Pionjärstudie om filmgenre som sällan betraktas som värdefull

Jämfört med de klassiska konstformerna är filmen ett dyrt medium. Därför görs film oftast med en given (bak)tanke när det gäller vad de rörliga bilderna är tänkta att åstadkomma, bortom sin eventuellt konstnärliga potential. Om biograffilmen främst tillverkas för att gå med vinst, finns det filmtyper som i stället värdesätts utifrån sin användbarhet. Inom senare års filmforskning har sådan film benämnts useful cinema. Där läggs fokus på film utanför biografen. Jag skulle dock vilja påstå att även dagens svenska, statligt finansierade långfilm är en form av useful cinema utifrån hur Erik Florin Persson definierar begreppet i sin avhandling Film i stadens tjänst – Göteborg 1938–2015 (Mediehistoriskt arkiv, 2021), det vill säga funktionella ”filmer som producerats för att vara användbara och fylla ett eller flera syften inom en beställande organisation eller institution”. Om nu nära hälften av dem som ansöker om medel från Svenska Filminstitutet har anpassat sina ansökningar för att passa institutets ideologiska agenda (vilket Myndigheten för kulturanalys nyligen konstaterade i rapporten ”Så fri är konsten – Den kulturpolitiska styrningens påverkan på den konstnärliga friheten”), kan inte då SFI i viss mån ses som en beställande institution av samhälleligt användbar film? 

Att göra filmen användbar är inget nytt, varken i Sverige eller globalt. Filmmediet har använts av både offentliga och privata aktörer för högre ändamål än ren profit eller skön konst: som propaganda, reklam, utbildning och beteendeförändrande samhällsinformation. Sådana produktioner kan kallas beställningsfilmer och har tillverkats i stor omfattning genom filmhistorien. I en svensk kontext har man exempelvis benämnt dem ”filmindustrins tysta majoritet”. Trots sin omfattning har beställningsfilmen sällan setts som värdefull och därför efterlämnat få filmkulturella spår. Fram till det senaste decenniet har också filmforskningen visat ointresse för dessa auteurlösa filmer. Därför är det roligt att svensk filmvetenskap nu, via Florin Persson, kan stoltsera med ett standardverk inom ämnet i kölvattnet av antologier som Films that Work – Industrial Film and the Productivity of Media (Amsterdam University Press, 2009) och Films that Sell – Moving Pictures and Advertising (BFI Publishing, 2016). Det rör sig dock inte om någon historisk översikt av filmtypen som sådan utan om en specifik typ av beställningsfilm: kommunal stadsfilm gjord på uppdrag av Göteborgs Stad under perioden 1938 till 2015, i vilken ett femtontal filmer utgjort audiovisuellt underlag.

Florin Perssons forskning erbjuder ett välkommet decentraliserat perspektiv, som borrar djupt i en lokal vegetation av underforskad film, och minst lika djupt i ett flertal av regionens i filmforskningssammanhang sällan utnyttjade arkiv. Avhandlingen skriver in sig i en filmhistorisk forskningstradition, orienterad gentemot empiriska studier kring mediets materiella förutsättningar, som ofta fokuserar på lokalt specifika sammanhang. En sådan historiserande perspektivförskjutning har setts inom filmforskning sedan slutet av 1970-talet, från stilanalyser av biografvisade spelfilmer till något som utifrån en mer öppen medial definition kan kallas ”de rörliga bildernas mediehistoria”. 

Avhandlingen knyter även an till en yngre kulturell vändning inom den svenska medievetenskapen benämnd kulturhistorisk medieforskning, i vilken fokus på traditionella massmedier gett vika för studier av relationer mellan olika (ofta förbisedda) medieformer och mediebruk samt en tvärvetenskaplighet, som inte minst bjudit in filmvetare till forskningsinriktningens inofficiella organ, bokserien Mediehistoriskt arkiv. I likhet med tidigare filminriktade publikationer i serien fokuserar Film i stadens tjänsts på en form av minoritetsuttryck (om vi tänker oss den biografvisade spelfilmen som varande i majoritet). Där tidigare böcker avhandlat experiment-, amatör- och propagandafilm har det saknats en volym tillägnad beställningsfilm. Här fyller Florin Perssons pionjärstudie ett hål i svensk medieforskning. 

Att Florin Persson ger oss en mycket intressant bild av Göteborg, men aldrig riktigt får korn på göteborgarna har nog inte så mycket med valet av representationsteoretiker att göra, utan ligger snarare i det studerade materialets natur.

Syftet är att analysera filmerna i relation till stadens sociala och politiska förändringsprocesser, med ambitionen att få svar på dels hur det kommunala filmbruket har påverkats när stilistiska uttrycksmedel och former för produktion, distribution och visning har förändrats, dels hur bilden av Göteborg och dess invånare har konstruerats och representerats, och slutligen hur materialet har fungerat som ett påverkansmedel i styrningen av staden och dess invånare. Det är en grannlaga uppgift Florin Persson tar sig an när han skall hantera 80 år av filmförutsättningar. Men här fungerar den teoretiska verktygslåda som författaren hämtar från det internationella beställningsfilmforskningsfältet väl, specifikt Thomas Elsaessers trestegsmodell som ringar in beställare, syfte och målgrupp. Det möjliggör en tydlig analysstruktur av en rörig filmpraktik. Jag hade dock önskat att Florin Persson hade stramat upp sina empiriska avsnitt utifrån denna modell mer, eftersom mängden något vagt benämnda underrubriker ger otydlig guidning under läsningen. Man kan också ifrågasätta den 80-sidiga inledningen som gör volymen framtung, men visst, om ett forskningsfält skall introduceras i en svensk kontext krävs det begreppsutredning. Det är bara synd att denna uppförsbacke präglas av en del repetition (särskilt i kapitel 1 och 3). Även här hade en dispositionell uppstramning gynnat läsbarheten.

