Radera som ett sätt att addera

Raderingspoesi, eller Erasure Poetry på engelska, har blivit en mycket levande poetisk subgenre under 2000-talet. Inte minst i USA har diktformen, där författare skapar nya texter genom att radera ord i redan existerande verk, fått ett uppsving. Metoden uppskattas både i skrivarutbildningar och i så kallade altered books och artists’ books (där böcker görs om till konstverk). Genren har också kommit att förknippas med politisk aktivism, till exempel genom den mångfald kreativa raderingar i Donald Trumps tal som dykt upp på bloggar och i andra sammanhang. Men trots populariteten har raderingspoesin inte någon hög status. Att enbart bearbeta, och i viss mån också förstöra, det som andra skapat associeras med bristande originalitet och kan rentav uppfattas som amatörmässigt.

Lisa Schmidt vänder i sin litteraturvetenskapliga avhandling Radera – Tippex, tusch, tråd och andra poetiska tekniker blicken bort från amatörismen och lyfter fram vad som visar sig vara ett konstnärligt rikt fält av konceptuella raderingspoetiska verk. Hennes syfte är på ett övergripande plan dubbelt. Dels vill hon presentera ingångar till det hittills tämligen outforskade fältet raderingspoesi och utveckla analytiska verktyg för tolkningar av en genre som lätt kan uppfattas som ”stum”, men som genom blandning av olika material, medier och uttryck skapar komplexa tematiska förbindelser med de raderade källtexterna. Dels vill hon sätta in denna typ av poesi i ett litteraturhistoriskt sammanhang och påvisa dess släktskap både med det modernistiska avantgardet och med äldre former av litterära återbruk. Ambitionerna är tätt sammanflätade. Genom att spåra raderingspoesins arvsanlag öppnar Schmidt betydelsefulla litteraturhistoriska kontexter som också fungerar som nycklar till förståelsen av samtida raderingspoetiska verk, liksom till fältet som sådant.

Avhandlingen är upplagd på ett sätt som skickligt kombinerar denna vilja till historisk översikt med en tematisk utveckling av begrepp för tolkning och förståelse. Här finns en lös, kronologisk princip, där Schmidt går tillbaka till 1960- och 70-talet och uppmärksammar raderingspoetiska pionjärverk som Tom Phillips A Humument (1973), Ronald Johnsons Radi os (1977), liksom Åke Hodells bläcksabotage av Verner von Heidenstams dikter från 1967, för att sedan röra sig framåt till samtida exempel, såsom Elisabeth Tonnards Whiteout (2006), Yedda Morrisons Darkness (2012) och Jen Bervins Nets (2004) respektive The Desert (2008). I varje kapitel introduceras samtidigt en specifik problematik och begrepp särskilt anpassade för de exempel som diskuteras. Analysen av Radi os, Ronald Johnsons radering av John Miltons Paradise Lost, föregås till exempel av en belysande tillbakablick på den visuella poesins historia, med exempel hämtade från bland annat Guillaume Apollinaire och Stéphane Mallarmé. Syftet är att beskriva hur raderingspoesin skiljer sig från den visuella, traditionellt figurativa bilddikten och hur raderingspoemet kräver helt andra redskap för att tolkas. Här utvecklar Schmidt också begreppet dialogisk ikonicitet, som blir centralt i hennes senare analyser.

I ett annat kapitel uppmärksammas den långa serie approprieringar av Mallarmés bilddikt Un coup de dés jamais n’abolira le hasard (1897) vilka skapats av bland andra Marcel Broodthaers, Michalis Pichler och Eric Zboya. Syftet här är bland annat att påvisa raderingsverkens materiella och mediala bredd samt att lyfta fram rumslighet som en betydelsebärande faktor i raderingsverk. Schmidt visar också hur aktivt och tematiskt medvetet raderingspoetiska författare och konstnärer förhåller sig till litteraturhistorien, inte enbart till de källtexter som används, utan även till tidigare raderingar av en text. Raderingspoeter för inte sällan en dialog med varandra i sina verk.

