Psykoanalysen – en naturalistisk teori om psyket eller en filosofi?

Psykoanalysen fascinerar och irriterar. Förra hösten gick nio psykologer och psykoterapeuter ut på DN Debatt och krävde att originaltexter av Freud rensas från psykologutbildningarna. Samtidigt växer enligt Kulturnyheterna intresset för psykoanalytisk behandling, nya versioner av tv-serien In Treatment drar stora tittarsiffor, och i våras släpptes ett dataspel i vilket man kan ikläda sig rollen som Freud och med cigarren i mun nysta i sina patienters omedvetna. 

Fröet till den psykoanalytiska metoden låg enligt Freud i de erfarenheter som Josef Breuer gjorde under behandlingen av en patient vid namn Bertha Pappenheim. Breuers behandlingsmetod utgick från hypnos, men han märkte snart att det som framför allt var gynnsamt var att Bertha fick prata fritt och att någon lyssnade. Av speciell betydelse var erinran av vissa bortglömda – eller kanske bortträngda? – erfarenheter. 

Freud insåg att Breuers upptäckter var viktiga, men visste inte hur han skulle gå vidare med dem. I linje med hans medicinska skolning var hans första försök neurofysiologiska. I brev till sin vän Wilhelm Fliess från 1895 – publicerade först 1950 under namnet ”Utkast till en vetenskaplig psykologi” – försökte han förstå bortträngningens mekanismer utifrån olika typer av neuroner och förändringar i hjärnan. Till slut insåg han att försöken var fruktlösa. Vetenskapen hade inte utvecklats till den punkt där teorier av det slaget kunde verifieras. En gång i framtiden, skrev han, kommer kanske neurovetenskapen nå den punkt där det är meningsfullt att teoretisera kring den biologiska basen för vårt psykiska liv. Så var inte fallet i slutet av 1800-talet. (Intressant nog publicerade den framstående neuroforskaren Mark Solms förra året en uppdaterad version av Freuds utkast.)

Det var alltså – ironiskt nog mot bakgrund av de strider rörande evidens som vidhäftat psykoanalysen – omöjligheten av verifikation som fick Freud att överge sina neurofysiologiska teorier. Psykoanalysen kom i stället att kretsa kring mening, tolkning och relationen mellan patient och analytiker. Element av det naturvetenskapliga språket dröjde sig dock kvar. Freud talar om den ”psykiska apparaten”, om ”energier”, ”laddningar” och ”motladdningar” som kan förflyttas från en föreställning till en annan, om ”kompromissformationer” och en närmast organisk rörelse mot homeostas. 

Det är utan tvekan denna dubbelhet i Freuds teorier som gör dem så intressanta för filosofer och uttolkare. Har vi att göra med en naturalistisk teori om psyket och dess utveckling? Eller är det framför allt en tolkande verksamhet, i vilken psykoanalytikern hjälper patienten till en bättre självförståelse? Freud själv var alltid mån om sin status som medicinare, och när han kommenterar sitt eget teoribygge är det vanligtvis för att knyta an till naturvetenskaperna. Upptäckten av det omedvetna, skriver han under det sista året av sitt liv, kan liknas vid fysikens antaganden om icke-observerbara entiteter, och gjorde det möjligt för psykologin att hitta sin plats som en naturvetenskap bland andra. 

Det har dock varit svårt för Freuds kvasivetenskapliga spekulationer att leva upp till de krav på evidens och falsifierbarhet som kännetecknar modern vetenskap. I Freuds egna texter framträder också det omedvetna snarare som en dynamisk djupdimension av det medvetna själslivet än som underliggande kausala krafter. Kanske kan man med Habermas tala om en felaktig scientistisk självförståelse hos Freud. Men om Freuds egen förståelse av psykoanalysen var bristfällig, hur bör vi då förstå den?

I sin bok Psykoanalysens filosofi – En essä om psyke, vetenskap & klinisk praktik (Tankekraft förlag, 2020) närmar sig psykoanalytikern och filosofen Johan Eriksson den frågan. Det handlar enligt honom själv inte om att erbjuda en lösning, utan om att staka ut en riktning för hur vi kan förstå den psykoanalytiska teoribildningen. Psykoanalysen bör, menar Eriksson, ses som en ”vetenskap om subjektiviteten”. Med ”vetenskap” avses dock inte någon empirisk teori i vanlig mening. Psykoanalysen kan över huvud taget inte, säger han, inlemmas i en modern vetenskapskultur med mindre än att man riskerar att förvanska dess särart. Vari består den då? Eriksson är som sagt filosof i grunden, disputerad på en avhandling om Heidegger, och det märks. Han beskriver de psykoanalytiska teorierna som ett slags filosofiskt utforskande, besläktat med fenomenologi och existensfilosofi. Förhållandevis tunga begrepp mobiliseras, hämtade från Kant och den tyska idealismen, och med inspiration från Paul Ricœurs läsning av Freud talas det om ”transcendentala möjlighetsbetingelser” och ”formella apriori”. Samtidigt är det en mycket pedagogisk bok, och läsaren får en introduktion till såväl olika aspekter av Freuds tänkande, som till fenomenologi och vetenskapsteori. 

