Övergångar som visar inre kontinuitet

Intresset för Sveriges historia under andra världskriget, förhållandet till Tyskland och den lokala nazismen fortsätter att ge upphov till nya böcker. I Respons 1/2020 recenserades till exempel Birgitta Almgrens nya bok om en nazitysk inflytelseagent, Hermann Kappner, som efter kriget slutade sin karriär som lektor i tyska i Kristinehamn. Detta intresse hos sentida läsare får ibland ett märkligt masochistiskt drag när man granskar regeringen Hanssons alla påstådda försyndelser. Eftersom perioden och särskilt tiden mellan den 9 april 1940 och operation Barbarossa i juni 1941 var Sveriges allvarligaste kris sedan 1808–1809 kommer uppmärksamheten säkert att fortsätta.

Hitlers svenska beundrare spelade en marginell politisk roll. I riksdagsvalet 1936 lyckades två konkurrerande partier värva dryga 20 000 röster av cirka tre miljoner avgivna. I 1940 års val ställde man inte ens upp, delvis beroende på interna stridigheter, men också på grund av ockupationen av Danmark och Norge, som inte ökade Hitlertysklands svenska anhängares popularitet. Däremot deltog man 1944. Svensk socialistisk samling, som man från 1938 kallade sig, fick nöja sig med litet över 4 000 röster. Några riksdagsmandat lyckades man aldrig erövra, men en del platser i olika kommunala församlingar. Det bör tilläggas att Sveriges nationella förbund, SNF, ursprungligen högerns ungdomsförbund, som blev en protysk och nazistanstruken avknoppning från högerpartiet, 1936 fick cirka 27 000 röster, men aldrig några mandat. Det hade man haft 1934–1936 sedan tre riksdagsmän lämnat högerpartiet för SNF. I 1944 års val lyckades SNF bara skrapa ihop knappa 4 000 röster. Därmed var den svenska högerradikalismen i detta skede i praktiken avsomnad.

Vad som nu sagts om den svenska naziströrelsens ringa storlek och politiska roll skall inte blandas ihop med den tyskvänlighet som fanns särskilt i borgerliga kretsar i början av kriget och som var ett resultat av långvariga politiska, kulturella och vetenskapliga förbindelser med vårt södra grannland. Det ledde åtskilliga att hoppas att Tyskland skulle segra i kriget. Allteftersom det pågick och mer blev känt om tyskarnas framfart i de ockuperade länderna och på östfronten förflyktigades dessa sympatier och förbyttes i sin motsats.

Det hindrar inte att dessa udda figurer i den svenska politiska historien är intressanta ur flera synvinklar och väl motiverar Stenfeldts forskarmödor. Båda bytte en extrem politisk ståndpunkt mot dess synbara motsats, vilket är ganska ovanligt.

Johan Stenfeldt analyserar i Renegater två politiker, Nils Flyg som under åren 1941–1942 gick från kommunism till nazism och Sven Olov Lindholm, som under andra hälften av sitt långa liv lämnade nazismen för att bli FNL:are, kärnkraftsmotståndare, fredsaktivist och kommunist. Stenfeldt karaktäriserar dem som ”inflytelserika” politiker. Det är nog att ta i. Mera rimligt är, som författaren gör längre fram, att kalla dem ”framträdande” på var sin flank. Det hindrar inte att dessa udda figurer i den svenska politiska historien är intressanta ur flera synvinklar och väl motiverar Stenfeldts forskarmödor. Båda bytte en extrem politisk ståndpunkt mot dess synbara motsats, vilket är ganska ovanligt.

Detta motiverar att kalla både Flyg och Lindholm för renegater. Man skulle gärna sett att författaren ägnat begreppet ”renegat” en sammanhållen diskussion. Som det nu är diskuteras frågan på flera olika ställen i texten. Var till exempel de som tidigt flirtade med nazismen eller SNF, men sedermera gjorde karriär i stat eller näringsliv, ”renegater”? Och alla de som kring 1968 engagerade sig i olika radikala bokstavskombinationer, men numera återfinns åtskilligt längre högerut, är de också renegater eller bara offer för modestyrda ungdomsförvillelser?

