Historien är mer lik myten än vi inser

Claude Lévi-Strauss var min första introduktion till antropologin, långt innan jag visste vad antropologi var. När jag som 15-åring praoade på bokhandel fick jag välja några böcker åt mig själv. En av dem var av någon outgrundlig anledning Lévi-Strauss Lodjurets historia, i vilken han analyserar sydamerikanska myter. Min far, som utsatts för Lévi-Strauss under sina studier i sociologi på 1970-talet, ställde sig lite frågande till sin dotters bokval och det ska väl erkännas att mitt 15-åriga jag fann boken ganska torr.

När jag några år senare började läsa social­antropologi var Claude Lévi-Strauss alltså redan ett bekant namn och han har fortsatt att fascinera mig. Det finns en hel del i Lévi-Strauss analyser som är svårsmält och tvivelaktigt, men samtidigt har det ofta funnits något som fortsatt att inspirera. Det är särskilt genom diskussionen om historiens nödvändiga selektivitet och ofullständighet i Det vilda tänkandet (1962, svensk översättning 1971) som min fascination sedermera fått litet mer substans. Det vilda tänkandet har blivit en bok jag återvänder till, så till den grad att mitt exemplar, Arkiv förlags utgåva från 1984, närmast övergått till lösbladssystem. (Denna inbindning har fått mig att fundera över om förlagets tanke med sin klassikerserie var att klassiker är böcker man har i hyllan, inte sådana man läser.)

Som antropolog var Lévi-Strauss på många sätt atypisk. Han gjorde karriär utan särskilt mycket fältarbete och utan utbildning i just antropologi. Han hade i stället en hel del gemensamt med de av disciplinens grundare som föraktfullt brukar kallas »armchair anthropologists«. Han byggde sina analyser på material insamlat av andra och precis som många inom ämnets tidiga utveckling var han intresserad av universella drag. Lévi-Strauss dog hösten 2009 vid en imponerande ålder av 100 år och 11 månader. I en dödsruna från en internationell nyhetsbyrå kunde man bland annat läsa följande:

Though bound to Paris, Lévi-Strauss preferred to live in Burgundy. »I like trees, I like plants, I like animals,« he explained. »But I am not very fond of humans.«

Denna preferens för naturen är tydlig i Det vilda tänkandets franska originaltitel och omslag. Ordleken i La pensée sauvage försvinner i översättningen. Originalets omslag pryds av den styvmorsviol som titeln också kan betyda. Det vilda tänkandet är en bok om klassificering och den­­­ ­centrala tesen är att det är något vi människor har gemensamt. Omslaget är mer än en ordlek; styvmorsviolen är ett exempel på den tes han driver i boken. Namngivandet av den, med klassifikation i både familj (pensée) och art (sauvage) är utmärkta exempel på hur klassificerande fungerar. Dessutom anknyter det till en metafor om odling som han använder. Styvmorsviolen är ju en vild växt, inte en trädgårdsblomma.

… men för mig är inte detta »vilda tänkande« »vildarnas tänkande« eller tänkandet hos en primitiv eller arkaisk mänsklighet, utan tänkandet i vilt tillstånd, skilt från det kultiverade eller domesticerade tänkandet som har tämjts för att ge avkastning.

Utgångspunkten för boken är att »varje klassificering är överlägsen kaos«. Klassificeringen har ett egenvärde, hur den än är så är den bättre än avsaknad av klassificering. Grupperingen av ting och varelser är en början till en ordning i universum och kravet på ordning ligger till grund för allt tänkande, både det »primitiva« och »vårt«. Boken är full av etnografiska exempel på hur människor runt om på jorden namnger och ordnar sin tillvaro. Lévi-Strauss syfte med detta är dock inte att peka på det obskyra och i vårt tycke lustiga. Han vill i stället genom alla dessa disparata exempel belysa det gemensamma. Även om huvuddelen av exemplen kommer ifrån samhällen som kallas primitiva blandar han det med referenser till vetenskap, kapplöpningshästar och andra västerländska påfund. De tänker som vi. Det är ett påstående som kan ha varit nog så utmanande på tiden när det begav sig.

De tänker som vi. Det är ett påstående som kan ha varit nog så utmanande på tiden när det begav sig.

Lévi-Strauss framhåller på många ställen grundligheten i de primitiva system han diskuterar och betonar att den »primitiva« klassifikationen är metodisk och baserad på ett solitt teoretiskt vetande. Deras klassifikationer kan jämföras med dem som görs inom zoologin och botaniken. De är som vi, fast ändå annorlunda. Denna paradox lyckas han aldrig helt lösa. Han arbetar med kontrasten mellan vi och dem samtidigt som han försöker överbrygga den. Frågan om vilken art olikheten har förblir obesvarad.

Det vilda tänkandet rymmer också det som förmodligen är ett av Lévi-Strauss mest kända begrepp: bricolage. En bricoleur, eller tusenkonstnär som det heter i Jan Stolpes svenska översättning, är ett slags MacGyverfigur som skapar något användbart av det han eller hon har framför sig.