Det rör sig om en heterogen samling filmer, vilket det naturligtvis blir när ett så omfattade tidsperspektiv anläggs. Från det idylliska vykortspanoramat Staden vid Göta älv (1938) som likt filmens namne glider fram bland fiskelägen och hamnområden, via varvsindustrins svetslågor och shoppinggatans blonda bombnedslag i 1973 års Göteborg, som med sin jazz-funkigt pulserande montagekakofoni påminner om introt till samtida Streets of San Francisco, till millennieskiftets evenemangsfokuserade city branding-filmer i vilka generiska slagord av typen ”Do your thing!” yttras av och till en högutbildad globalt rörlig elit i en evigt festande ”stad som har allt”. Vi landar i den mer nutida hipsterkulturens småskaliga autenticitetsjakt i prestigelösa One Voice (2013) där en lokal korvmoj och skivbutiken Bengans presenteras som lika genuint göteborgskt som Poseidonstatyn. Att författaren genomgående tipsar läsaren om hur (majoriteten av) filmerna kan ses online är bra, men man hade önskat att de många filmbilderna varit av bättre kvalitet och inte pixliga skärmdumpar. Desto mer imponerande är att forskaren i sitt arkivgrävande lokaliserat flera filmkopior som nu gjorts tillgängliga.

Lika heterogen som filmerna är den över tid föränderliga floran av distributions- och visningsformer som filmerna passerar genom, likaså filmernas bakomliggande syften. Fram till att tv-apparaten rumsterade om kortfilmens förutsättningar omkring 1960 inleddes många biovisningar med en beställningsfilm. Samtidigt visades de som bildning i skolans geografiämne eller i det lokalpatriotiska föreningshuset. En annan målgrupp var turister och investerare; ambassader sålde in soltimmar och goodwill via filmremsan, som inte sällan redigerades om utifrån olika målgrupper. När biograferna avsade sig utfyllnadsbehovet började man rikta stadsfilmerna gentemot avgränsade målgrupper på kongresser och näringslivsmässor, för att i tidsperiodens avslutande del fokusera på sociala medier gentemot en för avhandlingsförfattaren betydligt mer svårfångad publik.

Det som tidigare liknande välfärdsstatlig, och kanske främst välfärdsstadslig, propaganda om folkhemsbyggets funktionella fördelar, tar sig från 1970-talet och framåt uttryck som marknadsföring med ambitionen att på ett lika lokalt som globalt plan ”sälja staden” med ett gott företagsklimat, livsstilsfokuserad konsumtion och stadsevenemang som lockelser. En bärande tes i avhandlingen är att denna förändring representerar en övergång från en fordistisk stad med ambitionen att tillhandahålla kollektiv välfärdstrygghet och planera för storskalig standardisering och logistiska flöden, till en kommersialiserad entreprenöriellt inriktad postfordistisk stad med individuell frihet för kreativa människor. 

Det slår mig hur aktuell Florin Perssons studie är. Sommaren 2021 stod vi mitt i en regeringskris som utlöstes till följd av en schism i synen på vad en (bo)stad kan vara för ett lands invånare. Är boendet en social rättighet tänkt att säkra behoven från vaggan till graven eller en flyktig kommersiell produkt, vars värde bör följa marknadens vindflöjel? Med en brytpunkt under 1970-talet, där vi också lokaliserar välfärdsstatens initiala nedmonteringsfas, förändras bilden av staden från det förra till det senare. Om en avhandling kan bidra med förståelsen att en regeringskris är en del av en övergripande ideologisk vändning i synen på staden, ja, då kan det inte vara något annat än en mycket god forskargärning. 

I avhandlingens slutplädering påstås att författaren ”kunnat visa hur bilden av Göteborg och stadens invånare förändrats över tid”. När det gäller det förstnämnda håller jag helt med, men bilden av stadens människor och, som frågeställningen löd, hur de har konstruerats och representerats, förblir tyvärr diffust. Den representationsapparat som främst används är också Henri Lefebvres, vilken fokuserar på rumslig snarare än mänsklig representation. Även om Stuart Hall ges en passus i inledningen omvandlar författaren Halls identitetsbegrepp till att innebära en form av ”stadsidentitet” och då förbises att det för Hall handlar om konstruktionen av subjekt och inte om städer eller platser samt att identitet skapas genom olikheter, i subjektets relation till den Andre. Då en sådan diskussion saknas i förhållande till stadens (oftast homogent vita) invånare blir heller inte Hall användbar i analyserna. 

Att Florin Persson ger oss en mycket intressant bild av Göteborg, men aldrig riktigt får korn på göteborgarna har nog inte så mycket med valet av representationsteoretiker att göra, utan ligger snarare i det studerade materialets natur. Stadsfilmen är en historisk genre i vilken människor sällan ges utrymme. Det är arkitekturens, infrastrukturens och industriernas filmtyp, en avhumaniserad modernitet som så tydligt redogörs för i exempelfilmen Sveriges port mot väster (1946): 

Det är en egendomlig känsla att veta, att femtusen man är sysselsatta inom varven, för man märker aldrig någon anhopning av folk, de uppslukas i de väldiga skroven. 

Publicerad i Respons 2021-5