Pionjär med ryggen mot framtiden

Det är en spännande rörelse Tiina Rosenberg gör när hon som professor i teatervetenskap vid Stockholms universitet efter 25 år återvänder till sin avhandlings centralgestalt: regissören Ludvig Josephson. Vad var det som aldrig blev sagt? Råkade åren och uppgifterna – som genusprofessor, Fi-ledare, mediekändis, konsthögskolerektor och så vidare – helt enkelt komma emellan? Eller är det just denna fortsatta väg som fått nya aspekter hos objektet att träda fram? 

Med de två böckerna liggande bredvid varandra – den första mycket tunn, den andra ganska tjock – är det lätt att konstatera att de hör ihop. Pärmbilden är samma: Näcken-målaren Ernst Josephsons porträtt av sin beundrade farbror i röd teater-fez, kanske en trofé från någon äventyrlig resa eller bekantskap. Innehållsligt kompletterar snarare än dubblerar studierna varandra. Avhandlingen handlar mest om regissörens estetik och närstuderar tre av hans uppsättningar: Meyerbeer-operan Afrikanskan, Ibsens Peer Gynt och Strindbergs Mäster Olof, alla redogjorda för i Josephsons rika regiböcker. Den nya studien rör främst regissörens biografi och miljöer; här skildras hans bakgrund, europeiska resor, relationer och karriär. Även den nya boken genomsyras förstås av hans maniska intresse för scenkonst – men någon liten djupdykning i hans eget skapande hade suttit fint i det sociala myllret. 

För den som på traditionellt humaniora-vis vill hitta en ”mäster” att porträttera är Josephson på många sätt en tacksam gestalt. Som teaterpersonlighet verksam i Stockholm och Oslo kom Josephson att bli en syresättare, som i ett pärlband förde hem europeiska impulser till dessa nordligare breddgrader. Mycket av hans både praktiska och teoretiska värv gick ut på att professionalisera regissörsyrket och systematisera dess övergripande ansvar för det sceniska uttryckets alla delar: ljus, bild, musik, text, skådespelare, sångare. Regi var vid denna tid ingen självklarhet; en iscensättning kom inte sällan till genom direktsamarbete mellan dramatiker, skådespelare och teaterchef.

Josephson blev en idérik och krävande figur och var, liksom sin biograf, inte rädd för att gå i polemik. Han tycks ha levt ett hyperaktivt liv, i känsloflammande konstnärligt arbete. Han efterlämnade en kvarlåtenskap rik på dokumentation i form av brev och egna skrifter, inklusive ett flitigt citerat 15-sidigt manus med ”memoirer”. Hans liv är allt annat än genomtröskat och hans judiska börd samt det faktum att han, som Rosenberg skriver, var ”icke-heterosexuell” har säkert, tillsammans med det på en gång rastlösa och idoga temperamentet, lockat forskaren till återkomst.

Att jag på andra sidan studiens knappt 300 sidor kan avge detta slags sammanfattning av Josephsons betydelse, bör tas som intäkt för att Rosenberg lyckats etablera sin nyskrivna historia väl. Jämfört med hennes tidigare böcker – om ”byxroller” på teaterscenen, om Suzanne Osten och Fickteatern, om bögarnas Zarah Leander, om L-ordet och mer – böcker vilkas spänst och inbjudande presens-kvalitet jag uppskattar mycket, men som i vissa fall saknat slutomsorg – är detta nya opus, liksom avhandlingen, ett mer prydligt och traditionellt akademiskt forskningsarbete. Emellanåt unnar sig texten rentav att bli torr och nördig, det är som om samtalet med äldre herrars tidigare forskning, varav viktigast är Gösta M. Bergmans 1950-60-talsskrifter om regihistoria, dämpar farten. Pålitlighet är a och o.

Därmed inte sagt att studien, som biografi betraktad, är helt konventionell eller saknar Rosenbergs bomärke. Kring minoritetsaspekterna hos Josephson, det judiska respektive det icke-heterosexuella, expanderar alltså texten, och inte mig emot: kapitlen om judiskt liv i Stockholm under 1800-talet, respektive om queerhetens scener i Europa vid samma tid, hör till bokens mest upplysande partier.

Men i ljuset av ”det moderna genombrottet” tycks Josephson på många sätt gå med ryggen mot framtiden med sin vurm för historisk trohet och en pampig heroism, vars processioner och tablåer återknöt till romantikens höga känslor.

