Pandemipromenad i Los Angeles konstscen

Det är ännu för tidigt att summera hur pandemin inverkat på konstscenen som helhet, men i Los Angeles ser Jenny Danielsson exempel på hur konstnärer, gallerier och utställare påverkats av den. Trots restriktioner och en förskjutning mot det digitala, konstaterar hon tillbaka på plats i staden, att mycket är sig likt. Konstnärer har alltid dragits till denna västkustsmetropol, det verkar varken en pandemi eller ökade levnadskostnader kunna rubba på.

Solen står lågt och det är mystiskt eftermiddagsdisigt i Griffith Park. Hundar springer lösa, vältränade kroppar rör sig ledigt uppför branta backar och barnfamiljerna är som alltid välutrustade med snacks och vattenflaskor. Intill Observatoriet, på en höjd i parkens södra del, kryllar det av folk som poserar med den imponerande utsikten av staden i bakgrunden. Det är med andra ord som det brukar vara i Los Angeles största park. Men min upplevelse av platsen är annorlunda. Denna dag ackompanjeras den nämligen av en så kallad soundwalk.

Begreppet soundwalking etablerades redan på 1970-talet, men medan det då användes för att betona att man satte omgivningens naturliga ljud i fokus för sin promenad, rör det sig i det här fallet snarare om ett ljudverk framtaget för att förstärka upplevelsen av en specifik plats. Kompositören och ljuddesignern Ellen Reid, som står bakom ljudverket Sound Walk som åtföljer mig denna januarieftermiddag, lanserade sin första ljudpromenad i september 2020. I dag erbjuds hennes platsspecifika ljudverk på tretton plaster runt om i USA. Reids ljudpromenader adderar till den specifika miljö man rör sig runt i. Verket upplevs via hörlurar och den som vill ta del av det laddar först ned en app till telefonen, som läser in var i parken man befinner sig och aktiverar ljuden med hjälp av besökarens koordinater. Ljudverket startar och avslutas alltså var och när man själv önskar inom ett utmärkt område. I Griffith Park är möjligheterna många. Denna enorma park om 17 kvadratkilometer erbjuder nästan 9 mil vandringsled och är jämfört med andra urbana parker, exempelvis Central Park i New York, betydligt vildare till sin karaktär. Till stor del består den av orört ökenlandskap med torr växtlighet och sandiga promadstråk, men i parken finner man också den klassiska filminspelningsplatsen Bronson Caves och den berömda Hollywoodskylten.

Min ljudpromenad börjar med stillsamma stråkar på parkeringsplatsen nedanför turistattraktionen Observatoriet. När jag rör mig uppför berget ledsagas min relation till landskapet av ljud som böljar från en markant basgång till mjukare, mer melodiska toner. Jag konstaterar efter några timmars vandring att jag denna gång upplevt parken på ett helt nytt sätt och tagit in fler detaljer. Jag har rört mig långsammare än jag brukar och sett fler små stenar, knotiga träd och torra löv.

Det är en omfamnade helhetsupplevelse som bara går att beskriva som att det känns som att vara med i en film, trots att det enda som krävs är en stabil internetuppkoppling och ett par hörlurar. Och, som Ellen Reid påpekar på sin hemsida: denna typ av promenad passar utmärkt i tider av social distansering.

Det är alldeles för tidigt att summera hur åren med pandemin påverkat konstscenen lokalt, nationellt och globalt, men redan nu går det att slå fast att även på denna arena har online och det digitala blivit alltmer centralt. Detta gäller givetvis som informationskanal, men också i allt högre utsträckning som mötes- och handelsplats. I realtid har man kunnat följa vilka av konstvärldens olika delar som varit mer eller mindre redo att ta sig an utmaningarna när vi anpassat oss till färre fysiska möten och begränsade resmöjligheter. Att nätförsäljning tagit fart och att det gynnat auktionsbranschen världen över förvånar väl knappast någon. Andrahandsmarknaden hade redan etablerat välfungerande rutiner för att presentera sina konstverk på nätet och hade skapat en transparent modell för prissättning och var helt enkelt förberedd när allt fler förpassades till att använda digitala kanaler.

Själva mötet öga mot öga med konsten kommer sannolikt aldrig att kunna ersättas med en virtuell upplevelse, även om plattformar som Google Arts och många museers rätt fantastiska hemsidor som levandegör och förmedlar information om samlingarna är mycket viktiga. De var absolut betydelsefulla även före pandemin, men behandlades då ofta som en något outnyttjad resurs. Pandemin har påtagligt skyndat på utvecklingen. I dag finns till exempel många fler föreläsningar och presentationer av utställningar och konstnärer på diverse digitala plattformar, både att delta i och att ta del av i efterhand. Möjligheterna för att sälja konst på nätet har också blivit fler under pandemin och främst Instagram fungerar som en ypperlig marknadsföringskanal både för enskilda konstnärer och gallerister.

