Stefan Berger: Politik är en oundviklig del av historieskrivning

I dag har vi svårt att föreställa oss en världsbild där den historiska erfarenheten inte utgör en central orienteringspunkt. Men att betrakta världen som ett resultat av en längre utvecklingslinje, oberoende av teologi, innebar under slutet av 1700-talet något av en tankerevolution. Förändringen avspeglades i konsten, litteraturen, politiken och inte minst vetenskapen; under 1800-talet kom i stort sett alla human- och samhällsvetenskaper att historiseras. Historieforskning och utbildning i ämnet blev viktiga delar av nationsbyggandet genom att tillföra legitimitet, fostra medborgare och staka ut geografiska och kulturella gränser. Men hur har denna professionalisering och etablering av historiedisciplinen fortskridit i Europa under de senaste två seklen?

Denna stora fråga aktualiseras i forskningsprojektet Representation of the Past – The Writing of National Histories in the 19th and 20th Century Europe. Projektet har involverat ett hundratal forskare och inriktar sig i huvudsak på den akademiska historieskrivningen i Europa med komparativa utblickar till andra kontinenter. Sammanlagt åtta antologier har publicerats. Nyligen besökte forskningsledaren Stefan Berger, professor vid Ruhr-Universität Bochum, Kungliga Vitterhetsakademien i Stockholm för att diskutera projektet under ett heldagsseminarium ordnat av Historisk tidskrift där även Respons deltog.

Respons: Vad anser du är det viktigaste resultatet från ert forskningsprojekt?

Berger: Det viktigaste resultatet är att vi visar varaktigheten och styrkan i nationella historiska berättelser under två sekel.

Respons: På vilket sätt var detta resultat överraskande?

Berger: Dels på grund av att vårt projekt belyser kraften i de nationella berättelserna på flera olika nivåer, dels på grund av att det finns en bild av att nationella perspektiv försvagas successivt efter andra världskriget som en följd av europeisering och globalisering. Vårt forskningsprojekt visar i stället att det nationella fortsätter att dominera det historiska tänkandet både bland professionella och populärvetenskapliga historiker. Även de senaste tre decenniernas jämförande, transnationella och globala historieskrivning utgår faktiskt fortfarande ofta från en eller flera nationer på något sätt, vilket understryker kraften i detta perspektiv.

Respons: På vilket sätt är detta ett problem?

Berger: Det behöver inte nödvändigtvis vara ett problem. Nationen kan vara en relevant utgångspunkt. Men på det hela taget har detta starka fokus också bidragit till att underbygga intoleranta och exkluderande identiteter.

Respons: Mitt intryck är att de senaste årens vändning mot globalhistoria stärker en sedan länge pågående amerikanisering av historieämnet. Vad säger du?

Berger: Ja, i den bemärkelsen att mycket av globalhistoria kommer från USA vilket också ger forskningen en nationell prägel, inte minst på grund av att USA har starka intressesfärer i hela världen som kan studeras. En viktig del av vårt forskningsprojekt har varit att se hur den historiska forskningens centrum flyttats från Tyskland under 1800-talet till Frankrike under mellankrigstiden och vidare över Atlanten till USA under 1960-talet. I alla dessa skeden har den historiografiska nationalismen varit konstant även om det tagit sig olika uttryck.

Respons: Finns det inte risk att historikernas roll som politiska aktörer överskattas när sambandet till nationsbyggandet studeras?

Berger: Det finns det men jag skulle ändå vilja säga att dominerande nationella historieberättelser har spelat en viktig roll när stater utövar makt över territorium, klasser eller etniska grupper. De stater som till exempel uppstod i Central- och Östeuropa, efter att de stora imperierna föll samman med första världskriget, började direkt vända sig mot det förflutna. Politiker investerade mycket i professionella historiker för att ge legitimitet till de nya statsbildningarna. Historikerna har också varit direkt involverade i att rättfärdiga politiska projekt som etniska rensningar och krig. Sedan har det självklart alltid funnits historiker som varit engagerade i vetenskapliga frågor utan direkt inflytande över politiken. Men det innebär inte att yrket i sin helhet stod utan inflytande.

Respons: Hur tror du forskare i framtiden kommer att förstå vår samtida historieskrivning?

Berger: Som sagt kan vi fortfarande se hur nationell historia används för att rättfärdiga politiska regimer. Ur ett globalt perspektiv har detta blivit alltmer kraftfullt eftersom det spridit sig utanför västvärlden. En annan tendens är olika grupper som vill ha upprättelse. Vi har sett kvinnohistoria, genushistoria och uppkomsten av etniska gruppers, medborgarrörelsers och HBTQ-personers historia.

Respons: Är historieskrivning alltid ett politiskt projekt, oavsett sammanhang, syfte och avsändare?

Berger: Det är omöjligt att tänka sig historieskrivning som inte har normativa inslag, vilket gör att det alltid finns en politisk dimension även om det inte rör sig om partier. Politik är en oundviklig del av historieskrivningen som vi måste vara medvetna om.

Respons: Hur ska den akademiska historieforskningen legitimera sin existens gentemot samhället med detta synsätt?

Berger: Att historieskrivning har en etisk och politisk dimension innebär inte att vi ska använda historia politiskt. Vi måste upprätthålla en professionell standard och metodologisk grund. Det ger oss möjlighet att falsifiera påståenden som inte är sanna, däremot inte att upprätta egna sanningar. Det är lättare för oss att falsifiera än att verifiera.

Publicerad i Respons 2015-6