Regenter bekämpades med sodomirykten

De flesta svenskar har nog någon gång hört talas om åtminstone två medeltida landsmän, den heliga Birgitta och kung Magnus Eriksson. Många historiskt intresserade känner säkert också till att Birgitta agiterade mot Magnus och försökte få honom avsatt. En av anklagelsepunkterna har länge förbryllat både forskare och lekmän: påståendet att Magnus skulle ha haft samlag med män. Flera historiker har tonat ner denna anklagelsepunkt eller försökt bortförklara den som enbart ett av många agitatoriska inslag i Birgittas upprorsmanifest, där de centrala anklagelserna gällde mer traditionella politiska och moraliska brott som förräderi och girighet. Men i en nyutkommen bok argumenterar historikern Henric Bagerius för ett annat synsätt. För honom är anklagelsen för det som i tiden betecknades som sodomi central i Birgittas argumentation och det var de associationer som knöts till sodomi som gav Birgitta möjlighet att fånga även många andra brister hos Magnus som kung. 

I Olydnadens söner – Sodomi som politiskt vapen i det senmedeltida Europa sätter Bagerius in anklagelserna mot Magnus Eriksson i ett allmäneuropeiskt sammanhang. Sodomianklagelser är väl belagda just i denna tid, på 1300- och 1400-talet, i åtskilliga europeiska länder, och Bagerius spårar och undersöker återkommande mönster i anklagelserna, mönster som gör argumentationen mot Magnus Eriksson mer begriplig än tidigare. Magnus var alltså ingalunda den ende kung i tiden som motarbetades med sådana anklagelser och i Bagerius bok diskuteras fyra fall ingående. Förutom Magnus Eriksson behandlas Edvard II och Rikard II av England och Henrik IV av Kastilien. Bagerius betonar att han inte uttalar sig om de fyra kungarnas verkliga känslor eller sexliv. Detta kan vi inte veta något om. Alla de källor som framför eller nämner sodomianklagelserna har tillkommit för att svartmåla kungarna och är inte sällan skrivna efter deras död eller avsättning. ”Vad historikern hittar i de här källorna är senmedeltida konstruktioner av de fyra monarkernas sexualiteter”, formulerar han det på tidstypiskt vis, och det är detta slags konstruktioner och hur de använts i den samtida politiken som intresserar honom.

Även ryktena om hur han mördats i fängelset blev en del av bilden av honom som sodomit: han skulle ha dödats genom att ett glödgat spett fördes in i hans ändtarm.

Edvard II var kung av England 1307–1327. Redan tidigt riktades kritik mot honom från rikets stormän för hans favoriserande av gunstlingen Piers Gaveston. Edvard berövades en stor del av sin makt och Gaveston greps och avrättades. Men Edvard skaffade sig nya gunstlingar, och favoriserandet av i synnerhet en av dem var ett av de uttalade huvudmotiven bakom den revolt som ledde till att Edvard avsattes och kort efteråt dog i sitt fängelse. Under upproret framfördes anklagelsen om sodomi och efter Edvards död blev sådana påståenden frekventa; i engelsk historia har de i hög grad präglat hans eftermäle. Även ryktena om hur han mördats i fängelset blev en del av bilden av honom som sodomit: han skulle ha dödats genom att ett glödgat spett fördes in i hans ändtarm. 

Magnus Eriksson, svensk kung 1319–1365, utsattes som redan nämnts för omfattande angrepp av den heliga Birgitta, som i talrika uppenbarelser kritiserade det mesta hos honom – hans militära misslyckanden, hans äktenskapliga samliv och framför allt hans favoriserande av gunstlingen Bengt Algotsson. Efter en revolt ledd av Magnus egen son drevs Bengt Algotsson i landsflykt och Magnus makt inskränktes, men Birgittas agitation mot honom fortsatte. I ett regelrätt upprorsmanifest, där hon uppmanar rikets stormän att avsätta kungen, anklagar hon Magnus uttryckligen för sodomi: han har haft ”köttslig beblandelse med män”. Upproret kom till stånd och Magnus avsattes och fängslades. Under fångenskapen tillkom en krönika, känd som Libellus de Magno Erici Rege, som motiverar upproret, och även här spelar sodomianklagelsen en framträdande roll. Påståendena om Magnus som sodomit togs på allvar i den följande medeltida historieskrivningen och präglar starkt bilden av honom där. 

