Populärkultur avslöjar dolda friktionsytor

År 2068 sitter en forskargrupp och analyserar de femtio episoderna av tv-serien Solsidan. Syftet är att kvalitativt tolka upplevda samhällsproblem i 2010-talets Sverige. Sannolikt? Ja, i varje fall inte otroligt. Är det ett väl valt källmaterial? Nja, det får framtiden utvisa. Hur som helst finns det mycket som talar för att vetenskapliga studier av populärkultur kommer att fortsätta ha dragningskraft på forskare som vill komma åt dolda friktionsytor i samhället. 

Två genrer med jämförelsevis låg status i kulturlivet i mitten av 1900-talet var flickboken och den så kallade hembiträdesfilmen. Om dessa två företeelser har förlaget Makadam nyligen publicerat vetenskapliga studier i lockande paketering. Gemensamt för båda böckerna är att de förenar grundlig vetenskaplighet med lättlästhet. Bildmaterialet är särskilt framträdande i Ulrika Holgerssons Hembiträdet och spelfilmen – Stjärnor i det svenska folkhemmets 1930- och 40-tal med sina filmaffischer, foton från filmerna och illustrerade artiklar om skådespelarna. Till arbetet! – Yrkesdrömmar och arbetsliv i flickboken 1920-65 har Birgitta Theander valt att illustrera med tidens färgglada och ofta spralliga bokomslag. De förmedlar en stark känsla av vilka flickdrömmar som förväntades sälja böckerna när de exponerades i bokhandelns skyltfönster. 

En annan sak som förenar Holgerssons och Theanders studier är att de utförts av Lundaforskare som postdoktorprojekt i historia respektive litteraturvetenskap. Båda förenar kunskap om den teoretiska diskussionen inom respektive fält med stor stilistisk förmåga. Framställningen är teoridriven, men tyngs inte av teoretiska och metodologiska resonemang. Samtidigt innehåller de 400-sidiga volymerna fullständiga notapparater och alla nödvändiga referenser för den specialintresserade. Det är alltid en prestation att kunna förena vetenskaplighet och lättillgänglighet, och läsarna tackar både författare och förlag för det nedlagda jobbet! Kanske kan man ana en ny trend där forskare mer lyhört reagerar på de politiska krav som ställs på universiteten att effektivare kommunicera med omvärlden.

Båda studierna har lustigt nog också inslag av katalog, även om jag är rädd att använda det ordet som låter litet trist. Men kataloger är väldigt praktiska i olika sammanhang! Birgitta Theander går igenom 263 flickböcker som listas i ett appendix med detaljer kring varje utgåva, och Ulrika Holgersson avslutar sitt verk med ett omfattande personregister som inte bara innehåller skådespelare, regissörer och producenter, utan även filmskribenter. 

Är det katalogiska viktigt? Jag tror faktiskt det. I det angreppssätt som forskarna här använder på sitt material syns effekter av den så kallade materiella vändningen. Den startade för ett tiotal år sedan och fick sitt namn som en blinkning åt ”den språkliga vändningen” som starkt påverkade samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning under det sena 1900-talet. Ulrika Holgersson hänför den materiella vändningens ursprung till forskare som Patrick Joyce (historiker) och Tony Bennett (sociolog) som ifrågasatte den västerländska uppdelningen i en materiell och en andlig verklighet. De såg i stället materiell utveckling och kultur som något som hängde nära samman. 

Ulrika Holgersson kopplar i den andan hembiträdesfilmen till hembiträdenas materiella situation, till bristen på hembiträden, till unga kvinnors önskan att bli något annat än hembiträde, till klassamhällets omstöpning och inte minst till feminismen. Birgitta Theander förfar på liknande sätt när hon undersöker flickböckerna ur professionsperspektiv. Den kavalkad av yrken som presenteras i flickböckerna inramas av fakta om rent materiella förändringar inom sektorer på arbetsmarknaden, där kvinnor verkade. 

Mot bakgrund av de administrativa yrkenas tillväxt analyseras en rad flickböcker där huvudpersonen blir kontorist. Det gäller till exempel den 1931 översatta tyska flickboken Miljonärska utan pengar (av Hans Heuer-Morgan), i vilken ett tema tyvärr ekar mycket välbekant i dag. Huvudpersonen heter Helga och har en chef som lovar henne löneökning på villkor att hon är tillmötesgående. En sen eftermiddag finner sig Helga fångad i ett järngrepp. ”Ja, skrik du lilla häxa. För vi är ensamma”, säger chefen. ”Ger du mig en kyss så får du hundra kronors påökning.” Helga slår till honom i ansikten, sliter sig loss, men plågas av grubbel:

Det var så avskyvärt, så oerhört genant. Var det verkligen så här överallt? Var en flicka, som hade plats, alldeles rättslös? Hände detta varenda något så när söt kontorsflicka? Och det i dessa dagar, i en tid, då det talades så mycket om kvinnans jämställdhet med mannen, då miljoner kvinnor och unga flickor av förhållandena tvangs att förtjäna sitt bröd. I en tid, då man oupphörligen påpekade det kamratliga förhållandet mellan man och kvinna på förvärvsarbetets område!