Jag påminns också om hur viktigt det är att försöka förstå sig på den här platsens relation till produktionen av rörlig bild om man verkligen vill få grepp om den, inte minst för att nästan alla man träffar här har en anknytning till filmindustrin

När pandemin väl blev ett faktum organiserade sig gallerier och andra utställare i Los Angeles snabbt under Galleryplatform.la. Detta gav aktörerna en gemensam plattform för att berätta om utställningar och projekt och det har varit enkelt att följa deras arbete, även från andra sidan jordklotet där jag befunnit mig under den största delen av tiden sedan pandemins utbrott. Innan dess bodde jag i princip i Los Angeles på halvtid och utforskade under flera års tid aktivt stadens konstscen. När det stod klart att USA skulle stängas ner och det var oklart om man alls skulle kunna resa in och ut ur landet, bestämde jag mig för att åka hem till Stockholm. Det hann bli början på november 2021 innan jag kom tillbaka.

På plats igen påminns jag om att nyfikenhet är Los Angeles stora drivkraft, och om hur viktigt det är att våga öppna dörren. Stadens imponerande konstinstitutioner och många spektakulära gallerilokaler har sällan inbjudande exteriörer, och det säger verkligen ingenting om vad som erbjuds när man väl kommer in. Jag påminns också om hur viktigt det är att försöka förstå sig på den här platsens relation till produktionen av rörlig bild om man verkligen vill få grepp om den, inte minst för att nästan alla man träffar här har en anknytning till filmindustrin. Vissa jobbar med event och den kommers som branschen genererar, andra är mångsysslande skådespelare som mellan provspelningar och diverse gig kör bil för samåkningstjänsterna Uber och Lyft. Konstnärliga utbildningar genererar ofta kunskaper som branschen kan dra nytta av, i allt från animering till skulptering. Flera konstnärer jag känner här jobbar i perioder med scenografi eller designuppdrag för reklam eller tv. 

Rör man sig runt i staden påminns man också oavbrutet om just detta. Reklamskyltarna som berättar om lysande skådespelarinsatser och fina utmärkelser utmed de långa boulevarderna är lika stora, många och påtagliga som filmerna framställer dem. För några år sedan visade Los Angeles-konstnären Doug Aitken flera videoverk på sådana skyltar inomhus på museet Museum of Contemporary Art (MOCA), i delen av museet som kallas Geffen och som innan den gjordes om till utställningslokal i början på 1980-talet användes av polisen som garage. 

Den som är i Los Angeles och vill kombinera ett galleribesök med att känna in storleken på, och se hur stadigt förankrade dessa reklamskyltar verkligen är här, rekommenderas att besöka David Kordansky Gallery. Utöver stora gallerilokaler har de nämligen en bakgård under två sådana skyltar.

Pandemin har uppenbart givit delar av den kommersiella scenen en skjuts framåt. I vår öppnar Kordansky filial i New York. Ett annat Los Angelesgalleri, Anat Ebgi, som bland annat representerar Sigrid Sandström, fram tills nyligen professor i måleri på Kungl. Konsthögskolan i Stockholm, har öppnat ännu en lokal i staden, vilket minst tredubblar galleriets utställningsyta. Night Gallery är ytterligare en aktör som har tagit över en stor industrilokal några minuters promenad från sitt redan rejäla galleri Downtown. Granngalleriet François Ghebaly Gallery annonserade nyligen att man snart öppnar filial i New York.

Det är uppenbart att det finns pengar i Kalifornien och att denna expansion drivs på av goda försäljningssiffror, men det är minst lika viktigt för stadens kreativa vitalitet att konstnärer väljer att bosätta sig här. Huruvida Los Angeles börjar bli för dyrt och inte längre erbjuder lika mycket för pengarna som för bara femton år sedan, diskuteras flitigt. Ändå är det påtagligt att många konstnärer fortfarande väljer att flytta hit, inte minst från New York. Ofta framhålls att det går att få tag i bra ateljéer, inte sällan i byggnader som tidigare användes inom tillverkningsindustrin. Ateljékomplexet Mohilef Studios intar ett par våningar i ett högt hus Downtown. På vissa våningsplan är det symaskiner och tillverkning av kläder som får hjulen att rulla, men konstnären Canyon Castator erbjuder sedan 2018 också ateljéplatser i byggnaden. I all sin enkelhet tyckte han att det var trist att alltid vara i händerna på mer eller mindre pålitliga uthyrare, såg en affärsmöjlighet och drog igång verksamheten. I dag arbetar 45 konstnärer på Mohilef Studios. 