Eriksson utgår från idén att psykoanalysen bäst förstås som utvidgning av vardagspsykologin. Vi är alla redan väl bekanta med en viss sorts psykologisk teoribildning, nämligen den vi begagnar oss av när vi ger enkla, psykologiska förklaringar till vårt eget och andras handlande. Med filosofen Daniel Dennett kan man här tala om ett visst ”intentionalt perspektiv” som ligger till grund för en ”folkpsykologi” utifrån vilken vi betraktar varandra som just intentionala varelser som kan avse saker, vilja saker och vara motiverade av skäl. 

Hur ska vi förstå dessa vardagspsykologiska begrepp, såsom ”avsikt” eller ”skäl”? Är de empiriska? Kan vi hitta det neurofysiologiska korrelatet till ”avsikten” bakom en handling? Eriksson menar att de vardagspsykologiska begreppen inte är empiriska i vanlig mening, samtidigt som de är oundgängliga för vår förståelse av oss själva. De är konstitutiva för vad det innebär att uppfatta någon som en person eller ett subjekt och inte bara ett ting, men kan egentligen inte beforskas utifrån ett naturvetenskapligt paradigm. 

Psykoanalysen bygger alltså vidare på vardagspsykologins begreppsrepertoar. Ytterst strävar den efter att beskriva, menar Eriksson, erfarenhetsstrukturer som är konstitutiva för vår upplevelse och förståelse av oss själva.

Om vi tänker oss att de vardagspsykologiska begreppen inte är empiriska i vetenskaplig mening, hur vet vi då att de är tillräckliga? Täcker de verkligen allt som är relevant för att förstå varandra som subjekt? Skulle vi kanske kunna bygga vidare på dem?

Eriksson tänker sig den att den psykoanalytiska situationen – en analysand som pratar fritt och tillsammans med psykoanalytikern försöker förstå sina egna erfarenheter och impulser – är som ett laboratorium i vilket vardagspsykologin kan prövas och utvidgas. Begrepp som inspirerats av den kliniska erfarenheten – bortträngning, försvar, det omedvetna – hjälper oss att artikulera det faktum, i dag närmast en självklarhet, att vi inte har tillgång till allt om oss själva, och att saker vi inte vill kännas vid ändå påverkar oss. En riktig förståelse av våra underliggande motiv, känslor eller begär kan växa fram långsamt under livets gång, eller plötsligt i vissa ögonblick av insikt. De psykoanalytiska begreppen hjälper oss att uttrycka dessa dimensioner av tid, djup och individualisering. Genom att öppna för möjligheten av omedvetna intentioner, motiv och skäl vidgas den intenionala fältet.

Psykoanalysen bygger alltså vidare på vardagspsykologins begreppsrepertoar. Ytterst strävar den efter att beskriva, menar Eriksson, erfarenhetsstrukturer som är konstitutiva för vår upplevelse och förståelse av oss själva. Med ett uttryck hämtat från filosofin kan de liknas vid ”transcendentala möjlighetsbetingelser”. Den psykoanalytiska teorin syftar inte till att generera hypoteser om kausala lagbundenheter, utan om att lära känna och öka förståelsen för det fält inom vilket den mänskliga erfarenheten framträder. Det handlar om människokännedom, snarare än empirisk kunskap. Freud själv, menar Eriksson, närmade sig i vissa ögonblick en sådan ”transcendental” förståelse av sina egna teorier, som när han i sin fallstudie av den så kallade Vargmannen beskriver patientens oidipuskomplex som ”nedärvda scheman som likt filosofiska ’kategorier’ ordnar livets intryck”. Med sin filosofiska terminologi talar Eriksson om ett ”formellt a priori”, en sorts förförståelse som psykoanalytikern har med sig när han eller hon försöker förstå analysanden. Eriksson poängterar att denna kunskap, denna bekantskap med grunddragen i ett meningsmättat landskap, är tentativ och öppen för revidering. Likväl verkar Eriksson tänka sig, i enligt med anspråken på en ”vetenskap om subjektivitet”, att de kategorier som formaliseras inte bara gäller den enskildes idiosynkratiska upplevelsevärld. Han citerar filosofiska fraser som ”en för all subjektivitet gällande väsensstruktur”. Hur dessa anspråk infrias lämnas dock något oklart. Fenomenologi, hermeneutik, kantianska strukturer – vilken form av ”vetenskap” är psykoanalysen? Trots den pedagogiska framställningen är det ibland svårt att hålla koll på bollarna i luften. Man skulle här kanske önska att Eriksson satte ett större fokus på den underliggande konflikten eller oron. Varför är det viktigt att markera en distans mot övrig vetenskap? Vad är det som går förlorat när vår förståelse av oss själva och andra blir mer tinglik och objektifierad? Vad kan psykoanalysen här bidra med, som går utöver nämnda filosofiska inriktningar? Behöver den vara en egen ”vetenskap” för att kunna göra det? 