Theander finner att ett tiotal av de undersökta flickböckerna skildrar chefers sexuella trakasserier av unga kvinnliga anställda, ofta i kontorsmiljö. 

I Britta Norrmans Den ljusnande framtid från 1943 hör den arbetssökande Eva en kamrat säga: ”Det lönar sig alltid bättre att visa benen än att visa betygen.” Eva blir upprörd: ”Begriper du inte vad du gör? Du deklasserar hela din kår.” Ändå drar hon (litet skamsen) på sig sin kortaste kjol när hon ska söka jobb, får anställning och blir därpå anfallen av personalchefen vid löneförhandlingen. Han raljerar: ”Det är väl ingen konst för en flicka att tjäna pengar.” Eva ryser, känner sig avklädd och skamligt behandlad. Vid närmare eftertanke börjar hon se kvinnors behagsjuka som en del i en överallt förekommande ekonomisk transaktion, en del av könsmaktstrukturen, skulle vi säga i dag. 

Även fri kärlek är ett tema i flickböckerna. Om den unga yrkesarbetande kvinnan gifter sig och får det sexuella samliv hon önskar sig, riskerar hon att förlora jobbet. Om hon däremot lever ihop med sin käraste utan ringar förlorar hon sitt goda rykte. ”Damned if you do, and damned if you don’t” säger man i dag, som härskarteknik även kallad dubbelbestraffning. 

De ovan skisserade frågorna utgör en liten del av alla sociala dilemman som diskuteras i flickböckerna och det är inte svårt att hålla med Birgitta Theander om att dessa böcker fungerar som tidsspegel. Hon menar att de till och med ofta ligger före sin tid. Flickböckernas hjältinnor startade företag, tog traditionella manliga arbeten och förvärvsarbetade i större utsträckning än verklighetens kvinnor. Birgitta Theander älskar denna litteratur: ”Dessa böcker är ett fantastiskt forskningsfält för den som intresserar sig för vilka idéer som omgav unga flickor och påverkade dem under en stor del av 1900-talet.” 

Det kan man hålla med om. Men när Theander påstår att ”flickböckerna ger en bild av flickors och kvinnors tankegångar och ideal under dessa decennier”, tror jag att hon drar slutsatserna för långt. Det är trots allt professionella författare (inte flickorna och de unga kvinnorna själva) som skrivit bokmanus och kommersiella förlag som har valt att ge ut dem. Här skulle det behövas ett större grepp över bokmarknaden för att förstå de ramar och villkor som flickboken producerades inom och vilka gränser som författare kunde tänja på och vilka ämnen som trots allt förblev tabu. 

Även Ulrika Holgersson gillar sitt stoff, och det märks. Hennes mål är att ”synliggöra och analysera de förhandlingar av det svenska folkhemmets diskurser, som hembiträdesfilmerna uttrycker och som är svåråtkomliga genom andra källor av mer traditionell karaktär”. Samtidigt utläser jag även hos Holgersson en viss övervärdering av forskningsobjektet. Varför skulle hembiträdesfilmer per se vara mer givande än annat populärkulturellt material i veckotidningar, romaner, folklustspel eller schlagermusik? 

Däremot lyckas Theander och Holgersson bra med att utveckla analysmetoder för att förstå populärkulturen som uttryck för ekonomiska och politiska förändringar, inte minst nya sätt att se på kvinnans plats i samhällshierarkin. Holgersson har också kloka saker att säga om komedin som samhällets skrattspegel. Genom sitt angreppssätt, som inkluderar filmkritiken, kan hon visa att tidningarnas recensenter hade deciderade synpunkter på de komiska inslagens gestaltning av klassamhället. I avsnittet ”Humor, klass och kön: det nationella skrattets gränser” citerar hon den brittiska medieforskaren Andy Medhurst som beskriver ”komedin som en genre som arbetar med symboliska gränsdragningar mellan människor”. Det som Holgersson noterar är vilka karaktärer och vilka situationer som publiken tillåts skratta åt och hur långt samhällssatiren får gå. Ulrika Holgersson visar på ett övertygande sätt att den lättsamma komedin har mycket att berätta för forskaren om samhället, dess dolda konflikter och mest sårbara punkter.

Det finns alltså goda odds för att den snåle Ove, den rättframma Anna och den skrytsamme Fredde med lyxhustru Mickan, som roar dagens svenskar (plus danskar, norrmän, finnar och belgare) i Solsidan ligger bra till som studieobjekt för framtida samhällsvetare. 

Publicerad i Respons 2018-2