Överskott av erfarenhetsunderskott

Peter Luthersson utkom 2014 med boken Förlorare, om en rad kända författare som ur hans synpunkt förhastat stämplats för att i sina författarskap driva västerländsk kolonialism. Det gäller Rudyard Kipling, Robert Louis Stevenson, Joseph Conrad, Antoine de Saint-Exupéry, Herman Melville, Mark Twain och Karen Blixen. Luthersson anser att den postkoloniala forskningen utpekat dessa författare som ”förlorare”, eftersom de associeras med en förlegad världsbild. Han menar att författarna egentligen förmedlar vad han kallar ”1800-talets etos” och att det inte är så enkelt att entydigt avfärda dem som exploatörer av tredje världen.

I den senaste boken, Erfarenhetsunderskott, vänder Luthersson blicken inåt mot Sverige och granskar en rad kända och mindre kända författare och skribenter som behandlat synen på den andre ur en vit, västerländsk synpunkt från 1800-talets mitt till mitten av 1900-talet. Det gäller kända författare som Fredrika Bremer, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Emilia Fogelklou, som reste mycket utanför Sverige och gjorde bruk av sina erfarenheter i sina skönlitterära verk. Framför allt Bremer är känd för sina beskrivningar av resor till Amerika, Karibien och Kuba, medan Selma Lagerlöfs resa tillsammans med väninnan Sophie Elkan till Egypten och Palestina blev stoff för verk som Jerusalem och Kristuslegender. En annan känd författare som Luthersson granskar är Viktor Rydberg, som måste anses som en av de minst beresta författarna i Sverige, men som använde samtida forskning och reseberättelser som stoff för sina verk.

Vid sidan av dessa redogör Luthersson också för mindre kända och lästa skribenter som varit verksamma som militärer, missionärer, upptäcktsresande, naturforskare och handelsmän, och därför tillbringat längre tider framför allt i Afrika och Mellanöstern, eller rättare Orienten. Det är namn som Axel Lind af Hageby, Egron Lundgren, K. J. Pettersson, E.V. Sjöblom, Edvard Gleerup, Peter Möller, Georg Pagels, Carlo Landberg och några till. Och det handlar inte enbart om i samtiden tryckta reseskildringar, utan också om memoarer, dagböcker och rentav brev.

Några av skribenterna är uttalade rasister, andra godhjärtade idealister som också ser förtjänster och framsteg i den kultur de beskriver. Vissa är kritiska mot kolonisatörernas utsugning, andra måste ses som medlöpare. Oberoende av värdegrund redogör de för sina upplevelser av främmande kulturer utgående från sina erfarenhetsperspektiv, den vita, västerländska, kristna, svenska, oftast manliga erfarenheten. En stor del av beskrivningarna handlar på ett eller annat sätt om människovärde, om kollektivet kontra individen, makthierarkier kontra pöbel. Luthersson refererar råa beskrivningar av hur slavar behandlas av kolonisatörer eller i Amerika.

Men han återger också beskrivningar av hur folkstammar inom sina egna kulturer behandlar varandra, utövar kannibalism, råhet och kvinnoförtryck. Han anför exempel på hur kvinnor i Afrika tjudras med huvudet genom stora grenklykor för att inte rymma från sina tyranniska män. Särskilt beskrivningen av hur illa kvinnor och barn behandlas, både i sina egna kulturer men också av kolonisatörer, berör starkt. Ofta saknar kvinnor och barn ett egenvärde; händer och fötter huggs av, underliv stympas, små barn tvingas sälja sina kroppar.

Luthersson kallar sin bok Erfarenhetsunderskott och menar att den svenska litteraturen under 1800- och första hälften av 1900-talet led av det i stort. Ett introvert fokus lades på Sverige och att leva i det svenska samhället och det blottläggs enligt Luthersson inte bara i stoff och motiv utan också i attityd och tonfall. De skribenter och författare han berör i sin bok lider också de i några fall av erfarenhetsunderskott, de redogör inte för individer utan generaliserar och beskriver stereotyper och karikatyrer. Men det Luthersson fokuserar mest på är egentligen inte ett erfarenhetsunderskott utan dess motsats. Den centrala drivkraften för honom är att visa på att det finns en litteratur, om än inte alltid publicerad i sin samtid, som beskriver den andre i en värld långt utanför Sverige. I dag är det litteratur som i de flesta fall inte läses eller ens beaktas i allmänna litteraturhistoriska översiktsverk om man undantar Fredrika Bremer, Selma Lagerlöf och någon till.

Det är en skrämmande tanke att många av dessa beskrivningar, gjorda av missionärer, äventyrare och upptäcktsresande, legat till grund för den västerländska eller i det här fallet svenska synen på afrikaner och araber. Jag minns med förskräckelse min barndoms läsning av gamla svenska veckotidningars skämtsidor från 1930-talet, där missionärerna kokades i en jättelik gryta. Det var ett skämt ja, men gav ändå en föreställning av hur världen uppfattades; den vita missionären framställdes som en individ medan den svarte mannen med sin slev i högsta hugg representerade den ociviliserade, anonyma vilden. Eller 1930-talets Tarzan-filmer där den enda funktion de svarta bärarna hade var att i något skede bli uppätna av krokodiler.

