Ofta har jag stapplat ut från ett redaktionsmöte genomdränkt av kallsvett, yrt undrandes hur Gud klarade sig i så många år utan The New Republic och The Manchester Guardian. I andra stunder har jag förundrats över att mänskligheten inte har rest sig mot hela bedrägeriet, grävt upp Johann Gutenbergs kadaver och vräkt ut det till gamarna och hyenorna på något lägligt zoo.
Så skrev H. L. Mencken i sin självbiografi från 1941. I dag kan det tyckas som mänskligheten tagit fasta på Menckens ord och vräkt hela det journalistiska åbäket i diket, till förmån för Facebook, Twitter och Metro.
Nyligen samlades några av Amerikas mest namnkunniga journalister på CUNY:s Graduate Center på Manhattan för att diskutera framtiden för det långa reportaget, long-form journalism, som man litet pretentiöst ofta kallar det. Det är en litterär form med långa anor i Amerika, påminde David Samuels, frilansskribent för bland annat The New Yorker och The Atlantic, som kallade den ”Amerikas enda inhemska litterära tradition”. Samuels fortsatte med att beklaga den ”ekologiska katastrof” som har drabbat journalistiken de senaste decennierna. Botten har formligen gått ur en näring som tidigare var värd tiotals miljarder. Det skedde vid tiden för internets genombrott, då medierna vande sina kunder vid att deras produkter borde vara gratis. Det kommer gå till historien som en av de mest korkade saker som någonsin gjorts, spådde Samuels.
Kvällen kom att kretsa kring två problem som särskilt har drabbat långformen. Det första är att bristen på pengar har undergrävt möjligheterna att producera kvalitetsjournalistik. Det andra att vi, i takt med att vi läser alltmer online, har kommit att föredra kortare texter. När det gäller våra läsvanor anades en viss optimism. Både Alana Newhouse, chefredaktör för onlinetidskriften Tablet och Evan Ratliff, grundare av långformssidan Atavist.com, ansåg att folk har blivit allt villigare att läsa långt på nätet.
När det gäller verksamhetens katastrofala finanser tedde det sig dystrare. David Grann, mångårig medarbetare på the New Yorker, menade att människors sug efter goda historier är lika starkt som alltid. Men branschen saknar numera de ekonomiska förutsättningar som krävs för att tillgodose det behovet. Det handlar om ett strukturellt missförhållande. I och med att pengarna har dränerats från branschen har det blivit svårare att satsa de stora summor som krävs för research. Dessutom har den dåliga ekonomin lett till att många av de medelstora tidningarna, som tidigare fungerade som journalistiska plantskolor, gått i graven.
Samuels sade att det förstörda mångmiljardvärdet har försvunnit från verksamheten för tillfället, men ligger kvar latent i form av människors intresse för god journalistik. Det gäller alltså att hitta nya modeller som kan omsätta det intresset i pengar. En möjlig väg är sajter som the Atavist, som låter oberoende journalister lägga upp sina alster på sin hemsida mot en blygsam ersättning, i hopp om att tjäna de riktiga pengarna då läsare betalar per artikel. Detta överför dock det ekonomiska risktagandet från redaktionerna till de individuella journalisterna, och riskerar att rationalisera bort det ovärderliga jobb som en begåvad redaktör tillför en god text.
En man ur publiken föreslog att långformens framtid låg i lyxiga reportagemagasin. Newhouse fnös åt förslaget som hon jämförde med en restaurang som bara serverar hinkar med gåslever. Ensam utgör långformen inte en balanserad kost, menade hon. Hennes poäng känns tvivelaktig med tanke på att vi numera blivit experter på att sätta ihop vår egen balanserade kost genom det urval vi gör på nätet. Dessutom är textmediets sanna motsvarighet till en bunke gåslever sedan länge etablerad: boken. Den tycks ju alltjämt stå sig ganska bra. Förmodligen är gamla tiders morgontidning, den som serverade ett färdigt paket enligt tallriksmodellen, oåterkalleligen på väg mot graven.
Kvällens mest intressanta tanke kom från Samuels. Han spekulerade kring möjligheterna att radikalt förändra långformen. Man skulle kunna tänka sig att det långa reportaget tar formen av ett slags icke-linjärt multimedialt arkiv, med multipla ingångar – med video, audio och interaktiva kartor som komplement till grundtexten. Men Samuels drog tillbaka sitt förslag i detsamma han framlagt det. Att läsa långt kräver en viss sinnesstämning och fokus, invände han mot sig själv. Således belystes spänningen hos en anrik litterär form på jakt efter en mer säljande skepnad.
Publicerad i Respons 2013-2