Rikard II av England härskade 1377–1399. Han kom tidigt i konflikt med parlamentet och stormännen i riket, och mycket av kritiken var kopplad till Rikards beroende av sina gunstlingar. Han avsattes i ett uppror 1399 och dog i fångenskap strax efteråt. I en krönika skriven några år senare utpekas Rikard uttryckligen som sodomit och redan under hans sista år som kung hade en krönikör talat om ”obscena intimiteter” i kungens relation till sin närmaste gunstling.

Henrik IV var kung av Kastilien 1454–1474. Också han låg i närmast konstant konflikt med rikets stormän och även han kritiserades hårt för gunstlingsvälde; han ansågs otillbörligt favorisera vissa män och de ansågs styra honom. Men i huvudsak har anklagelserna mot Henrik som kung, och eftervärldens bild av honom, varit helt dominerad av sexuella omständigheter. Främst handlar det om att Henrik skall ha varit impotent och hans drottning lösaktig. Kungens föregivna dotter och tronarvinge skulle i själva verket ha varit barn till en av drottningens älskare; härtill skall hans hov ha varit allmänt depraverat. Henrik förklarades avsatt av sina fiender i en symbolisk ritual, men fortsatte som kung med begränsad makt till sin död. I samband med den symboliska avsättningen av Henrik kallades han ”puto”, ”manlig hora”, och Bagerius anser att detta innebär en anklagelse om sodomi. 

Att kungen inte har samlag med sin hustru är en kritik som återkommer gång på gång.

En central del i Bagerius bok går ut på att visa hur sodomianklagelserna mot de fyra kungarna hänger samman med andra omständigheter som också utsattes för kritik. Mest påtagligt är gunstlingsväldet. Bagerius kopplar kritiken mot detta till de europeiska staternas allt större centralisering under senmedeltiden, där kungen förväntades regera i samråd med rikets främsta män. I en sådan situation var det helt förkastligt att kungen gav företräde åt en man framför andra, favoriserade denne och riskerade att styras av denne. Att kungen ibland uppenbart stod gunstlingen mycket nära även känslomässigt – det är kanske mest påtagligt i fallet Edvard II – gjorde att både antydningar och öppna anklagelser om förbjuden sexuell attraktion låg nära till hands. Sådana anklagelser hade därmed en tydlig koppling till den politiska kritiken mot kungen. Anklagelser mot kungens gunstlingsvälde är centrala i de fyra fall som Bagerius analyserar. 

Det dysfunktionella kungliga äktenskapet är också återkommande i dessa fall. Att kungen inte har samlag med sin hustru är en kritik som återkommer gång på gång. Detta ansågs vara en plikt hos äkta makar och en förutsättning för att deras äktenskap skulle vara i harmoni. Ett fungerande kungligt samliv var förstås förutsättningen för att riket skulle få en tronarvinge. Dessutom tillskrevs kungens närhet till sin hustru en stor betydelse för regentskapet; hon kunde genom sin fysiska och emotionella närhet till kungen påverka hans politiska beslut i positiv riktning, inte minst när det gällde fred och förlikning. Utan ett fungerande sexuellt samliv kunde drottningen bli oregerlig. I de fall Bagerius studerar antyds kungens sodomitiska begär flera gånger ligga bakom hans försummande av de äktenskapliga plikterna mot hustrun. I andra fall sägs frånvaron av äktenskapligt samliv i stället driva fram de sodomitiska begären. 