Och i våra dagar är en bricoleur, en tusenkonstnär, en person som arbetar med sina händer och använder medel som ligger helt vid sidan av vad den konstskicklige använder. Det egna för det mytiska tänkandet är nu att det uttrycker sig med hjälp av en repertoar som är oregelmässigt sammansatt och fastän omfattande förblir avgränsad; men det måste begagna sig av den vilken uppgift det än föresätter sig, ty det har ingenting annat till hands. På så sätt ter sig det mytiska tänkandet som ett slags intellektuell tusenkonstnärs-syssla (bricolage), något som förklarar de förbindelser som man kan iaktta mellan de två aktiviteterna.

Bricolage kännetecknar den vetenskap som ­Lévi-Strauss hellre kallar »primär« än primitiv. Materialet är begränsat till det som finns till hands, men i arbetet med det materialet uppvisar tusenkonstnären stor skicklighet.

Det är bokens två sista kapitel om tiden och historien som haft störst betydelse för mig. I det näst sista kapitlet, Tiden återvunnen, konstaterar Lévi-Strauss att det tycks finnas ett slags grundläggande antipati mellan historien och klassifikationssystemen och föresätter sig att reda ut paradoxen. Om denna oförenlighet existerar, »hur klarar de klassifikatoriska system av att antingen eliminera historien eller, när detta är omöjligt, integrera den?« Här följer ett resonemang där Levi-Strauss tar avstånd från den »klumpiga« beteckningen »folk utan historia« och föreslår att den borde ersättas med en distinktion mellan vad han kallar »kalla« samhällen och »varma«, en distinktion som kan tyckas nog så klumpig. Med »kalla« samhällen menar han sådana som genom sina institutioner försöker upphäva den effekt som de historiska faktorerna skulle kunna ha på deras balans och kontinuitet. »Varma« samhällen däremot »interioriserar beslutsamt den historiska tillblivelsen och gör den till motorn i sin utveckling«. Vidare bör man skilja mellan flera olika slag av historiska länkningar eller kedjor. Vissa av dem har en återkommande karaktär, till exempel årstidernas eller livets cykel. Sådana historiska länkar ställer inte till några problem för »kalla« samhällen eftersom de »periodiskt upprepas i tiden utan att deras struktur nödvändigtvis förändras«. För de samhällen han benämner »kalla« menar han att målet är att tidens gång så litet som möjligt ska påverka varje cykels innehåll.

Här går Levi-Strauss över i ett resonemang baserat på Ted Strehlows etnografiska material från Aranda i centrala Australien. Aranda är ett folk med en tidsuppfattning som kan beskrivas som radikalt annorlunda än vår. En huvudingrediens i deras myter är olika förfäder som gör det ena eller det andra – samlar bär, fiskar, bygger fördämningar – sammantaget, menar Lévi-Strauss, allt vad Aranda fortfarande gör. I myterna kan man utläsa en inställning »som så flagrant går emot detta giriga behov av förändring som är så eget för vår civilisation«. I stället för att se det förflutna som en etapp på vägen mot nuet, blir det snarare en tidlös modell. Nuet rättfärdigas här precis som på många håll i världen med att »förfäderna har lärt oss det«. Legitimiteten baseras på kontinuitet, på att praktiken har ett förflutet.

Den mytiska historien hos bland annat Aranda är alltså samtidigt skild från och förenad med nutiden. »Skild eftersom de första förfäderna var av en annan natur än de samtida människorna: de förra var skapare, de senare kopister; förenad eftersom ingenting annat har inträffat sedan förfäderna framträdde än händelser vilkas återkomst periodiskt suddar ut det partikulära.« Verktyget som det »kalla« samhället använder för att överbrygga denna paradox är ritualer som reglerar förhållandet mellan synkroni och diakroni, liv och död. Riterna för över det förflutna till nuet och nuet till det förflutna. Aranda har också tjuringa som en koppling mellan nutiden och det förflutna. Tjuringa är ett samlingsnamn på heliga föremål, såsom dekorerade träbrädor och »bullroarer«. Tjuringa representerar förfäderna och behandlas med stor vördnad och omsorg. De göms på särskilda ställen eftersom deras helighet är förbunden med hemlighet.

Efter att ha visat på detta exotiska och primitiva, gör Lévi-Strauss en helomvändning och vänder ljuset mot »oss«: tjuringa är i själva verket en slående motsvarighet till våra arkivdokument »som vi begraver i kistor eller anförtror i advokaters hemliga vård och tid efter annan beser med den försiktighet som vi är skyldiga heliga ting, restaurerar dem om nödvändigt eller lägger dem i elegantare mappar«. Och precis som vid vården av tjuringa är tillfällena när vi beser våra arkivdokument tillfällen då vi berättar våra stora myter: »de trasiga och gulnade gamla papperen väcker minnet av dessa stora myter till liv: våra förfäders handlingar och bragder, våra hems historia sedan de byggdes eller förvärvades första gången.« Precis som tjuringa har arkivdokumenten ingen direkt koppling till det förflutna. Om vi skulle förlora våra dokument skulle naturligtvis vårt förflutna inte avskaffas »men det skulle berövas vad man kunde kalla dess diakroniska smak«. Levi-Strauss kommenterar jämförelsen på följande sätt: »… när en exotisk sed fascinerar oss trots (eller på grund av) dess skenbart ensartade karaktär, är det i allmänhet därför att den liksom en skrattspegel ger oss en välbekant bild som vi förvirrat känner igenom utan att ännu lyckas identifiera den.«

Med detta resonemang vill Levi-Strauss visa hur det mytiska tänkandet inte bara lyckas övervinna motsägelsen, utan också gör den till material för ett sammanhängande system. Slutsatsen, och lösningen på paradoxen, är att klassifikationssystemet ändå gör det möjligt »att integrera historien; till och med – och i synnerhet – den historia som man kunde anse skulle trotsa systemet«.

