Vad är egentligen mångfald?

Identitetspolitik har under en tid varit föremål för hetsig debatt. Begrepp och teorier som förknippas med denna politik, som intersektionalitet, vithetsnorm, postkolonialism och normkritik, har således kommit att bli gängse i svensk media. Men inte bara där. I sin senaste bok Det sista museet – Reflektioner om identitetspolitik, kultur & integration hävdar Johan Lundberg, docent i litteraturvetenskap, att även kultursektorn anammat det identitetspolitiska språkbruket. Genom att spåra identitetspolitikens föregångare varnar författaren för en utveckling som riskerar att få ödesdigra konsekvenser.

Med exempel hämtade från kulturpolitiska dokument och rapporter vill Lundberg visa på att dagens politik och byråkrati på kulturområdet genomsyras av idéer som härrör från den tyska motreaktionen till upplysningen, den idéhistoriska tradition enligt vilken man, med Johann Gottfried Herder i spetsen, menade att det för utomstående skulle vara svårt, om inte omöjligt, att tillägna sig konst som skapats av människor tillhörande andra kulturella kollektiv. Dessa idéer, menar Lundberg, ser vi i dag representeras av den identitetspolitik som »sipprat ner« från amerikanska elituniversitet via svenska universitet och högskolor, dagspressens kultursidor, för att nu slutligen nå kulturbyråkraterna.

Under det »identitetspolitiska klustret« sorterar författaren in alltifrån postkoloniala studier och genusteori till normkritiska och intersektionella perspektiv. När dessa teorier och perspektiv inspirerar praktisk verksamhet hindrar de enligt Lundberg både mångfald och mellanmänskliga möten – alltså motverkar de i praktiken vad man enligt kulturbyråkraternas egna formuleringar menar sig vilja uppnå genom att anlägga ett exempelvis intersektionellt perspektiv.

Vid lanseringen av Det sista museet anordnade Timbro förlag, som ger ut boken, ett samtal på Nobelmuseet mellan Lundberg och konstnären Makode Linde. Till synes utgjorde Linde ett bra val av paneldeltagare. Hans verk har ju lett till reaktioner som visar hur begrepp som förknippas med identitetspolitik används i praktiken. Det framstår dock snart klart att Linde och Lundberg inte kommer att inta olika ståndpunkter i diskussionen; panelen – inklusive samtalets mest stabila röst, moderator Eli Göndör – har samlats för att kritisera identitetspolitiken.

Kön till museet, i Börshuset i hjärtat av Gamla stan, sträckte sig en bra bit över Stortorget och de cirka 130 besökarna hade alla förbokade biljetter som annonserades vara slut flera dagar innan eventet ägde rum. Det var med andra ord en förväntansfull publik som panelen mötte i Nobelmuseets foajé.

Göndör inledde samtalet med en kort presentation av Det sista museet som en del av Timbros integrationsprogram »Majoritet och mångkultur« och hoppade sedan in i ett av bokens centrala argument att konsten och litteraturen i grunden har en enande funktion. I boken exemplifierar Lundberg detta med ett resonemang om hur människor i dag kan läsa Dante Alighieris Den gudomliga komedin.

Lundberg, som i boken fäster sig vid denna litteraturens integrerande och enande karaktär, tog vid panelsamtalet ett försiktigt steg tillbaka: »Alltså egentligen menar jag ju att… det är ju inte enande, det är ju inte så att alla människor… att jag förutsätter att alla människor läser Dante, eller har ett utbyte av att läsa Dante«, började Lundberg som blev säkrare i tonen när han kom in på vad som utgör bokens föremål för kritik »… men det exemplifierar problemen med identitetspolitiken«, fortsatte han och förklarade hur identitetspolitiker redan på förhand har en uppfattning om vilka som har utbyte av att läsa Dante i dag, eftersom de förutsätter att en människas kollektiva identitet är bestämmande för hur individer tillägnar sig konst och litteratur.

Då Dantes kollektiva identitet snarare grundade sig i att han tillhörde en klan kan han förutsättas ha mer gemensamt med den somaliska kvinnan i exemplet.

