Öppnar för en sekulär andlighet

I Martin Heideggers Vara och tid finns ett avsnitt om relationen till andra människors död. Den som rycks bort från livet tas om hand genom ”sorgehögtid, begravning, gravkult”. Den bortgångne är därför aldrig riktigt borta, utan de efterlevande har en ”medvaro med den döde”. ”Medvaro innebär emellertid alltid medvarandravaro i samma värld. Den bortgångne har lämnat och efterlämnat vår ’värld’. Utifrån denkan de kvarblivande fortfarande vara med honom.”

Heideggers reflexioner bygger på den vardagliga erfarenheten att världen inte bara består av närvarande personer utan även av många frånvarande. Men framför allt handlar detta om den plats som uppstår när levande människor, som befinner sig i världen, fortfarande har en samvaro med dem som fysiskt lämnat den. Det är dessa reflexioner som Hans Ruin utlägger som generell struktur för humanvetenskaperna. Being with the Dead argumenterar för att institutionaliserade humanvetenskaper är en plats där levande umgås med döda ättlingar och föregångare.

Boken är ett exempel på hur spännande historiefilosofi numera är. Inte minst Ruins insatser har bidragit till att frågor som under lång tid diskuterats internationellt nu ofta genljuder i svensk forskning. Genom utmanande teser går han i kritisk dialog med discipliner som antropologi, sociologi, arkeologi och historia. Exemplen hämtas från nutida forskare, kanoniserade tänkare och klassiska verk. Det är stringent, ofta provocerande och alltid tankeväckande. Det finns naturligtvis ingen anledning att passivt acceptera Ruins analyser. Tvärtom finns här tendenser, som argumenten implicerar, som är långt ifrån självklara. Jag ska ta upp ett par sådana, som bygger på min egen bakgrund i historiska ämnen.

En första reflexion tar sin utgångspunkt i Ruins kritik av de perspektiv som i det förflutna i allmänhet och döda medmänniskor specifikt ser bördor vi vill befria oss från. Det är framför allt synligt i kritiken mot sociologiska dödsperspektiv, som argumenterat för att döden försvunnit eller osynliggjorts i moderna samhällen. Varje perspektiv som argumenterar för att vi inte alltid bryr oss så mycket om döda medmänniskor, inklusive anhöriga, faller utanför det perspektiv Ruin argumenterar för. Så när arkeologer betraktade begravning som ett sätt att göra sig av med kroppar – ungefär som vi gör oss av med avfall – talar Ruin om att det nu i stället skett ett ”necropolitical awakening” inom arkeologin, genom vilken relationen till de döda ges ett annat, och förstår vi av ordvalet, högre värde. Det är naturligtvis inte fel att kritisera sociologiska teser, som ofta är extremt generaliserande, men det hindrar ju inte att medvaron med döda också kan vara betungande och att det finns en lockelse i att slippa ha dem omkring sig. Man kan synliggöra detta genom att kontrastera talet om medvaro med döda med andra fenomen som har snarlik funktion i ett historiskt tänkande, men har en helt annan laddning. Byt ut Ruins medvaro med döda till medvaro med sopor och vi får historieteoretiskt sett samma problem – något lämnar vår bruksvärld men finns fortfarande kvar och kan återkomma som plastöar, läckage eller giftansamlingar med verkningar långt bortom nu levande generationer. Ändå blir en diskussion om avfall knappast något som föranleder det stämningsläge som Ruins text skapar kring humanvetenskapernas förutsättningar. Ändå finns det sedan länge en diskussion om humanvetenskapernas relation till skräp. Arkeologiska utgrävningar handlar till stor del om att ta hand om skärvor och trasiga föremål, som kanske en gång lagts åt sidan eller lämnats kvar som hushållssopor. Historiker arbetar dagligen med usla texter och konstiga föremål i bibliotek och arkiv. För vi in skräpdimensionen i relationen till det förflutna tvingas vi laborera med begrepp som återvinning och återbruk, i stället för känsloladdade uttryck som död och begravning. Nu värjer sig Ruin mot att karaktärisera sin studie som en fråga om pietet, men den implicita traditionsbundenhet som lätt följer med idén om medvaron med döda underbetonar dock befrielseperspektivet i vår relation till det förflutna.

