Reflektioner om människans självmedvetande

Peter Gärdenfors är professor i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet och har nu skrivit den fjärde i en serie av populärvetenskapliga böcker om vad det innebär att vara människa. I Den svåra konsten att se sig själv undersöker han människans undflyende jag och våra futila försök att fånga det – i spegeln, i kroppen, i gruppen. Kognitionsvetenskap som disciplin har traditionellt lutat sig mot (natur)vetenskapliga discipliner som data- och neurovetenskap och den kognitiva psykologin. Därför är det intressant att författaren beträder mer oprövad mark och i dialog med filosofin och litteraturen närmar sig människans mindre genomlysta sidor. Samtidigt märks en grundläggande vetenskapssyn som ger hjärnan företräde framför den övriga kroppen, biologin framför kulturen och låter evolutionsteorin trona som skapelsens krona.

I den eviga diskussionen om det mänskliga medvetandet – om dess natur, gränser och funktion – är Gärdenfors bok ett välkommet bidrag, inte för att några revolutionerande nya perspektiv läggs fram, utan för att frågorna presenteras på ett så lättillgängligt sätt. I boken görs en förtydligande uppdelning mellan medvetande och självmedvetande: det första är medvetande som upplevande, och det andra är medvetande som reflektion – alltså ett slags metamedvetande. Denna uppdelning ligger också till grund för Gärdenfors vilja att reservera den senare, högre, medvetandeformen för människan, även om det görs med vissa förbehåll.

Han presenterar också en mångfald av idéer om hur och varför människan har ett självmedvetande. En av de i mitt tycke intressantaste teorierna ser medvetandet enbart som en biprodukt av hjärnans aktiviteter. Kanske är vår upplevelse av att ha ett själv och att kunna reflektera över vårt medvetande på flera nivåer bara en evolutionens (o)lyckliga slump? I så fall är all vår upptagenhet av oss själva – i samtiden liksom i föregående tider – ett fåfängt hologramaktigt skådespel vid sidan av det obevekliga materiella drama som vi inte alls kan påverka. Eller likt Hjalmar Söderbergs bild av determinism: vi är som en pappgubbe som hänger på en vägg, övertygade om att det är vi själva som väljer att antingen hänga stilla eller att sprattla när någon råkar dra i trådarna.

Gärdenfors tar även upp ett annat evolutionärt perspektiv på (själv)medvetandet, som säger att det behövs för att det skapar en vilja att finnas till. Denna förklaring till varför det är en fördel att ha ett medvetande är mycket mindre övertygande. Om människan, i (förmodad) egenskap av djuret med högst självmedvetande, skulle njuta särskilt av att existera, hur kommer det sig då att vi är den mest självmordsbenägna av alla arter? Vidare tas konst och lek upp som bevis på att människan, och några andra djur, njuter av att leva. Man kan lika gärna eller hellre hävda att levandet – att finnas till – är en grundförutsättning och inte i sig det vi njuter av. Det vi sedan gör av vår tid som levande kan antingen vara att njuta, att förströ oss eller försöka minska lidandet, allt efter läggning och förutsättningar.

Kanske är vår upplevelse av att ha ett själv och att kunna reflektera över vårt medvetande på flera nivåer bara en evolutionens (o)lyckliga slump?

Bokens omslag visar en bortvänd man med begynnande flint som betraktar sig själv och ser en hjässa med mörk och tät behåring. Det fångar två viktiga teman: självbedrägeriet och det bortvända, svårfångade självet. Åldrandet är inte ett tema, men skulle ha kunnat vara det. Tidens gång är en aspekt av det mänskliga medvetandet, en förutsättning både för upplevelsen av ett själv sammanhållet i tid, och för att vi ska kunna bedra oss genom självsmickrande minnesförbättringar. Kanske gör också åldrandet behovet av det senare mer akut. Gärdenfors visar med flera exempel varför vi i viss mån behöver bedra oss själva och menar att det är evolutionärt betingat. Den som såg den objektiva sanningen om sig själv skulle bli deprimerad, menar han. Oavsett sambandets riktning, tyder experiment på att deprimerade personer bedömer sin egen förmåga mer realistiskt jämfört med andra som tenderar att överskatta den.

Intressant nog tyder en studie som Gärdenfors refererar till på att de som allra mest överskattar sin förmåga är de som presterar sämst och forskarna resonerar om att detta har att göra med en bristande metakognition – förmågan att reflektera över egna tankeprocesser. Då är vi tillbaka i resonemangen kring medvetandet. Blir inte följden att det mänskliga självmedvetandet faktiskt är en olycka, om vi för vår överlevnad är gynnade av förmågan att bedra oss själva?