Kungens karaktärsbrist, som innebar att han saknade manlig förmåga att styra sitt rike, är något som lyfts fram i kritiken mot alla de fyra kungarna, och Bagerius anser att dessa defekter associerades med sodomi. Rikard II:s barnsliga omognad, Edvard II:s hämningslöshet, Henrik IV:s slapphet och velighet och Magnus Erikssons olydnad ses av Bagerius som drag med det gemensamma att de alla markerar kungens oförmåga att visa manlig självbehärskning och måttfullhet.

Även främlingsfientlighet är ett återkommande drag i kritiken mot de fyra kungarna i undersökningen. Alla fyra var gifta med utländska kvinnor och alla drottningarna utsattes för hård kritik i samtiden och ofta förklarades deras brister med hänvising just till deras utländska börd. Det dysfunktionella äktenskapet och sodomin var som sagt nära kopplade till varandra. Men även kritiken mot kungens gunstlingar kunde ha en främlingsfientlig underton, som i fallet Gaveston och Edvard II. I Henrik IV:s fall kritiserade samtida krönikörer också den oanständiga klädseln hos drottningens portugisiska hovdamer, något som betonades som ett främmande drag, och Henriks moriska livvakt påstods ägna sig åt okristliga sedvänjor som sodomitiska övergrepp. 

På dessa punkter kan Bagerius övertygande påvisa mönster som återkommer i de fall han undersöker. Övertygande är också hans beskrivning av hur dessa till synes olika fenomen är kopplade till varandra och hur de alla kan kopplas till tidens syn på det sodomitiska och till sodomianklagelserna mot kungarna. Påvisandet av dessa sammanhang hör till det verkligt spännande i Bagerius bok. Att anklagelserna mot Henrik IV är genomgående kopplade till sex är lätt att se, men det kan tyckas som om anklagelserna är av helt olika slag – impotens, drottningens lösaktighet, den moriska livvaktens sexuella övergrepp, hovdamernas oanständiga klädsel och möjligen kungens egna sodomitiska handlingar – men Bagerius kan alltså visa hur anklagelserna hänger ihop.

Bagerius betonar flera gånger att det sodomitiska vetter åt olika håll i de olika fallen och associeras med en rad andra synder. Han understryker också att sodomianklagelserna inte alltid är uttalade, men ändå kunde antydas bakom flertydiga formuleringar, och därigenom utgöra en undertext. I princip är detta säkert riktigt, men just vagheten i antydningarna kan förstås utgöra ett problem på samma sätt som mångfalden av associationer till andra brott och synder. 

Ibland synes Bagerius styras alltför mycket av sitt huvudtema och därmed överbetona just sodomins roll i anklagelserna mot kungarna. Sodomi har uppenbart olika vikt i de olika fallen, men detta framgår knappast tillräckligt i Bagerius framställning, där de fyra fallen på denna punkt framstår som mer likartade än de är. Magnus Eriksson och Edvard II utpekades uttryckligen som sodomiter redan i samtiden, och detta som ett tungt argument för uppror mot dem. Deras eftermäle under de följande århundradena präglades helt av dessa beskyllningar. Henrik IV utpekades däremot aldrig uttryckligen som sodomit, och varken i hans eller Rikard II:s eftermäle har sådana beskyllningar varit framträdande. I de upprorsmanifest som skrevs mot Henrik och Rikard uppräknas många brott, synder och allmänna brister, men sodomi nämns inte med ett ord. I flera fall tenderar också Bagerius att läsa in antydningar om sodomi i ganska allmänt hållna formuleringar. 