Lundberg gav sig i kast med att problematisera antagandet med hjälp av ett exempel: en somalisk kvinna från ett samhälle som är uppbyggt kring klaner har förmodligen bättre förutsättningar att känna igen sig i problematiken i 1300-tals-eposet Den gudomliga komedin än en ung manlig vit student på ett svenskt universitet – trots att Dante var en vit, heterosexuell man. Då Dantes kollektiva identitet snarare grundade sig i att han tillhörde en klan kan han förutsättas ha mer gemensamt med den somaliska kvinnan i exemplet.

Resonemanget ter sig vid närmare påseende något motsägelsefullt. Var det inte uppfattningen att den kollektiva identiteten är bestämmande för hur individer tillägnar sig konst som Lundberg motsatte sig? Med tanke på den inte obetydliga skara flitiga eventbesökare som missförstår frågestunder för att vara tillfälle för monolog är det i och för sig inte underligt att man denna gång valt att inte avsätta tid för någon sådan, men samtidigt är det synd att det inte ges möjlighet att reda ut detta och andra frågetecken som uppstår.

Efter Lundbergs långa och något spretiga utläggning kom Eli Göndör in för att åter koppla resonemanget till idén om konstens enande funktion. Går det att tolka det som att det är omöjligt att på förhand veta vilka gemensamma identifikationspunkter människor kan finna i litterära verk som Den gudomliga komedin?, frågade Göndör, och fortsatte: »Då skulle man ju kunna säga att något sådant blir – inte enande i betydelsen att man blir vänner – men man har gemensamt något att relatera till utifrån olika perspektiv.«

Just frågan om identiteten och identifikationens roll i konstnärlig produktion och tillägnan skulle visa sig bli temat som panelen huvudsakligen uppehöll sig vid. Inte minst aktualiserades det när samtalet kom in på Makode Lindes konstnärskap.

Makode Linde har framför allt uppmärksammats för den kontroversiella serien »Afromantics«, där han omtolkar kultursymboler som mumintroll och grekiska byster med inspiration från minstrel-shower, där vita med skokräm i ansiktet förlöjligade svarta. I serien ingår bland annat performanceverket »Painful cake« och många av de föremål som ställdes ut i Lindes soloutställning på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm i våras. I tidigare sammanhang har Linde framhållit att han med sin konst vill påtvinga betraktaren en rasistisk blick som i bästa fall leder till självrannsakan. Men trots intentionen att skapa konstruktiv debatt om rasism landar diskussionen ofta, till Lindes förtret, i en diskussion om hans identitet. Kan Linde som bara »till hälften« är svart verkligen förstå rasism och utsatthet? Kulturellt står han ju med fötterna i den vita medelklassen, har kritiker påpekat.

Jag tänkte: okej, ska jag spela ut det kortet? Jag kan vara er svarta bög som ni tar in för att bredda rekryteringen!

Upptagenheten vid Lindes identitet – eller kanske snarare den identitet som tillskrivs honom – har inte bara legat till grund för kritik, det har också påverkat omgivningens förväntningar på honom som konstnär. »Det har väl alltid förväntats av mig att jag ska göra något som är kopplat till min ras eller min läggning«, sade Linde som i tidigare sammanhang uttryckt att han önskar att det vore annorlunda. I en intervju i Dagens Nyheter (160123) har han bland annat sagt: »Jag ville egentligen inte jobba med saker som hade med mitt ursprung att göra. […] Men jag ville komma in. Jag tänkte: okej, ska jag spela ut det kortet? Jag kan vara er svarta bög som ni tar in för att bredda rekryteringen!«.

Under samtalet på Nobelmuseet framhöll Linde att han på ett personligt plan »försöker göra det bästa av situationen«, men att han på grund av det är en del av det »system« han kritiserar.