En sådan andlighetsdimension är den som icke-troende personer uttrycker med ord som närvaro och vilja att stå i kontakt med något som försvunnit.

Den andra reflexionen rör sekulariseringsdimensionen. Vilken funktion fyller talet om de dödas medvaro? Sedan länge finns det en teoretisk konflikt mellan historia och minne, där den förra sägs sträva efter att skapa distans till det förflutna, medan minnet tvärtom vill återföra det förgångna till nuet, höra de döda tala och göra det förflutna levande på nytt. Gång på gång återkommer konflikten i nutida historieteori och Ruin ställer sig uppenbart på minnets sida. Man kan nog till och med säga, att det perspektiv Ruin anlägger öppnar för vad man kan kalla en sekulär andlighet. En sådan andlighetsdimension är den som icke-troende personer uttrycker med ord som närvaro och vilja att stå i kontakt med något som försvunnit. Även detta perspektiv värjer sig dock Ruin mot. Uppgiften är inte att ”resacrilize or reenchant a bond that was presumably broken”. Men det finns numera tillräckligt många kritiska analyser av den omfattande minnesforskning, som Ruin uppenbart ansluter till, som noterar denna sekulära andlighet, för att saken inte bara kan ignoreras.

Därför kan en historiker resa frågetecken kring användningen av Odysseus berättelse om sig själv vid kung Alkinoos hov som paradigm för historia. Bilden av Odysseus som vid lägerelden trollbinder publiken med sina minnen av besöket i Hades och vittnesmålen från de döda han där mött – hjältar som Akilles, sin döda mor, roddaren Elpenor tills de döda blir så många att han måste värja sig med svärdet – förmedlar idén att historia handlar om att träda in i förflutna världar och återskapa dem för en nutida publik. Det är historismtraditionen från 1800-talet som är modellen och den traditionen har inte längre riktigt samma självklarhet bland historiker som för några akademiska generationer sedan. Med Ruins ord kan man säga, att den traditionen bland annat handlar om det historiska begäret att få tillträde till försvunna världar och omöjligheten att tillfredsställa det. Detta ”motivates us to view the work of the historian with a larger legacy of spiritual techniques for communicating with the dead and for caring for their afterlife”.

Som historiker kan jag inte låta blir att undra över vilka andliga tekniker Ruin tänker på och om jag ovetande använder dem? För det kan väl inte bara vara ett annat sätt att tala om att läsa och skriva? Med en formulering som denna kommer Ruin, trots att han inte vill att det ska ske, att sakralisera historiskt arbete – och kanske även i förlängningen ett historiskt medvetande. Boken, skriver han, är en meditation över hur det ”teoretiska ögat börjar sörja”.

Idéhistoriker studerar tankar och idéer som levande och döda människor uttryckt utan att alltid vara medvetna om dem. Måste det föranleda ritualer som om de svepte lik eller öppnade en grav?

Att det är problematiskt att beskriva den historiska utvecklingen som en väg från en religiös till en förnuftig tillvaro eller en väsensfylld värld till en avmystifierad är de flesta villiga att medge i dag. Men då uppstår ju frågan hur vi ska formulera relationen mellan nu och det förflutna. Ruin vill se ett alternativ till dikotomin förtrollad-avförtrollad, men den plats han beskriver som humanvetenskapernas arena för gemensamma diskussioner om socialitet (inklusive umgänget med döda och efterkommande) är samtidigt en plats som inte får beträdas hur som helst; ”it is a space onto which one must learn to tread with care and good judgment”. Återigen leds tanken till hur vi beträder heliga platser eller laddade miljöer som sjukhus, kyrkor och grifteplatser. Vad betyder omsorg i detta fall? Idéhistoriker studerar tankar och idéer som levande och döda människor uttryckt utan att alltid vara medvetna om dem. Måste det föranleda ritualer som om de svepte lik eller öppnade en grav?

Som synes är Ruins Being with the Dead ett verk att tänka med och mina kommentarer är mer reflexioner än invändningar. Troligen skulle Ruin bemöta dem med att de ligger för ytligt och inte drabbar de förutsättningar han söker i människans historicitet. Alldeles oavsett hur bra synpunkterna träffar målet, ska de inte missförstås. Ruins bok är en genomtänkt, rik och modig. Att den lockar till polemik är ju inget annat än beröm.

Publicerad i Respons 2019-4