Rättshistoria utifrån medieteknikernas utveckling

Vintern 2012 debatterades surfplattornas roll i grundskolan på dagstidningarnas sidor. Debatten hade sitt ursprung i en artikel om skolorna i Sollentuna kommun som börjat använda sådana i undervisningen, en artikel som dåvarande utbildningsministern Jan Björklund läst och med en samtida terminologi ”reagerat på”. Björklund uttalade sig starkt kritiskt om att pennor och skolböcker i undervisningen helt och hållet bytts ut mot digitala verktyg. Det var enligt utbildningsministern avgörande att eleverna lärde att sig skriva för hand och läsa i tryckta böcker. I botten av detta resonemang finns tanken om att de tekniker som används för att konsumera och producera text spelar roll för exempelvis barns språkinlärning och kunskapsinhämtning. 

Det är inte bara Björklund som funderar över frågor om vad skriv- och läsverktygen gör. I digitaliseringens och den materiella vändningens kölvatten har den historiska forskningen om administrativa tekniker det senaste decenniet exploderat. En klassiker i detta sammanhang är Cornelia Vismanns avhandling från år 2000, Akten – Medientechnik und Recht. Denna bok har nu getts ut i Gläntas serie Mediehistoriskt bibliotek i översättning av Tommy Andersson med titeln Lagen och arkivet – Akternas mediehistoria. Vismanns bok är ett tidigt exempel på forskning som utgår från att administrativa medietekniker på en mikronivå är en viktig del i skeenden på makronivå. Statens maktutövning och näringslivets expansion har studerats med utgångspunkt i vardagliga ting såsom aktmappar, promemorior, katalogkortsystem, karbonpapper och skrivmaskiner. Inom den vetenskapshistoriska forskningen har olika former av papperstekniker studerats för att förstå hur den tidigmoderna medicin- och naturvetenskapen skapat systematiserad kunskap om bland annat sjukdomar och växter.

Om många av de studier som gjorts framför allt utgörs av mer avgränsade fallstudier tar Vismann i sin studie ett brett grepp och ett drygt 2 000 år långt perspektiv. Hennes ärende är inget mindre än att undersöka ”de statliga akternas delaktighet i utvecklingen av sanningsformer, statsbegrepp och subjektsföreställningar i Västerlandets historia”. Från papyrusrullar och kodexar i det antika Rom till förstörandet av Stasis akter efter murens fall skriver hon en rättshistoria utifrån skiftande medietekniker för att producera, hantera och lagra text. 

Det är inte en historia utifrån det som står i akterna, om domar, rättsfall och lagstiftningens innehåll utan, som Johan Fredrikzon skriver det utmärkta förordet, om de ”operationer som låg till grund för att någonting så invecklat som rättsutövning kunde äga rum”. Vismann är främst intresserad av akternas materialitet och medialitet, de medietekniska villkor som gör formandet av lagen möjlig. Denna rättshistoria blir också en historia mer generellt om hur stater styrs och makt utövas, vilket då också inbegriper alla de skrivare, sekreterare, kanslister och kontorister som utförde arbetet. 

I Bismarcks Tyskland utfärdades exempelvis ett påbud att ingen akt fick väga mer än två kilo – vilket ledde till lättare men inte färre akter.

I de fem historiskt orienterade kapitlen i boken rör sig analysen framåt genom rättshistorien tämligen linjärt. Det avslutande kapitlet är mycket kort och berör de virtuella kanslier som kunde förutspås omkring millennieskiftet. Med en förvånande skrivning motiveras de exempel som undersökningen utgår ifrån med att ”tillfälligheter har styrt undersökningens urval”. I ambitionen att täcka ett så långt tidsspann faller det sig ganska naturligt att undersökningen baseras på sekundärlitteratur snarare än eget empiriskt arbete i arkiven. I det första nedslaget behandlas kejsar Justinianus kodifikationsprojekt som resulterade i Digesta, Codex Justinianus och Institutiones, en lagsamling som i medeltidens Europa utgjorde en viktig förebild för lagstiftningen. Vidare behandlas ätten Hohenstraufens aktrike av register, index och urkunder som i stället för att utföras på pergament fästes på papper. Denna jämförelsevis billigare råvara innebar en ny skriv- och läsekonomi, när arken inte längre behövde utnyttjas maximalt. 