Konstvärlden är lika fascinerande lokal som internationell och listan över europiska konstnärer som i olika skeden inspirerats av den amerikanska västkusten är lång. Det finns ingen anledning att tro att denna fascination skulle avta, och särskilt inte nu när så många av världen allra största gallerier väljer att etablera sig här. Göteborgssonen och konstnären Emanuel Röhss, som 2021 tog emot Stenastiftelsens kulturstipendium, beskriver att hans intresse för film vidgats och att konstnärskapet färgats av Los Angeles och att det skulle ha sett annorlunda ut om han inte hade följt sin intuition och flyttat hit för sju år sedan. Han arbetar med skulptur och installationer som ofta inkluderar rörlig bild. 

Bas Jan Ader, den holländske konstnär som 1975, 33 år gammal, gav sig ut över Atlanten i en mindre båt och försvann, vistades också han mycket i Los Angeles. I dag är det galleriet Meliksetian Briggs som har hand om konstnärens kvarlåtenskap. När jag besöker galleriet visas en iscensättning av performanceverket ”Light vulnerable objects threatened by eight cement bricks”. Det är första gången sedan 1970 som verket återuppförs. Då visades det på konstskolan CalArts, California Institue of the Arts, som ligger ett par timmar norr om Los Angeles. Tydligen var det svårt att få till den tårtkartong som ingår i verket, men i stort var det inga större problem att rekonstruera installationen. Galleriet ligger vid korsningen Fairfax Avenue och Beverly Boulevard i West Hollywood, ett vanligt område med många småbutiker, bank, bensinstation och en stor högstadieskola. Paret Anna och Michael som driver galleriet tycker inte att jag har missat något under tiden jag varit borta. Ett tag satte de plywood för fönstren och höll gallergrinden stängd. De beskriver det mest som sorgligt att se området demoleras under oroligheter och Black Lives Matter-kravaller.

En halvtimmes promenad, eller sex minuters bilfärd, därifrån ligger Gemini G.E.L (Graphic Editions Limited), ett av Los Angeles berömda printstudios. I vanliga fall är det bara att gå direkt in från gatan. Nu måste jag ringa på och bli insläppt innan jag får ta del av Analia Sabans utsökta etsningar av intrikata kretslopp. Jag känner mig på alla sätt välkommen, men förstår också att brottsstatistiken och hemlösheten i området har skjutit i höjden och att det visat sig opraktiskt att ha dörren öppen jämnt. 

Det finns ingen anledning att tro att denna fascination skulle avta, och särskilt inte nu när så många av världen allra största gallerier väljer att etablera sig här

Många poängterar att det blivit fler hemlösa sedan pandemin slog till. Jag tycker nog att de 63 000 personer som före pandemin uppgavs leva i hemlöshet, redan då var en påtaglig del av gatubilden. Men jag observerar samtidigt att tältlägren blivit större, framför allt i stadsdelen Hollywood och i Downtown. På nätet såg jag för flera månader sedan en presentation av en utställning som Los Angeles Poverty Department (LAPD) producerat som handlar om hur man genom en förändrad lagstiftning och enkla medel skulle kunna skapa hem för 7 000 personer utan större problem. Det är typiskt för staden att det finns en organisation som LAPD, som arbetar med konst med och för dem som lever på gatan. Los Angeles konstscen måste förstås i plural. Här finns internationella storspelare, men det är relativt nytt och den mångfacetterade konstscenen bottnar inte i kommersiella aktörers intressen, utan i en stark, lokalt förankrad scen som ofta drivs av specifika grupper, vilkas medlemmar funnit och stödjer varandra. 

I Griffith Park tar jag av mig hörlurarna och tittar ut över Hollywoodskylten insvept i dis. Snart är det mörkt och dags att ta fram den där extra tröjan man lär sig att alltid ha med sig när man bor i ett subtropiskt klimat. Livet kan bara levas i realtid och även om vår tillvaro kanske går mot mer umgänge som avatarer i spellikande onlinemiljöer, konstaterar jag så här i januari 2022 att vernissagerna i Los Angeles är lika välbesökta som de brukar vara och att konstscenen är lika mångfacetterad som alltid. Rädslan för att umgås har lättat, men enligt lag bär alla fortfarande munskydd inomhus, på alla museer måste man visa vaccinationspass och ofta boka tid för besök i förväg. I slutet av februari är det dags för den internationella konstmässan Frieze att slå upp dörrarna för tredje gången och första gången sedan pandemin bröt ut. Kanske är det inte lika många som reser hit i år, men det ser inte ut att vara färre gallerier, museer och konsthallar som tar tillfället i akt att bjuda in till utställningar och specialevents. Jag är övertygad om att det kommer att bli lika storslaget och nyansrikt som det brukar vara.