partier om att den tyske borgmästaren Hans Steininger dog 1567 när han snubblade på sitt eget skägg och lärt sig vem som var den siste skäggige påven (Innocentius XII, påve 1691–1700), vem orkar då tänka längre?
Varför skulle han? Skägget vet väl självt om det passar eller inte!
Detta gör att skägget har litet svårt med vetenskapligheten. Oldstone-Moore hävdar att ”whenever masculinity is redefined, facial hairstyles change to suit” utan att förklara vad ”passande” är. Varför skulle han? Skägget vet väl självt om det passar eller inte! För den oinvigde kan förklaringar som att upplysningens skäggmode byggde på ”the shave of reason” framstå som en efterhandskonstruktion. Och var det verkligen likheten mellan Adolf Hitlers och Charlie Chaplins mustascher som gjorde att västeuropeiska och amerikanska ledare underskattade Hitler?
Skägget gör sitt bästa för att beskriva och förklara historisk förändring. Magnus von Platen får i Svenska skägg – Våra manshakor genom tiderna (1995) till det riktigt i avsnittet om det militära mustaschtvånget under 1700-talet. Den skägglöse karolinen fick antingen bära lösmustasch eller måla en med skokräm. 1848 förbjöds mustascher i armén, för att några decennier senare anbefallas igen.
Om man ska analysera finns så många teorier. Sean Trainor förklarar till exempel 1800-talets skäggtrend i USA utifrån raskonflikterna: de svarta barberarna misstänkliggjordes och skäggväxt blev ett sätt att ta ställning mot hela yrkesgruppen. Sarah Gold McBride ser dessa skägg som en reaktion på kvinnorörelsen och destabiliseringen av maskulina symboler. Detta ligger faktiskt nära en av de äldsta teorierna, den av von Falkes från 1893. Enligt honom var 1700-talet slätrakat ”ty det var det täcka könet som härskade vid hofvet, i sällskapslifvet och i litteraturen, och männen bugade sig öfverallt för deras inflytande”. Skägget nöjer sig därför med slutsatsen ”det var manligt med skägg för män har skägg, förutom när det inte var det” samt ”vissa grupper har velat skilja sig från andra grupper”.
Skägget suckar inför tvånget att prata mode, makt och maskulinitet – räcker det inte att inspirera till schyssta skäggflätor? Oldstone-Moore inleder med en referens till Judith Butler. Det räcker, kan skägget tycka. Sedan kan Oldstone-Moore hänvisa till skäggs naturlighet, naturlig manlighet och manlig auktoritet, utan att kontextualisera begreppen under de tvåtusen år han studerar. För skägget är modernt: se bara hur det finns ett avsnitt om kvinnor med skägg (det var faktiskt ganska lätt att skriva, eftersom det varit med i böckerna sedan 1700-talet). Von Platen anför lysande exempel, som när Olof Rudbeck hävdade att svenskar var så manhaftiga att till och med kvinnorna hade alnslånga skägg. Med sådana kittlande levnadsöden behövs ingen analys, eller hur?
Skägget är inte tillfreds med att bara skriva sin egen historia, i takt med att hakor döljs av hår har det fått större ambitioner. Skägget vill sprida en förlegad världshistoria berättad genom en parad av kända europeiska män. Studier som går bortom gängse periodiseringar och regioner, som visar kulturell variation eller öppnar för nya förklaringar är inte av intresse. Skägget vill inget mindre än att formklippa historien såväl som ansiktsbehåringen. Vi måste genast skrida till handling om vi inte vill att skägget ska ta över även andra humanistiska inriktningar. Litteraturkritiken är tyvärr redan ett förlorat fält, alltsedan Poets Ranked by Beard Weight (2011).
Skeptikern tvivlar kanske på hotet, rentav på att skägget skrivit sin egen historia. Men om det inte hade agens, varför skulle då samma bok tryckas om och om igen? Skäggets metahistoria är vårt bästa bevis på att den medvetne mannen har ett självmedvetet skägg. Tänk på det när du släcker i kväll, och försök att inte känna hur det kliar i ansiktet.
Lisa Hellman är doktor i historia vid Tokyo Universitet.