En av de mest underhållande passagerna i boken rör den tysk-romerske kejsaren Fredrik II:s så kallade aktparader. Packat på hästar i flätade korgar ställdes ”statens databestånd till allmänt beskådande” genom att alla dess akter förflyttades i procession. Ett svagt eko av detta egenartade sätt att demonstrera regeringsmakten finns kanske i vår tids återkommande spektakel med budgetpromenader där finansministern förflyttar ”nådiga luntan” från Finansdepartementet till riksdagshuset. Maximilian I får hos Vismann stå som exempel på tryckkonstens intåg inom förvaltningen, där den skriftekonomiska nyheten var blanketter och formulär som utgjorde en del i formaliseringen av skriftproduktionen inom kansliet. Förutom dessa tryckta formulär var även användandet av tabeller och noggrant utformade manualer, som normerade skrivarbetet, en del av denna formalisering. 

Akternas ständiga hot att flöda över är en av de trådar som löper genom studien. Exempelvis diskuteras hur det minutiösa antecknandet och protokollförandet i Preussen innebar en ökad aktproduktion. Eftersom akter genererar fler akter exploderade de i antal och försöken att minska på skriftproduktionen visade sig fruktlösa. I Bismarcks Tyskland utfärdades exempelvis ett påbud att ingen akt fick väga mer än två kilo – vilket ledde till lättare men inte färre akter. 

En av de starkaste delarna i boken behandlar kontorsteknikens utveckling från slutet av 1800-talet och framåt. Skrivmaskiner, karbonpapper, standardiserade pappersformat och inte minst pärmar med patenterade låsmekanismer visade sig överlägsna de tidigare preussiska förvaltningsteknikerna i fråga om bearbetningen av information. Just den upprättstående pärmen lyfter Vismann fram som en uppfinning vilken blev ”nästan lika betydelsefull för den moderna byråkratin som plogen och stigbygeln för det medeltida samhället”. I just analysen av denna pärm är relationen mellan medieteknik och lag som mest explicit. Den lösbladsprincip som pärmen möjliggjorde innebar ökade möjligheter att byta ut, revidera och söka i handlingarna. Således utgavs lagsamlingen i Tyskland från och med 1935 som lösbladsutgåva, i stället för i bokformat, för att kunna hålla jämna steg med det nazistiska styrets lagändringstempo. Utgivningssättet, menar Vismann, speglar bilden av ”rättens tidsbundenhet, bräcklighet och utbytbarhet”. 

Som ovanstående summering visar är det en bred palett av tekniker för att lagra, ordna och hantera text som ryms i begreppet akt. Akter i Vismanns analys utgörs av såväl papyrusrullar som böcker, register, lösbladspärmar, tabeller och de med snöre sammanbundna mappar (som bilden på bokens omslag föreställer). Vad en akt är för något får dessutom stå tillbaka för vad den gör, eftersom akter inte är något som primärt läses utan bearbetas ”som sten eller annat material”. I detta fångas också dubbelheten i ordet akt som både betecknar någon sorts dokument och en handling. Likaså är vad som avses med rätt och lag brett definierat som en rad former för auktoritativa och administrativa handlingar – analysen utsträcks ibland till all möjlig statlig aktivitet. Även om definitionen av dessa två centrala entiteter hålls öppen är relationen mellan dem, som också är boken fokus, klart definierad. ”En viss teknik för att producera akter leder till en viss rättslig form och vissa rättsliga instanser. Ett nytt sätt att binda in dokument, en ny nedskrivningsform, ett nytt lagringssätt, en förändring i sättet att samla in uppgifter – allt detta påverkar den rättsliga ramen.” Mellan rätten och dess konkretion i akterna finns ett ömsesidigt förhållande, en utgångspunkt som ansluter till det gängse sättet att se på relationen mellan teknik och människa inom teknikforskning utifrån sociala perspektiv. 

