Recensent med egen agenda

Med viss förvåning läste jag recensionen av min bok ”Vår seger var också er” – Sverige och befrielsekampen i södra Afrika. Den andra hälften av Tor Billgrens recension inleds med påståendet att jag liksom den stora anti-apartheidrörelsen, regeringar, kyrkor, fackföreningar och många andra organisationer, ”okritiskt köpt att ANC var den enda autentiska rösten för Sydafrikas folk”. Detta påstående är fel på två sätt: dels var vi alla aldrig okritiska, dels gavs stöd till en mängd andra organisationer som bekämpade den vidriga raspolitiken.

Därefter ägnar recensenten huvuddelen av sitt opus åt att skriva om Inkhata-rörelsen, den organisation som organiserade den etniska gruppen zulus. Och åt att på hans sätt beskriva dess roll i kampen mot apartheid. Det är sant att Sveriges samarbete med Inkhata var mycket begränsat och, inför det första demokratiska valet 1994, kom att bli än mer tveksamt.

Under de svåra åren i början av 1990-talet då ANC hade legaliserats deltog de mycket sparsamt i de svåra förhandlingarna som ledde fram till valet 1994. De till och med gick så långt att de samarbetade med apartheidregimens beryktade säkerhets- och militära styrkor för att förhindra eller åtminstone försvåra det framgångsrika valet och en i stort sett fredlig fortsättning. Endast några dagar innan valet skulle äga rum lyckades internationella medlare i form av bland andra Henry Kissinger att övertala Inkhatas ledare Buthelezi att delta i valet.

Inkhata hade i skuggan av det kalla kriget benämnt sig själva som antikommunister och därmed fått visst stöd från större västmakter. Något som inte minst USA i början av 1990-talet kom att ångra då de på grund av Inkhatas beteende tvingades bryta kontakterna. Deras agerande och väpnade samarbete med delar av apartheidregimen kunde ha bidragit till att landet Sydafrika hade slitits sönder och genomgått det omfattande blodbad som många varnat för. Det kunde ha blivit som i Jugoslavien och andra länder på 1990-talet

Recensenten Billgren synes ha en egen agenda vad gäller Sydafrika som på viktiga punkter skiljer sig från min. På så vis är hans text inte en egentlig recension av min bok. Inkhata var för mig och den stora svenska rörelsen bara en aktör bland många. Kanske han vill att jag skulle ha skrivit en annan bok än den som skildrar den unika och mycket breda insats som stora delar av Sverige har alla skäl att känna stolthet inför.

Han skriver att bokens finaste ögonblick är när jag briefar statsminister Palme på väg till en kemtvätt. Med all respekt, detta är bara en liten illustration av Olof Palmes djupa engagemang. Bokens finaste ögonblick för mig är dels när Nelson Mandela gästar Sverige några veckor efter sin frigivning ur fängelset, dels när det första demokratiska valet i Sydafrika resulterar i apartheids avskaffande och att landet fortfarande är ett. Med stora problem men med fred.

Bengt Säve-Söderbergh

Tor Billgren svarar:

Bengt Säve-Söderbergh har rätt i att min recension var ensidig. Jag borde till exempel även ha kritiserat bokens brist på reflektion kring det faktum att de av Sverige stödda befrielserörelserna ofta inrättade enpartistater efter att de fått makten. Jag borde ha frågat var han befann sig när hans vän Agostinho Neto, president i Angola, lät avrätta tusentals politiska motståndare efter ett kuppförsök 1977. Jag borde ha raljerat över bokens halsbrytande slutsats om att Sovjetunionens engagemang i Afrika helt och hållet skedde på altruistiska grunder.

Men jag valde att fokusera på bokens bild av ANC, Inkatha och det politiska våldet under 80- och 90-talet, eftersom den är grovt förenklad, med den demoniske zuluhövdingen Buthelezi på ena sidan och det förståndiga och osjälviska ANC på den andra. Det är en bild som för det första omöjliggör förståelsen för den komplexa situationen i landet, och för det andra bortser från ANC:s egen aktiva roll i den våldsspiral som krävde 15000 liv mellan 1990 och 1994. Det blodbad som Säve-Söderbergh och många med honom menar att deras stöd till ANC hjälpte till att förhindra, ägde de facto rum. Om jag har någon agenda, så är det att denna tragedi ska erkännas och inte slätas över av revolutionära eller nostalgiska floskler.

Sveriges roll i avkoloniseringen av södra Afrika förtjänar att uppmärksammas om och om igen. Men historien slutar inte i samma ögonblick som de nya nationsflaggorna hissas för första gången, eller med att Nelson Mandela äter middag i Stockholm.

Tor Billgren

Publicerad i Respons 2014-6