Här hade panelen kunnat diskutera problematiken kring det Linde ger uttryck för, nämligen de inte sällan motstridiga signalerna att å ena sidan framhålla och betona skillnadsskapande identitetsmarkörer och att å andra sidan kämpa för att komma bort från dem. Men Göndör valde att plocka upp en annan tråd: »Om det nu är som Makode säger, att han positionerar sig på det sättet, då lyckas han ju genom sin identitet få en plats i det kulturella finrummet. Är det ett problem? Eller är det framför allt hur teorierna används som stör dig?«. Frågorna riktades till Johan Lundberg, som svarade att redan utgångspunkten är problematisk: »Man gör ju anspråk på att det här ska skapa mångfald«, sade han och fortsatte: »Om man söker in på Konstfack eller Konstakademien så premieras att man har en politisk ingång som relaterar till den identitetspolitiska diskursen. Och det kan man visserligen ha vilka tankar som helst om – om det är bra eller dåligt – men det ger ju inte mer mångfald«.

Kanske kokar det hela ned till att Lundberg menar att såväl konstskolor, kulturbyråkrater som samhället i stort fått begreppet mångfald om bakfoten. Det är i alla fall framför allt här som han lyckas i sitt resonemang om konstens förhållande till mångfaldsaspekten: en kulturpolitik som underkastas ett ideologiskt språkbruk riskerar att leda till åsiktsmässig enfald och därmed i praktiken motverka mångfald i dess korrekta bemärkelse.

Kanske kokar det hela ned till att Lundberg menar att såväl konstskolor, kulturbyråkrater som samhället i stort fått begreppet mångfald om bakfoten.

I boken lyfter Lundberg fram som exempel på denna utveckling bland annat Miljöpartiets utkast till ett kulturpolitiskt program från 2015 och Riksutställningars rapport Museerna och mångfalden från 2014 (se Respons 2/2015) som båda poängterar vikten av att personal som arbetar med kultur erbjuds fortbildning i intersektionalitet och postkoloniala teorier och att »sanktioner och konsekvenser« är att vänta för de huvudmän som inte lyckas uppnå »kvantifierade mångfaldsmål«, som det står i det förstnämnda dokumentet.

Med sådana utbildningar hoppas man på sikt kunna påverka representativiteten, det vill säga nå större mångfald både i besöksstatistiken och bland de anställda. Såsom man formulerar sig blir det tydligt att man inte definierar begreppet mångfald utifrån åsikter, menar Lundberg, som hävdar att begreppsförskjutningen måste betraktas i ljuset av att assimilationspolitiken övergavs till förmån för »mångfald« på 1990-talet. Det är en intressant iakttagelse, som tyvärr inte behandlades under samtalet på Nobelmuseet.

Johan Lundberg ser en pågående kulturrevolution med identitetspolitiska förtecken. Den dystopiska titeln Det sista museet är ett varningsrop. Utan tvekan finns exempel på sådant att oroas över – men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att Lundberg är väldigt selektiv när han väljer ut de delar av det »identitetspolitiska klustret« som understödjer tesen att dagens kulturpolitik utgör en förlängning av den tyska motreaktionen till upplysningen.

En av identitetspolitikens mest framstående kritiker, den framlidne amerikanska historikern Arthur M. Schlesinger Jr., intresserade sig liksom Johan Lundberg för identitetspolitikens splittrande tendenser. Men som amerikan verkade Schlesinger i en kontext där han kunde kritisera dem som låter fakta stryka på foten för det högre syftet att öka självkänslan hos individer tillhörande olika etniska kollektiv och dem som menar att till exempel utbildningen bör anpassas efter individers olika genetiska kvaliteter som – har vissa tänkare hävdat – beror på melaninhalten i huden. Sådana argument är trots allt inte vanliga i den svenska debatten.

Kanske skulle man kunna avsluta med att konstatera att det med begreppet identitetspolitik förhåller sig litet som med begreppet mångfald – alla använder det, men det är inte alltid tydligt vad som menas. Diskussionen på Nobelmuseet landade visserligen inte några slutgiltiga svar, men det väckte många viktiga frågor  – som publiken fick ta med sig hem.

Publicerad i Respons 2016-3