Ett historiskt kapitel ser tillbaka på företeelser som palimpsest, bokförstörelse och censur. Schmidt visar hur dessa fenomen inte enbart dyker upp som specifika metoder inom raderingspoesin, utan också blivit viktiga teman i denna form av poesi. Just bokförstörelse och censur blir centrala i läsningen av verk som Ariana Boussard-Reifels Between the Lines (2007), där varje tryckt ord, det vill säga allt svart, i Ben Klassens rasistiska RAHOWA! This Planet is All Ours (1987) skurits ut i en konstnärlig akt som performativt utövar Klassens eget rasistiska våld, uteslutandet av det svarta, på Klassens eget verk.

Via historiska kontextualiseringar lyckas Schmidt beskriva raderingspoesins unika materiella och intermediala särart i förhållande till historiska föregångare, och samtidigt peka på hur raderingspoesin under det senaste halvseklet aktivt förhållit sig till historiska källtexter, idéer och metoder. Dessa kontextualiseringar är viktiga eftersom de pekar fram mot själva kärnan i Schmidts avhandling, nämligen de dialoger som raderingspoetiska verk ofta upprättar, inte enbart med specifika teman i källtexterna, utan även med sådant som ideologi, form och tradition.

Avhandlingens starka orientering mot det dialogiska innebär att den är en form av intertextuell studie. Men raderingspoesins intrikata kombinationer av olika uttryck och medier gör det nödvändigt för Schmidt att utveckla intertextualiteten, så att den även innefattar visuella element. Den dialogiska ikoniciteten, som nämndes tidigare, beskriver just likhetsrelationer mellan ord och bild, mellan de olika former av medier som kombineras i raderingspoesi och skilda teman i de approprierade källtexterna. Begreppet utvecklas i hög grad utifrån Charles Sanders Peirces teckenteori, men Schmidt tar även spjärn mot Lars Elleströms diskussion om olika typer av medier, för att utveckla sina beskrivningar av hur de raderingspoetiska verken på olika sätt samtalar med litterära förlagor och aspekter av dessa.

Avhandlingen närmar sig successivt verk med en allt högre grad av dialogisk ikonicitet. Kännetecknande för de raderingspoetiska verk som går i tät dialog med sina förlagor är att de utmärks av vad Schmidt kallar en bred multimodal ensemble. Det är alltså verk som arbetar med flera olika material, som kombinerar olika mediala uttryck och ett flertal betydelsekomponenter. Här kan Schmidts avslutande och utförliga analys av Jen Bervins The Desert tjäna som exempel. I Bervins adaptation av konsthistorikern John C. Van Dykes klassiska The Desert – Further Studies in Natural Appearances från 1908 har konstnären bland annat använt blå sytråd för att radera fram en ny text ur förlagan. Schmidt visar effektivt hur Bervin profilerar sig gentemot och subtilt kommenterar Van Dykes förlaga genom de ord hon låtit vara kvar, genreöverklivningar och den textila tekniken. Bland annat framträder en estetisk diskussion mellan de båda verken, en diskussion som synliggör en skillnad mellan impressionistiska och konceptuella konstnärliga praktiker.

Schmidts läsning och tolkning av Bervin är mycket genomarbetad och övertygande och visar tydligt den analytiska potentialen i begreppet dialogisk ikonicitet. Att läsningen fungerar så bra beror också i hög grad på att Schmidt i denna analys så utförligt beskriver tematiken i Van Dykes verk. På andra ställen i avhandlingen är tolkningarna inte fullt lika övertygande, vilket bland annat beror på att just källtexternas tematik beskrivs litet valhänt. Dels presenterar Schmidt ingen utvecklad beskrivning av hur det komplexa begreppet tema ska förstås, dels saknas väsentligen nödvändiga redogörelser för de teman i källtexterna som raderingsverken sägs gå i dialog med.