Familjen Josephson invandrade till Stockholm från Prenzlau när Gustav III öppnade gränsen för judiska affärsidkare i det sena 1700-talet – andra yrkesval förblev länge stängda. Rosenberg följer sedan släkten och det villkorade judiska livet i Stockholm genom generationerna. Det blir levande läsning om hur ungarna från kristna skolor slogs mot barnen från judiska skolan under Josephsons barndom och om hur judisk invandring orsakad av pogromer i Ryssland kunde skapa friktion mellan de väletablerade, relativt sekulära och extremt moderna ”västjudarna”, dit Josephson hörde, och de mer nyanlända ortodoxa ”östjudarna” – utifrån en känsla av att man borde ha mer gemensamt än vad som faktiskt var fallet.

Josephson började sin karriär på Bonniers och det var under bokhandlarresor i Europa som han upptäckte scenkonsten och inte minst operan. Som kringvandrande kosmopolit rörde han sig mellan Bayreuth, Paris och Berlin. I storstäderna blev teaterkällarna inte sällan queera platser och sannolikt satte Josephson sin fot där då och då. Han drogs också, som många gaymän, men för all del också många andra, till teaterns stora divor. Men hur hans ”icke-heterosexualitet” mer specifikt manifesterade sig blir aldrig riktigt klart. Hur mycket Rosenberg än önskar sin protagonist begärsutlevelse kan Josephson i mina ögon lika gärna ha varit asexuell eller passionerad konstfetischist som något annat (läs gay). Det hjälper inte att Rosenberg genomgående kallar ”Ludvig” vid förnamn: intim kring det innerst privata blir han själv aldrig i sina skrifter. Forskaren överlåter klokt nog spekulationerna till den läsare som får lust. 

Lika respektfull är hon i sina omdömen om Josephsons idealistiska konstsmak, som kan te sig förvånansvärt bakåtsträvande för en sann europé. Rosenberg uttrycker det inte i klartext, men det tycks som om Josephsons radikala bidrag, under åren på Kungliga Teatern där han började sin bana, vid Christianiateatern i Oslo där han en tid var chef och till sist vid Nya teatern (med 1300 platser!) där han åter i Stockholm arbetade nästintill sin död, 1879-1887, kom teaterns och regins organisation till del snarare än dess estetik. Visst internationaliserade han repertoaren och introducerade ett och annat nyskrivet av Strindberg, Leffler och Ibsen. Men i ljuset av ”det moderna genombrottet” tycks Josephson på många sätt gå med ryggen mot framtiden med sin vurm för historisk trohet och en pampig heroism, vars processioner och tablåer återknöt till romantikens höga känslor. 

Strindberg förblev belåten med uppsättningarna av Mäster Olof, Herr Bengts hustru och Lycko-Pers resa i det tidiga 1880-talet: ”Min första och bästa tid var ju hos Josephson som grävde ut mig ur glömskans sandgrop”, påminner sig författaren 1909. Varför samarbetet upphörde tycks ändå stå ganska klart. Josephson ogillade sunt och naturligt nog Strindbergs misogyni och antisemitism, men frågan är om hans prakt-förakt för ”tidens gnäggande käpphästar realismen och naturalismen” inte var ännu starkare. Teater skulle vara vackert, inte fult, tyckte Josephson.

Josephson ogillade sunt och naturligt nog Strindbergs misogyni och antisemitism, men frågan är om hans prakt-förakt för ’tidens gnäggande käpphästar realismen och naturalismen’ inte var ännu starkare.

Med tanke på att realismen-naturalismen bar upp den livsviktiga diskussionen om kvinnors rättigheter genom nämnda Leffler och genom Alfhild Agrell, Victoria Benedictsson med flera – och med tanke på hur snabbt denna öppning återförslöts framåt sekelslutet – hade det varit spännande med en diskussion kring Josephsons konstnärliga status i teaterlivet. Var han en maktfaktor, eller ansågs han passé? Bidrog hans estetiska inflytande till det nationalromantiska uppsvinget och dagspolitikens bannlysning från scenerna?

År 1888, mitt i en tid som annars ännu i positiv mening brukar beskrivas som sjudande när det gäller litteratur och teater, skriver Josephson en upprörd stridsskrift om det usla punschdrypande stockholmska teaterlivet och bristen på statligt engagemang. Under ungefär samma period regisserar han själv hundratalet(!) uppsättningar utifrån sina egna ideal. Det blir svårt att få ihop hela mosaiken. Till det uppenbara hör i alla fall hungern. Ett samhälles teaterhunger, en mans teaterhunger och ständiga krav på mer och bättre. Det är anspråk som inspirerar.

Publicerad i Respons 2018-3