Rättvis men rörig bild av kriget

En regnig och blåsig oktoberdag 1565 stod slaget vid Axtorna. En svensk och en dansk armé möttes på det blöta slagfältet ungefär två mil utanför Falkenberg. Trots att de svenska styrkorna var större segrade danskarna. När mörkret föll retirerade den svenska armén och danskarna kunde i sin tur fortsätta neråt Skåne för att återuppbygga sin armé, vid det här laget trött och utsliten efter sommarsäsongens fälttåg. Resultatet av striden innebar inte några strategiska eller politiska förändringar och kriget skulle fortsätta till 1570.

Slaget vid Axtorna har kallats för det enda fältslaget under Nordiska sjuårskriget (1563–1570). Övriga drabbningar under kriget var mindre, möjligen med undantag för den oorganiserade striden vid Mared i november 1563. Det är förmodligen avsaknaden av större fältslag som bidragit till att kriget som sådant är något bortglömt i det allmänna historiemedvetandet. Enligt Katarina Harrison Lindbergh utgör kriget till och med en ”vit fläck i vårt historiska minne”. Det konstaterar hon inledningsvis i sin nyutkomna bok Nordiska sjuårskriget 1563–1570, en bred skildring av kriget, från dess preludier i början av 1560-talet till freden i Stettin 1570.

Harrison Lindbergh återger kronologiskt krigets förlopp, ett kapitel för varje år, med interfolierade utvikningar kring politiska, sociala och kulturella aspekter av tidsperioden. Till största delen bygger boken på tidigare forskning. Det rör sig alltså inte om något forskningsarbete utan det är en populärhistorisk bok om kriget och dess förlopp. Som sådan är den habil. Det är lätt att följa med i händelserna och i politiken. Harrison Lindbergh har också vinnlagt sig om att beakta så gott som alla aspekter av kriget. Inte minst sjökriget som får en framträdande plats. Till skillnad från kriget på land stod flera stora sjöslag under Nordiska sjuårskriget, vilket uppmärksammas. Dessutom dyker författaren ned i sådant som sociala förhållanden vid sidan av kriget, de hemmavarande kvinnornas situation samt järtecken och sjukdomar.

Men det är också detta allomfattande grepp som gör boken svårbedömd. Min huvudsakliga kritik gäller avsaknaden av en tydlig problematisering. Det finns ingen ordentlig inledning som talar om vilken poängen med boken är. Inte heller finns en riktig avslutning där trådarna dras samman. Boken helt enkelt bara börjar och sedan är det slut. Jag vill dock understryka att en text ska bedömas utifrån vad den är och Katarina Harrison Lindbergh har inte skrivit en vetenskaplig monografi utifrån ett historiskt problem med olika förklaringsmodeller eller teoretiska perspektiv. Det vore orättvist att ställa samma krav på hennes bok som på ett sådant arbete.

Men det är tråkigt att det inte finns en tydligare riktning i bokens inledning som talar om vad författaren vill med sin bok. En sådan hade kunnat vara ett mer aktivt förhållningssätt till vad tidigare forskning har sagt eller genom att placera kriget på en längre utvecklingslinje. Omedelbart tänker jag på kopplingen till hur det svenska riket så småningom utvecklades till ett Östersjövälde och på hur händelserna i Norden under 1500-talet anknyter till Europas imperialistiska expansion. Detta är saker som berörs kortfattat, men som inte är en del av ett övergripande syfte. Det hade varit bra om det funnits en tes eller en uttalad ambition med texten: ska den ställa olika tolkningar mot varandra eller ska en ny bild av händelseförloppet presenteras? Handlar det om kriget, om samhället, eller om sociala och kulturella aspekter?

Svaret är att det handlar om litet av varje och det bidrar till att det blir rörigt. Att skriva historia handlar om att välja och lyfta fram det viktiga exemplet, placera det i ett sammanhang och ge det en tolkning. Den gamla sanningen gäller än: allt är inte lika viktigt. Jag tycker att boken hade tjänat på ett tydligare urval och på en tydligare sortering av materialet. Nu varvas det ena med det andra. Ett avsnitt om striderna vid Brobacka under 1566 och Charles de Mornays efterföljande fängelsetid i Danmark följs utan vidare anmärkning av ett som handlar om den danska adelskvinnan Elsebe Krabbe. Ett annat exempel är när ett avsnitt om hur de svenska trupperna brände domkyrkan i Hamar direkt avlöses av Sturemorden. Eftersom dessa övergångar oftast är okommenterade ger de läsaren ett ogenomtänkt intryck.

Med detta sagt ger boken en god introduktion till kriget för den som inte känner till det. Eller för att tala med Harrison Lindbergh, för den för vilken Nordiska sjuårskriget är en vit fläck. Det omfattande innehållet ger en bred redogörelse som lyfter fram kriget, politiken och andra bemärkta händelser. Och vad jag kan läsa mig till är det ett av de viktigaste målen med boken.

Den gamla sanningen gäller än: allt är inte lika viktigt. Jag tycker att boken hade tjänat på ett tydligare urval och på en tydligare sortering av materialet.