Den teoretiska utgångspunkten i Franz Kafkas Processen och Herman Melvilles novell Bartleby, the Scrivener kan tyckas besynnerlig, särskilt eftersom det mest utmärkande teoretiska rastret i argumentationen är begreppsapparaten som hämtas från cybernetiken och informatiken, vilken, som också påpekas i förordet, lyfts in utan kommentar. Exempelvis kan med Vismanns begreppsapparat arbetet i kejsar Claudius kansli beskrivas med ord som överföring, inmatning, data, utsändning, reläer, växlingsstationer och protokoll. Den tysk-romerske kejsaren Fredrik II:s register förstås i relation till datorernas arbetsminnen, eller kanslirutiner för att hantera skrivelser för en ”icke-matematisk kansli-algoritm”, den preussiske kungen Fredrik Vilhelm I en ”enmans-databehandlingsmaskin”. Detta är ett mycket produktivt sätt att poängtera att hela den byråkratiska apparaten med människor, kanslier och förvaringsmöbler syftar till att just producera och hantera information. 

Framställningen är tät, mycket detaljrik och bitvis är det svårt att orientera sig tidsmässigt och geografiskt. Trots att utgångspunkten och ämnet för boken får betraktas som originell är framställningen mer traditionell. Bokens uppdelning utgår från de stora historiska epokerna och formeln ”från och till” är till och med inskriven i kapitelrubrikerna (”Från urkunder till akter”, ”Från kontor till dataskydd”). 

I fallet med dessa administrativa tekniker – som med mycket annat i historien – ersätter det nya sällan det gamla helt. Detta är inte minst en vedertagen uppfattning inom det mediehistoriska forskningsfältet. Genom bokens upplägg får det digitala skifte som kan anas i bokens slut också funktionen av en slutpunkt på aktens långa historia. Ett rimligare sätt att se på detta är att digitaliseringen av förvaltningsapparaten är en fortsättning på denna historia, där somligt är nytt och annat mycket gammalt. Eftersom Cornelia Vismann avled i förtid 2010 får vi tyvärr aldrig veta hur hon hade analyserat denna fortsättning på rättshistorien genom de digitala akterna.

Få avhandlingar har fått en så stor internationell spridning och intagit en så central position inom ett forskningsfält.

Med dessa invändningar så är det otvetydigt att Lagen och arkivet är en rik bok med många uppslag. Detta gör att den kan intressera läsare med olika ingångar och intresseområden. För den som är intresserad av just administrativa teknikers historia – och de långa perspektiven på informationshantering – är boken en guldgruva och en startpunkt för att ytterligare empiriskt undersöka byråkratins vardagliga skrivande och sorterande. En annan kan ta fasta på de initierade och ofta belysande språkliga analyserna i vilka Vismann med lätt hand navigerar i de klassiska språken och läser ut betydelser i grammatiska förändringar, som övergången från att beteckna akter i feminin pluralform till maskulin singularform i Preussen. Få avhandlingar har fått en så stor internationell spridning och intagit en så central position inom ett forskningsfält. Det är också ovanligt att de trycks i nya utgåvor och översätts till andra språk. Trots att Vismanns studie snart lämnar tonåren kommer den att fortsätta att utgöra en viktig referenspunkt för framtida forskning. Att boken nu finns i en utmärkt svensk översättning är mycket välkommet. 

Under samma tid som Jan Björklund uttalade sig om skolbarnens surfplattor publicerades artiklar från tidningar runt om i landet att kommunpolitikerna skulle utrustas med Ipads. Huruvida det medietekniska skiftet skulle påverka politikernas förståelse av alla handlingar, akter och protokoll de skulle läsa på skärmen diskuterades inte. Däremot framhölls att det var en åtgärd som skulle göra politikernas arbete både mer miljövänligt och effektivt. Efter några år med cd-skivor och USB-stickor har den lunta som bärs vid budgetpromenaden återgått till tryckt form, enligt rapporteringen i Sydsvenskan vägde den senaste 10,5 kilo. 

Publicerad i Respons 2018-5