Perspektivrik diskussion om väljarnas vemod inför den tid som flytt

På kort tid har Sverige genom de senaste decenniernas flyktinginvandring gått från att vara ett relativt homogent land till ett mångkulturellt samhälle. Denna förändring är del av en pågående diskussion om bostäder, sysselsättning och skolresultat i det nya samhälle som håller på att ta form. Men för många människor handlar omvandlingen också om en saknad av det som gått förlorat. Det är denna känslomässiga sida av de senaste decenniernas invandring som statsvetarna Katarina Barrlings och Cecilia Garmes bok Saknad – På spaningen efter landet inom oss (2022) handlar om. En av författarnas utgångspunkter är att det är fullt möjligt att ha en medkänsla med dem som flytt och samtidigt tycka att vårt land har förändrats alltför fort.

Bokens tema var nyligen föremål för ett samtal på Scalateatern i Stockholm med Cecilia Garme och den brittiske journalisten och författaren David Goodhart. Evenemanget organiserades av Tidskriften Respons och forskningsprojektet Det öppna samhället vid Uppsala universitet, vars forskningsledare Sten Widmalm modererade samtalet. En av inspirationskällorna till boken har varit Goodharts beskrivning av klyftan mellan Anywheres (varsomhelstare) och Somewheres (någonstansare). Den förstnämnda gruppen bejakar och drar nytta av globaliseringen, medan den sistnämnda är mer lokalt och nationellt rotad och tenderar att ha en negativ attityd till samhällets snabba förändringar. Det är hos Somewheres-gruppen som saknaden av det gamla samhället är som mest påtaglig. 

Ur den perspektivrika diskussionen på Scalateatern framträdde framför allt två lärdomar som särskilt relevanta för vår samtid. Den första gäller behovet av internationella jämförelser kring hanteringen av de senaste decenniernas invandring till Västeuropa. Goodhart påpekade till exempel att Sverige hade kunnat lära sig av Storbritanniens misstag när det gäller invandring och integration. I båda länderna har det emellertid länge funnits en ovilja att diskutera den nationella gemenskapen och följaktligen också de utmaningar som invandringen medfört. 

De moraliska inslagen i den brittiska debatten som följt av detta konfliktfyllda arv har motsvarigheter i Sverige.

I Storbritannien har det historiska arvet från imperialismen spelat en betydande roll för svårigheterna att navigera i diskussionen om invandring. De moraliska inslagen i den brittiska debatten som följt av detta konfliktfyllda arv har motsvarigheter i Sverige. Garme diskuterade den underliggande svenska nationalismen som ligger bakom ambitionen att vara en humanitär stormakt och som har sin grund i historiska erfarenheter. Som en följd av detta universella synsätt på nationsgemenskapen tenderar vår kultur och dess trösklar att osynliggöras när människor ska integreras. Invandrare i Sverige förväntas relativt friktionsfritt bli stolta svenska skattebetalare, oavsett bakgrund och tidigare erfarenheter. Integrationsprocessen märks sällan i de stadsdelar där de som försvarar det mångkulturella samhället bor, men sätter desto djupare spår i mindre attraktiva områden, där flyktingmottagandet är stort. Goodhart påpekade att en liknande naivitet rörande integrationen i Storbritannien sedan lång tid tillbaka givit upphov till etniska konflikter i vissa områden. Samtidigt har den flexiblare arbetsmarknaden gjort det lättare för invandrare att få jobb och därmed bli en del av samhällsgemenskapen.

Den andra lärdom som framkom i diskussionen är vikten av att beakta den känslomässiga dimensionen av människors politiska ställningstaganden. Både i Sverige och Storbritannien har beslutsfattare och debattörer tenderat att förbise människors emotionella orientering i det politiska landskapet. De har i stället fallit för frestelsen att försöka uppfostra människor att tänka rätt kring till exempel invandring. Längtan tillbaka till det gamla samhället kan komma till uttryck i samband med till synes banala företeelser som när ett äldre gatukök ersatts med en kebabvagn. Men ilskan över en sådan konkret fysisk förändring i stadsbilden speglar ofta ett djupare missnöje med till exempel förlusten av det mer abstrakta folkhemmet som försvann utan att någon hann reagera. I stället för att möta människors oro över de kulturella förändringarna i kölvattnet av invandringen, har progressiva debattörer och beslutsfattare ofta svarat med förnuftsdrivna argument om behovet av nyföretagande tillsammans med vår moraliska och juridiska skyldighet att hjälpa andra. 

Denna försummelse av politikens emotionella dimension har utan tvekan bidragit till att driva väljargrupper bort från de traditionella partierna, och gynnat både höger- som vänsterpopulismen i Europa. Dessa ideologiska strömningar företräds av ledare som är bättre på att läsa av väljarnas oro inför framtiden och förstå det vemod som människor kan känna inför den tid som flytt.

Arrangörer för samtalet var Forskningsprojektet Det öppna samhället vid Uppsala universitet och Tidskriften Respons.

Publicerad i Respons 2022-3