Men är Nordiska sjuårskriget verkligen en vit fläck i det historiska minnet? Här måste målgruppen åter tas i beaktade och det finns förmodligen en skillnad mellan den populärhistoriska genren och den historievetenskapliga. Nordiska sjuårskriget kan inte beskrivas som bortglömt inom forskningen. För den som sysslar med nordisk historia under 1500-talet är konflikten central, något Harrison Lindbergh förefaller delvis förtrogen med, eftersom en del nyare forskning finns med i bokens litteraturförteckning. Under senare år har emellertid viktiga bidrag lämnats inom inte minst den svenska historieforskningen, bland annat kring sjökriget av till exempel Jan Glete och Ingvar Sjöblom. Framväxten av den inhemska svenska krigsorganisationen, som är framträdande i boken, har nyligen studerats av Martin Neuding Skoog. Internationellt har forskare som Robert Frost och Jason Lavery behandlat kriget, mer eller mindre uttömmande. Laverys bok är till exempel en monografi som specifikt behandlar Nordiska sjuårskriget. Tyvärr saknas dessa forskare hos Harrison Lindbergh, eller så är de som i fallet med Glete och Sjöblom endast representerade genom en opublicerad uppsats och en mindre fältrapport.

På ett generellt plan ger boken en rättvis bild av kriget. En diskussionspunkt är emellertid den ibland litet svepande användningen av begreppen ”Sverige” och ”Danmark”, som kallas för ”länder” i boken. Men var det verkligen ett krig mellan länder? Var det inte en konflikt mellan två grälsjuka kusiner – Erik XIV och Fredrik II? Exemplet får illustrera att jag tycker att Harrison Lindbergh emellanåt gör det väl enkelt för sig. De båda kungarikena var inte länder på det vis som vi under senare tid tänker oss krigförande parter; de var kungariken styrda av monarker med mer eller mindre makt. Båda rikena var det som kan kallas konglomeratstater, bestående av olika områden med olika relation till centralmakten. I ett avsnitt om de bondefreder som slöts i gränsområdena tydliggörs detta. Bondegrupper på olika sidor om gränsen förhandlade med varandra och kom överens om att inte kriga. Här visar Harrison Lindbergh på ett bra sätt att formella nationella gränser inte var de viktigaste gränserna under tidsperioden och att andra kategorier än svenskar och danskar spelade stor roll.

I både bokens inledning och i det sista kapitlet hävdar Harrison Lindbergh att Nordiska sjuårskriget var ett onödigt krig och att det hade kunnat undvikas om de inblandade parterna bara hade haft vilja till det. Det låter inte som en rimlig tolkning av hur politik fungerade på 1500-talet.

I anslutning till detta tycker jag också att boken inte riktigt placerar in kriget i den politiska kultur som präglade 1500-talet. I både bokens inledning och i det sista kapitlet hävdar Harrison Lindbergh att Nordiska sjuårskriget var ett onödigt krig och att det hade kunnat undvikas om de inblandade parterna bara hade haft vilja till det. Det låter inte som en rimlig tolkning av hur politik fungerade på 1500-talet. Jag uppfattar det som att Harrison Lindbergh menar att några av de saker, som traditionellt pekas ut som orsaken till kriget, i en nutida betraktares ögon framstår som petitesser. Men det är just detta som är politisk kultur under en svunnen tid och som gör att krig kunde förklaras utifrån vad vi i dag bedömer som petitesser.

Till exempel bråkade Erik XIV och Fredrik II om vem som hade rätt att använda de tre kronorna som symbol. De tre kronorna hade bland annat använts under Kalmarunionens tid och när den föll fortsatte båda kungarikena att åberopa rätten till dem. Det ledde till en infekterad konflikt som har framhållits som en av orsakerna till kriget. Och precis detta visar Harrison Lindbergh i sitt avsnitt om de tre kronorna. Det framgår där att det inte är en petitess, utan en viktig symbolfråga i sin tid. Att kalla kriget onödigt är att stanna efter halva analysen och inte fullt ut beakta dåtidens politiska förhållanden.

Ovanstående innebär att den historiska analysen emellanåt haltar. Ett konkret exempel är när Harrison Lindbergh presenterar Johan III:s öppna brev till sina undersåtar från 1569. Brevet behandlar de misslyckade förhandlingarna med Danmark och den avsatte Eriks förrädiska stämplingar. Författaren kallar det ”anmärkningsvärt” att Johan spred informationen i tryckt form till rikets undersåtar. Här stannar dock analysen. Vad är det som är anmärkningsvärt undrar en nyfiken läsare. Johans öppna brev är ett bra exempel på den strida flod av propaganda som både han och Erik sysselsatte sig med under kriget, och i Johans fall under resten av sin tid som regent. Vasasönerna befann sig i en utsatt position. Deras far, Gustav Vasa, hade usurperat tronen och i ett internationellt perspektiv var den svenska kungaätten inte legitim. I Johans fall hade han dessutom avsatt den rättmätige innehavaren av kronan och behovet av att förklara sin rätt till tronen och försvara sitt agerande var stort.

Det förefaller alltså allt annat än anmärkningsvärt att Johan låter sprida sin syn på sakernas tillstånd till rikets invånare. Vad som möjligen är anmärkningsvärt är sättet han gör det på i ett internationellt perspektiv. De svenska kungarnas vinnläggande om att nå ut till rikets invånare står möjligen ut i ett europiskt perspektiv och förebådar de väl utvecklade kommunikationskanaler som den svenska staten arbetade upp under 1600-talet. Johan III:s öppna brev till sina undersåtar är ett bra exempel på detta.

Slutomdömet om Katarina Harrison Lindberghs bok blir således blandat. Nordiska sjuårskriget 1563–1570 innehåller å ena sidan otaliga aspekter på kriget och på Norden under perioden. Boken ger en god introduktion för den vetgirige och den lyckas förvisso med att färglägga den vita fläck som kriget möjligen är hos en del av läsekretsen. Å andra sidan ger boken ett osorterat intryck där olika aspekter blandas med varandra utan att författaren tillhandahåller en röd tråd att följa.

Publicerad i Respons 2020-6