I slutkapitlet i Det vilda tänkandet, till stor del en polemik med Sartre om det dialektiska förnuftet, tar sig Levi-Strauss an historien i dess mer västerländska betydelse. Här försöker han belysa skillnaderna och likheterna mellan myt och historia och i enlighet med bokens drivande tes är det ändå likheterna som är de mest grundläggande. Lévi-Strauss visar hur den franska historien, precis som skriftlösa folks myter, har ett normativt och kulturellt fäste i nutiden och återger det förflutna från nutidens horisont. Han kallar franska revolutionen för en myt (»och jag är beredd att gå med på att en nutida fransman som vill spela rollen av historisk agent måste tro på denna myt«) och framhåller vilka dilemman det ställer historikern inför. I slutändan är man tvungen att antingen »avstå från försöket att i historien finna en helhetstotalisering av de partiella totaliseringarna; eller tillerkänna alla samma verklighet – blott för att upptäcka att franska revolutionen som vi talar om den inte har existerat«.

Det har skett ett oändligt antal händelser i det förflutna, och bara ett fåtal anses förtjäna en plats i historieböckerna. Det finns alltså inte en historia, det finns många historier. Därför framhåller Lévi-Strauss bland annat urvalets roll för historieskrivningen. Historien är oundvikligt partisk och partiell, skriver han, vilket i sig är en form av partiskhet. Urvalet är nödvändigt eftersom en verkligt total historia skulle innebära kaos, men det innebär också att varje historiskt faktum är konstruerat och att inget är mer givet än något annat. Han menar att föreställningen om ett historiskt faktum är problematisk. »Ty ett historiskt faktum är enligt hypotesen det som verkligen har skett; men var är det det har skett någonting? Varje episod i en revolution eller ett krig upplöses i en mångfald av psykiska och individuella rörelser.«

Historiens kod är kronologin, men det är en ganska godtycklig kod eftersom dessa data inte bildar en serie, utan är av olika art. Ett sätt att tolka koden är att prata om historiens tryck. De år, datum, klockslag då det anses ha skett många viktiga händelser har ett högre historiskt tryck. Här finns likheter med Eviatar Zerubavels begrepp mnemonisk densitet, där historien kan liknas vid en topografisk karta med toppar och dalar över minnesvärda och ointressanta dagar. De högsta höjderna är en handfull händelserika berg (»varma« kronologier i Lévi-Strauss terminologi) i ett ganska platt landskap där inget speciellt tycktes ske. Även om landmärkena får sägas vara lite flytande, kan ändrade prioriteringar plötsligt göra att en slätt höjer sig något. Historiens kontinentalplattor rör sig med en rasande hastighet i jämförelse med de geologiska.

I vad som man återigen kan tycka är ett olyckligt ordval framhåller Lévi-Strauss skillnaden mellan »svag« och »stark« historia. Den »svaga« historien är den biografiska eller anekdotiska som behöver sättas in i en »starkare« historia för att förklara något. Men även om den svaga historien är den minst förklarande, så är den ur informationssynpunkt rikare »eftersom den betraktar individerna i deras partikularitet och i detalj går in på vars och ens karaktärsnyanser, på den enskilda motivationens krokvägar och på de olika faserna i deras överväganden«. I övergången till en »starkare« historia, den som är mer översiktlig, så förloras den här informationsrikedomen. Den schematiseras och suddas ut. Så i slutändan står historikerna med ett val »mellan en historia som lär mer och förklarar mindre och en historia som förklarar mer och lär mindre«.

Så här närmare 20 år efter min första kontakt med Lévi-Strauss har jag blivit ganska fast förankrad i studiet av Ryssland och Sovjetunionen och frågor om hur nutiden förhåller sig till det förflutna. För att förstå detta kommer förmodligen Det vilda tänkandet fortsätta vara en inspirationskälla. Hur man ser på det förflutna hänger så tätt samman med hur man ser på samtiden. Det är när vi väljer ut och lyfter fram vissa av det oändliga antalet händelser i det förflutna som vi skriver historia. Urvalet är oundvikligt, en total historia skulle innebära kaos. Det är inte bara i relation till Sovjetunionen som det gamla sovjetiska skämtet »inget är så föränderligt som det förflutna« har relevans. (Och klassiker borde således ges ut i mer stryktåliga utgåvor.)

Publicerad i Respons 2013-5