Flyg och Lindholm sätts av Stenfeldt in i ett europeiskt sammanhang. Två av de ledande kollaboratörerna i Pétains Frankrike, Jacques Doriot och Marcel Déat, kom från vänstern, liksom belgaren Henri de Man. En ännu märkligare ideologisk resa företogs av britten Oswald Mosley, som ursprungligen konservativ övergick till Labour, ett kort tag som parlamentsledamot och minister, för att sluta som ledare för den brittiska fasciströrelsen. Stenfeldt vill undersöka om övergången ändå var uttryck för något slags kontinuitet, ett radikalt ståndpunktsbyte föranlett av personlighetsdrag hos de berörda, ekonomiska överväganden eller något annat. Han finner i det stora hela en sådan kontinuitet hos Flyg och Lindholm och argumentering här övertygar. Över huvud taget är hans analys av deras ideologi och idéutveckling föredömligt redig.

Flyg fick aldrig några studiemeriter utöver folkskolan, men läste och skrev åtskilligt. Han engagerade sig tidigt politiskt och anslöt sig 1917 till de radikala utbrytarna ur det socialdemokratiska partiet, som leddes av Ivar Vennerström. Detta utbrytarparti går efter ytterligare många delningar, namnbyten och positionsjusteringar i dag under namnet Vänsterpartiet. De inre slitningarna inom partiet hade inte minst att göra med förhållandet till Komintern, den av Sovjet ledda internationella organisation som lokala kommunistpartier i ”den demokratiska centralismens” anda antogs skola låta styra det egna agerandet. Efter det för partiet framgångsrika valet 1928, när man fördubblade sitt mandatantal, anklagade Moskva vissa av de ledande för ”högeravvikelser”.

Detta ledde 1929 till att den falang som Flyg tillhörde uteslöts ur Komintern. Gruppen, till vilken Zeth ”Zäta” Höglund och Karl Kilbom hörde, vilka båda sedermera återgick till socialdemokraterna, vägrade acceptera att Stalin skulle bestämma deras politik. Man vördade Lenin men föraktade hans efterträdare och ville inte acceptera Stalins tes om ”socialism i ett land”. De betraktade sig som de mest renläriga kommunisterna och kritiserade hårt Nationernas förbund, benämnt ”kanonernas förbund” som en kapitalistisk och imperialistisk konspiration. I 1936 års val vann Flygs kommunister 127 000 röster och sex mandat. Men 1940 hade det Moskvatrogna partiet under Sven Linderot, trots Molotov-Ribbentroppakten och vinterkriget, helt tagit över, varvid Flyg fick nöja sig med 18 000 röster och miste sin riksdagsplats. Hur denna röstmässiga rockad skall förklaras är en annan historia, som Johan Stenfeldt faktiskt inte diskuterar.

Flygfalangen inom den svenska yttervänstern kom således i konflikt med både Sovjet och Västmakterna. Inför den tredje polen i världspolitiken, den fascistiska/nazistiska, var falangen länge avvaktande. Den tyska arbetarklassen skulle få en central roll i det kommande socialistiska världssamfundet; det tyska partiet var ju Kominterns näst viktigaste. Kominterns omorientering 1934–1935 förordade ett folkfrontssamarbete med socialdemokraterna i syfte att krossa fascismen, och motiverade ett sovjetiskt inträde i NF. Eftersom Tyskland samtidigt lämnat förbundet ändrades förutsättningarna för Flygs socialister, som länge argumenterat för att Sverige också skulle lämna NF. Nu stod Tyskland upp mot den sovjetisk-västliga alliansen. Med operation Barbarossa 1941 kom den tyska politiken mot Sovjet att framstå som den pålitligt antiimperialistiska. Tyskland förde, menade Flyg, på det internationella planet samma kamp som Socialistiska partiet i Sverige. Det steg som Flyg tog någon gång 1941/1942, att närma sig den tyska legationen (ambassaden) för att få pekuniärt stöd för sin tidning, Folkets Dagblad Politiken, tedde sig uppenbarligen ganska kort för honom.

Flyg, Socialistiska partiets ordförande och främste talare, avled redan i januari 1943. Det är omöjligt att gissa hur hans ideologiska utveckling, särskilt mot bakgrund av den för Hitler alltmer bekymmersamma militära situationen, kunde ha tett sig. Under hans efterträdare, Agaton Blom försvann partiet alltmer in i historiens glömska. I 1944 års val fick man cirka 5 000 röster. Personen Nils Flyg har däremot genom sin ovanliga politiska bana väckt intresse och avhandlats i några vetenskaplig framställningar.

Kominterns omorientering 1934–1935 förordade ett folkfrontssamarbete med socialdemokraterna i syfte att krossa fascismen, och motiverade ett sovjetiskt inträde i NF.