Författaren menar att även utseendeförbättring med hjälp av kläder, smink och frisering är exempel på ett vardagligt självbedrägeri, vilket är tvivelaktigt och förenklat. Inte bedrar man sig själv, och knappast ens andra, för att man försöker se bra ut. Vår fåfänga kan även ses som en del av strävan efter skönhet (i likhet med konsten) och som en del av vår socialitet, en vilja att bli positivt betraktade av andra. Paul Valéry, som författaren återkommande refererar till, har sagt att huden är det djupaste som finns hos människan. Jag skulle önska att Gärdenfors använt sina samtalspartners för att utmana snarare än befästa sådana motsatspar, där yta respektive djup är ett exempel.

Inte bedrar man sig själv, och knappast ens andra, för att man försöker se bra ut.

Gärdenfors bygger alltså upp sina resonemang ömsom med stöd i psykologisk forskning, ömsom med förankring i ett filosofiskt och litterärt tankegods med spretande förgreningar. Förutom Valéry är Friedrich Nietzsche en återkommande favorit. I avsnittet om självbedrägerier citeras 1600-talstänkaren Blaise Pascals kända aforism: ”Hjärtat har sina skäl, som förnuftet inte alls känner till.” En tänkare som Gärdenfors däremot helst undviker är Sigmund Freud, vilket är talande för kognitionsvetarens konfliktfyllda relation till psykoanalysen. Genom att i stället luta sig tungt mot Nietzsche kan tankar om det omedvetna utvecklas utan att Freud blandas in. Det är sant att Nietzsche var före Freud med att betona människans för medvetandet dolda instinkter och motiv, men med tanke på Freuds betydelse för synen på omedvetna processer, hade det varit intressantare om kognitionsvetaren gått i dialog med (eller mot) denna tradition, snarare än att kringgå den. Symptomatiskt för distansen eller ointresset är också att det refereras till Freuds teori om ”det undermedvetna”, trots att det i själva verket är just begreppet ”det omedvetna” (das Unbewusste) som Freud och andra psykoanalytiker använder.

Den moderna tekniken och dess sociala användning är något som upptar Gärdenfors intresse, och – märker man – väcker hans irritation. Boken genomsyras av kritik mot tekniken och beskrivningar av dess påstått negativa inverkan. De upprörda utläggningarna är tröttsamma för att de är så ensidigt teknik- och förändringsfientliga, men även för att samtiden redan svämmar över av liknande farhågor. Det är inte genom att varna för att selfievirus sprider en epidemi av narcissism eller att Facebook leder till kroniska underlägsenhetskänslor som Gärdenfors bäst tillvaratar sin expertis. Påståenden som att ”de sociala medierna innehåller mycket trivialiteter som gör att internet mest liknar en stor sopstation” övertygar inte. Snarare visar de på det komiskt befängda i sådan svepande kritik, eftersom det självklara i meningens första led knappast ger stöd åt konklusionen.

Det blir lätt ett förnumstigt ovanifrånperspektiv, som tyder på ett ointresse för att verkligen förstå vilken mångfald av betydelser användandet av sociala medier har för dem som använder dem. Gärdenfors tar personlighetstester på Facebook som exempel på en narcissistisk teknik och avfärdar resultaten av dessa tester (där man exempelvis kan ta reda på vilket djur man är mest lik) som ”rent nonsens”. En rimligare slutsats vore att dessa tester används som underhållning och förströelse i ett socialt nätverk, snarare än för att finna någon verklig sanning om sig själv. Oavsett om någon tar dessa tester på allvar eller inte tror jag inte de är tecken på en större narcissism än att exempelvis läsa sitt horoskop i tidningen.

De upprörda utläggningarna är tröttsamma för att de är så ensidigt teknik- och förändringsfientliga, men även för att samtiden redan svämmar över av liknande farhågor.

Det är ett stort projekt Gärdenfors har gett sig på – att i fyra lättbegripliga böcker fånga vad det är att vara människa, och här i den fjärde delen hur vi förstår oss själva. Ibland, och särskilt när det gäller de sociala mediernas betydelse och förändrande potential, blir det för onyanserat. Bättre är det när författaren intar en mer prövande hållning och låter olika röster från modern forskning och äldre idétradition belysa frågornas komplexitet.

Publicerad i Respons 2017-5