Frågan är dock om Eriksson i sin strävan att distansera psykoanalysen från vetenskap och orsakssamband riskerar att beröva den något av den säregna blandning av mening och materialitet som gör den fascinerande.

Om psykoanalysen i Erikssons tappning inte yttrar sig om empiriska orsakssamband, så har den historiskt gjort anspråk på såväl förklaringskraft som behandlingsmässig effektivitet. I vissa länder har den periodvis legat nära psykiatrin, och dåligt underbyggda teorier har i många fall haft negativa följdverkningar. Kanske kan en mer filosofisk förståelse av psykoanalysen här utgöra ett korrektiv mot alltför höga anspråk. Samtidigt är den inte bara en teoretisk skolbildning, utan en behandlingsmetod, och därmed bär den på ett löfte om att vara verkningsfull. I ett avslutande kapitel om den psykoanalytiska behandlingen reflekterar Eriksson kring vad det innebär. Han diskuterar den förvirring som kännetecknar det lidande själslivet, och den klarhet och frihet som kan följa av att nå fram till en insikt om egna känslor, begär eller önskningar. Det terapeutiskt verksamma i psykoanalysen knyter han till sanningsbegreppet. Han citerar Wilfred R. Bion: utan sanning förfaller personligheten. Med en tillspetsad formulering riktad mot anklagelser om brist på evidensbasering säger han att psykoanalysen är den enda behandlingsform som gjort själva evidenserfarenheten till ett centralt terapeutiskt moment.

Filosofen Theodor Adorno nämner att den tyska idealismen kan ses som ett försök till en ”räddning” av den föregående filosofin och metafysiken. Det som i ljuset av framväxande naturvetenskap tycktes spekulativt och illa underbyggt kunde på gott och ont räddas genom att en del av dess meningsinnehåll förlades till subjektiva erfarenhetsstrukturer, snarare än objektiv verklighet. Det är på sätt och vis tilltalande att på ett liknande sätt ”rädda” psykoanalytiska teorier från besvärande frågor om evidens och falsifierbarhet genom att avlägsna dem från det empiriska och förankra dem i ”rena” erfarenhetsstrukturer. Frågan är dock om Eriksson i sin strävan att distansera psykoanalysen från vetenskap och orsakssamband riskerar att beröva den något av den säregna blandning av mening och materialitet som gör den fascinerande. Kanske fångar den materiella dimensionen hos Freuds teorier – hans tal om krafter och energier – något av de reella verkningarna hos ett psyke som strävar efter att undvika ångest och olust?

Det finns numera ett ökat vetenskapligt intresse och stöd för olika aspekter av psykoanalysen. Psykodynamiska behandlingsmetoder visar, efter att under lång tid ha varit underbeforskade, på god effektivitet, och en framväxande riktning kallad neuropsykoanalys intresserar sig för beröringspunkter mellan psykoanalys och neurovetenskap (där den tidigare nämnde Mark Solms är ett framträdande namn). Eriksson poängterar som sagt att psykoanalysen ”överhuvudtaget inte kan inlemmas i modern vetenskapskultur”, och det är oklart hur han ställer sig till sådana närmanden. Klart är att den för honom erbjuder något eget: det psykoanalytiska rummet är inte bara en plats för människor att öppna sig, utan även en experimentverkstad i vilken vardagspsykologins gränser kan utforskas, och nya psykologiska begrepp och perspektiv kan växa fram.

Publicerad i Respons 2021-6