Eftersom Sven Olov Lindholm blev 95 år hann han med så mycket mera än Flyg. Lindholm engagerade sig också tidigt politiskt i nationalistiska kretsar och kom redan på 1920-talets mitt, då underofficer i armén, i kontakt med i Sveriges fascistiska kamporganisation (SFKO) och Birger Furugård, som då var den dominerande figuren på den yttersta högerkanten. Lindholm närmade sig det totalitära segmentet från en fascistisk utgångspunkt. 1933 manövrerade han trots sin ungdom ut Furugård från det svenska partiets ledning. Det var rimligen inte ett ofarligt steg. Många visste sannolikt att Furugård hölls om ryggen av Heinrich Himmler. Men Furugårds bristande personliga vandel var också väl känd. Han bildade ett nytt parti men det kunde aldrig konkurrera med Lindholms.

Den nye ledaren för det Nationalsocialistiska arbetarpartiet, från 1938 med hänsyn till det rådande opinionsklimatet omdöpt till Svensk socialistisk samling, skulle sedan verka i denna kapacitet ända till 1950, när partiet lades ned och dess tillgångar såldes. Vinsten blev ett slags pension till Lindholm som med viss självironi kunde konstatera att han nog var den ende nazistledare som fått en sådan. Några yttre framgångar i form av riksdagsmandat eller inflytande nådde han aldrig. Kanske fanns det de som fruktade att Lindholm under en möjlig tysk ockupation av Sverige skulle kunna inta Vidkun Quislings roll. Det var dock åtskilliga andra, många rena stollar, som ville göra honom rangen stridig. Tyskarnas uppskattning av det svenska nazistgardet var, som synes på goda grunder, låg.

Lindholm sympatiserade tidigt med den arbetarvänliga socialistiska falang i Hitlers parti som representerades av bröderna Strasser. Han presenterade maktkampen i det svenska partiet som en strid mellan hans vänster och Furugårds höger. Lindholm följde inte slaviskt den tyska linjen, även om han redan under en resa till NSDAP:s partidag i Bayern 1929 tog starka intryck. Han stördes av våldet mot olika grupper i det tyska samhället. Hans antisemitism såg judarna främst som en social kategori förbunden med det föraktade kapitalet, inte som ett oönskat element i samhällskroppen. Lindholms ideal var arbetarstaten Tyskland, vars väg mot socialismen stoppats av kriget. Ett viktigt inslag i Lindholms argumentering var att värna om de små staternas rätt. Det var den Tyskland velat skydda när britterna kränkte Norges suveränitet.

Han vände sig mot maskinsamhället, mot den materialism och penningdyrkan som socialdemokratin genom sitt samarbete med kapitalet sålt sig till.

Det fanns kanske hos Lindholm ett idealistiskt drag, en vilja att gå upp i något större än han själv, ett intresse för frågor som samlade människor i olika åldrar och sociala bakgrunder kring något gemensamt. Det är väl därför som han på 1960-talet med entusiasm marscherade med FNL och mot kärnkraften. Han vände sig mot maskinsamhället, mot den materialism och penningdyrkan som socialdemokratin genom sitt samarbete med kapitalet sålt sig till. Det finns, menar Stenfeldt, egentligen inga skäl att ifrågasätta Lindholms engagemang. Man kan emellertid fråga sig hur dessa idealistiska rörelser kunde godta att en gammal nazistledare gick med i deras led. Men de tyckte kanske att det bara var glädjande att ytterligare en äldre herre anslöt sig till deras kamp. Att han tidigare kämpat för ideal som var dem mycket främmande visste de allra flesta säkert inte mycket om, trots att hans ”omvändelse” ledde till en intervju i Ny Dag.

Som framgått finns det tydliga likheter mellan Nils Flygs och Sven Olov Lindholms tänkande. Det gällde antikapitalismen, antiimperialismen och tron på den framtida arbetarstaten. När det gällde antisemitismen skiljde de sig åt. Den spelade länge en marginell roll i Socialistiska partiets förkunnelse, medan den var mycket synlig i Svensk socialistisk samling. Flygs kommunister var vidare konsekvent antimilitaristiska, medan Lindholm, själv militär, argumenterade för ett starkt försvar.

Även om Stenfeldts båda huvudpersoner inte tillhörde den svenska politikens portalfigurer under 1900-talet finns det goda skäl att nu, när åtminstone en av ytterflyglarna i vårt politiska spektrum ånyo visat upp en oroande vitalitet, lära sig något om hur de extrema krafterna tänkte förr.

Publicerad i Respons 2020-3