Det som fullständigt dominerar kritiken mot Henrik IV i samtiden, liksom eftervärldens bild av honom, är förvisso sexuella fenomen, men inte sodomi, utan hans impotens och hans drottnings påstådda otrohet. Och detta är problem hos en regent som knappast hör specifikt samman med just det senmedeltida Europa eller med den kontext av ”sodomi som politiskt vapen” som Bagerius knyter till denna tid och tolkar sina fall utifrån. Både en kungs impotens och en drottnings otrohet har alltid utgjort reella politiska problem när det gällde något så centralt som ett rikes behov av en legitim tronarvinge. Ifrågasättandet av Henrik IV:s lämplighet på dessa punkter är i grunden av samma slag som i till exempel fallen Gustav III, Ludvig XVI och Kristian VII, kungar verksamma i en helt annan tid och en helt annan idéhistorisk kontext. Förvisso går det att länka den sexualiserade kritiken mot Henrik IV även till drag som framstår som mer tidsspecifika – såsom också påpekades ovan – men det bör som sagt betonas att Henrik faktiskt aldrig uttryckligen beskylls för sodomi, trots mängder av andra sexuellt relaterade anklagelser, och att en sådan anklagelse aldrig varit framträdande senare heller. I den mån man alls kan läsa in sodomianklagelser mot Henrik i samtida formuleringar framstår denna beskyllning trots allt som helt underordnad den uttryckliga kritiken mot hans och hans hustrus problematiska sexliv.

Ett annat problem i Bagerius framställning är att de fyra fall han undersöker aldrig sätts in i en större kontext av sodomianklagelser under den aktuella tiden. Ändå förekom många fler sådana anklagelser från och med det sena 1200-talet, använda just mot politiska motståndare, precis som i de fyra diskuterade fallen. Bagerius nämner kort detta i inledningen, men går inte igenom sådana fall eller gör någon övergripande översikt av dem så att vi kan få en bild av deras utbredning och karaktäristiska drag. Frågan är förstås: i vilken mån liknar dessa icke diskuterade fall de fyra fall som Bagerius undersöker? Finns samma mönster där? Detta är givetvis viktigt för bedömningen av hållbarheten hos Bagerius utpekade mönster och tolkningar av sammanhang. 

Förmodligen hade det varit bättre, och vetenskapligt mer motiverat, att låta gunstlingsväldet snarare än sodomin utgöra undersökningens utgångspunkt. För just kritiken mot det kungliga gunstlingsväldet är det som verkligen förenar de fyra fall Bagerius undersöker. Denna kritik är central i anklagelserna mot alla de fyra kungarna. Här liknar de fyra fallen varandra i betydligt högre grad än när det gäller sodomianklagelserna, vilka som sagt har helt olika vikt och roll i de olika fallen. Sodomin kunde förvisso vara en del av kritiken mot gunstlingsväldet; därmed kunde Bagerius ändå ha fått in sitt tema och utnyttjat det för tolkningar av motiv och formuleringar och samtidigt kunnat ha en mer objektiv utgångspunkt i urvalet av de fall som satts i centrum.

Kritik kan också riktas mot Bagerius behandling av tidigare forskning. Flera forskare före honom har diskuterat ”diskursiv sodomi” (Richard Zeikowitz 2003) och rentav sodomi som politiskt vapen under 1300-talet (Michael Goodich 1979), men efter några korta omnämnanden av dessa forskare i inledningen diskuterar Bagerius aldrig dessa forskare närmare eller sätter sina egna analyser och resultat i relation till deras. Det är alltså svårt att avgöra hur originella hans analyser och slutsatser är – eller ens hur originell han anser sig vara.

Men dessa invändningar skall inte tillmätas alltför stor tyngd. När det gäller själva de återkommande mönstren i de fyra fall som står i centrum, och i stort sett även den funktion sodomianklagelserna har i dem, är Bagerius övertygande. Föredömligt är också att han skriver tillgängligt och utan intern akademisk jargong. Den teoretiska begreppsapparaten tar aldrig över framställningen, vilket annars är blott alltför vanligt i nyare humanistisk forskning. Det är ett välskrivet och intressant arbete Henric Bagerius har skänkt oss med sin bok. 

Publicerad i Respons 2018-3