Ett exempel är analysen av Tom Phillips A Humument. Analysen utgör ett av avhandlingens huvudnummer och har som främsta syfte att problematisera förhållandet mellan läsare och författare, men bidrar dessutom till att utveckla förståelsen av hur olika medier och modus samverkar i raderingspoesi. I analysen gör Schmidt en poäng av att Phillips inte går i aktiv dialog med källtexten, det vill säga William H. Mallocks viktorianska roman A Human Document från 1892. Men eftersom Schmidt inte ger någon utvecklad beskrivning av tematiken i Mallocks roman blir påståendet svårbedömt. Dessutom ges en delvis annan bild av hur Phillips verk faktiskt aktivt korresponderar med och reagerar på sin förlaga i en annan, nyligen publicerad avhandling av John Nyman, Double/Cross – Erasure in Theory and Poetry (2018), en studie som Schmidt inte hänvisar till. Ett annat exempel på när Schmidts analys kommer något till korta är i kommentarerna till Heidi Neilsons Atlas of Punctuation (2004), där raderingar gjorts av allt utom interpunktionstecknen i en rad litterära förlagor, till exempel Gabriel García Márquez Hundra år av ensamhet. Här betonar Schmidt starkt hur raderingsverket upprättar likhetsrelationer mellan de tecken som finns kvar och teman i källtexterna, men återigen ges ingen beskrivning av dessa teman.

I sin avhandling, som dessutom är vackert och kongenialt formgiven, ger Schmidt en spännande och kunnig introduktion till ett fält som knappt beforskats.

Teoretiskt och analytiskt är avhandlingen annars med få undantag både innovativ och genomarbetad. Dialogisk ikonicitet framstår tveklöst som ett produktivt redskap för analyser av denna diktform. Ett visst motstånd bjuder syskonbegreppet diagrammatisk ikonicitet, som även det utvecklats ur Peirces semiotik. Schmidt lyckas inte alltid övertygande visa hur den strukturella likhet som begreppet avser att påvisa faktiskt föreligger mellan raderingsverk och källtext, såsom exempelvis i fallet Heidi Neilson. I andra fall fungerar tillämpningen bättre, som i analysen av Elisabeth Tonnards Whiteout, en radering av lexikonet Glossary of Meteorology, där de bilder av dimma som raderingarna frambringar står i ett tydligt strukturellt likhetsförhållande till de väderfenomen som beskrivs i källtexten.

Att Schmidt så envist orienterat sig mot likhet i utvecklingen av sina begrepp framstår ibland som ett hinder och det ligger nära till hands att föreslå Peirces begrepp index och ett fokus på närhetsrelationer som ett sätt för Schmidt att i framtiden finkalibrera sin analytiska begreppsapparat. När det gäller tillämpningen av begrepp är det också förvånande och anmärkningsvärt att Schmidt i avhandlingen inte ens nämner Roland Barthes distinktion mellan ancrage och relais. Med hjälp av dessa begrepp hade Schmidt kunnat utvinna betydligt mer i sina analyser av förhållandet mellan ord och bild, inte minst i läsningen av Tom Phillips A Humument, där relationen mellan ordens förankrande och avbytande funktioner ofta framträder väldigt tydligt.

Dessa reservationer får dock inte skymma att Lisa Schmidt genomfört en betydelsefull forskningsinsats. I sin avhandling, som dessutom är vackert och kongenialt formgiven, ger Schmidt en spännande och kunnig introduktion till ett fält som knappt beforskats. Hon erbjuder därtill en väl utvecklad metodik för studiet av texter som är svåra att inordna medialt och genremässigt och visar tydligt hur studiet av multimodala verk av detta slag, som inte sällan betraktas som bildkonstnärliga snarare än litterära, faktiskt hör hemma och kan studeras inom litteraturvetenskapen.

Publicerad i Respons 2019-1