Lutherssons bok väcker fler frågor än den ger svar. En central fråga är om dessa redogörelser för den andre har legat till grund för den starka rasbiologiska utvecklingen i Sverige under första hälften av 1900-talet eller ska ses som resultatet av en allmäneuropeisk kolonialistisk trend. Det är något som Luthersson inte går in på. Vi läser dessa texter med dubbla glasögon, dels genom den tolkning skribenterna har utgående från sin egen erfarenhet och sina värderingar, dels genom den intrikata uppfattning vi i dag har om det politiskt korrekta. Hur ska vi i dag förstå den underliggande rasism och kolonialistiska blick Fredrika Bremer för fram i sina reseanteckningar, som i övrigt ändå måste ses som moderna och klarsynta för sin tid i andra frågor, som till exempel rörande kvinnors rättigheter? Att hålla sig till det politiskt korrekta eller undvika kulturell appropriering har inte spelat någon roll för de skribenter Luthersson anför, men det är sådant vi måste förhålla oss till i dag.

Som representant för den lilla spillran av svenskar i den forna Östra rikshalvan får jag ohjälpligt ett litet annat perspektiv på det litterära erfarenhetsunderskottet. Åren innan Fredrika Bremer gjorde sin långa resa i Amerika, Kuba och Karibien 1849–1851 befann sig den ålandsbördige orientalisten Georg August Wallin i Egypten och det nuvarande Saudiarabien, där han, utklädd till arab, levde bland olika folkstammar och tecknade ned, på svenska med arabiska bokstäver, allt han hörde och såg. Wallin, som kunde arabiska flytande, fick sin utbildning i S:t Petersburg liksom många andra internationella orientalister. Han levde på en förhållandevis jämlik nivå med de folk han undersökte, assimilerades, och antas till och med ha konverterat till islam.

Det finns också en rad andra exempel på att man i Finland på ett annat sätt tagit till sig erfarenheter från andra kulturer, eftersom man haft dem inpå sig, inte bara från det svenska i Sverige och finska i Finland utan också från det ryska och tyska. Den första etnografiska författaren i Finland, Fredrika Runeberg, publicerade redan från 1840-talet och framåt berättelser om kvinnoliv från bland annat Lappland och Sibirien, baserade på uppgifter hon fick från sin tids etnografiska litteratur, till exempel språkforskaren Mathias Alexander Castréns uppteckningar från resor på 1830- och 40-talet. Man kan säkert också se den tidiga lyriska modernismen på svenska i Finland på 1910-talet, med Edith Södergran i spetsen, som ett uttryck för erfarenhet av något större, icke-svenskt sammanhang. Också det faktum att det under 1900-talets första hälft fanns en hel rad översättare bördiga från Finland som översatte ryska och grekiska klassiker, till exempel Sofokles, Aischylos, Euripides, Sapfo (Emil Zilliacus) och verk som Bhagavad Gita (Nino Runeberg 1910), Gilgamesh (Knut Tallqvist 1954) och Den gudomliga komedin (Aline Pipping 1915, 1924), visar på att man i Finland hade en brobyggarroll mellan olika språk och kulturer.

Kanske det således ligger något i den tankelek Luthersson för fram att den svenska mentaliteten förändrades då Sverige 1809 förlorade Finland. Den forna stormakten Sverige kom att isolera sig alltmer från Europa och hela världen och riktade sitt litterära fokus på ett inåtvänt studium av själsliga våndor och vad det är att vara svensk. En enspråkig enhetskultur har, om man får driva Lutherssons tes, förmodligen svårare att se och därmed också förstå den andre utanför den egna kulturen. Och den litteratur, som ville öppna sig för världen och skeendena där, marginaliserades.

Lutherssons bok är viktig men problematisk och han gör det inte lätt för läsaren. Min största invändning är den frikostiga förekomsten av citat och refererande partier utan sammanbindande analys. Jag hade gärna hört mer av Lutherssons egen röst och egna slutsatser. Boken har heller ingen tydlig kapitelindelning utan utgör en enda lång essä i 116 numrerade, kortare och längre helheter, samma upplägg som i Förlorare. Det är fråga om en litteraturhistoria ja, men värdeomdömena är få och svåra att förstå, även om dagens postkoloniala forskning också i denna bok får sig en känga för att vara partisk och ensidig. Samtidigt för Luthersson en underliggande dialog med läsaren. Precis i den stund jag tänker att den här boken är bara ett enda refererande av reseskildringar, får jag som läsare en knäpp på näsan av författaren Ego Scriptor, att jag måste läsa med större eftertanke. Som läsare vill man förstås få upplevelsen att man förstår och lär sig något av en bok, inte att man ska känna sig dum.

Publicerad i Respons 2017-3