Saknaden efter en hembygd som förändrats

Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ? Så kan man sammanfatta budskapet i Stefan Svallfors bok Retur Överkalix. Boken handlar om den själ som sitter i en människas ursprung, inte minst i den geografiska plats där hon vuxit upp. Det är en själ som för många gör sig mer och mer påmind med åren, och Svallfors bok är inte bara tankeväckande utan också tröstande, på ett återhållsamt sätt. 

Svallfors beskriver hur han trodde sig ha lämnat Överkalix, både fysiskt och mentalt: »Jag har inga rötter, bara framtid. Har jag fått för mig.« Men trots den villfarelsen, och trots alla de år och alla de orter, från Skogås till Sydney, som ligger mellan Svallfors och Överkalix, kan han inte frigöra sig från känslan av att något har gått förlorat. Det är en förlust som han dessutom lämnar i arv till sina barn: »Ni gav oss vingar, men inga rötter«, som hans dotter säger. Barnen äger världen, men inte sin egen familjs historia.  Så Svallfors åker tillbaka till Överkalix, människan Stefan Svallfors, men också sociologiprofessorn, han som vigt sitt forskarliv åt att studera välfärdsstatens alla vinklar och vrår. 

Överkalix var som störst vid 1900-talets mitt, med 9 200 invånare, varav 1 700 i skogsbruket. Nu, 70 år senare har två tredjedelar av befolkningen försvunnit, knappa 3 200 finns kvar. Maskiner gör det som människor en gång gjorde. Det är en enorm produktivitetsvinst – och människoförlust. Svallfors är en del av den förlusten, även om hans resa från hembygden inte berodde på rationaliseringen utan på en strävan bort.

Tänk om det var de som stannade kvar som hade blicken vänd mot framtiden, och flyktingen som åkte mot det förgångna?

Retur Överkalix är en finstämd och vemodig betraktelse, en vandring genom både landskap och tankar där Svallfors väver samman sina egna erfarenheter och sin egen utveckling med samhällets. Boken pendlar mellan det existentiella och det materiella, mellan människan Stefan Svallfors och sociologen med samma namn. 

Svallfors beskriver hur frestande det är att se den övergivna platsen som en fond för den egna utvecklingen, något som skänker mening och innebörd åt den egna utvecklingsresan. En del av den fonden är människorna som stannade kvar. De kan förstärka flyktingens känsla av överlägsenhet − han som gjorde något av sitt liv till skillnad från dem som blev kvar och stod still. 

Men fonden förändras. Det kan handla om en förändrad stadsbild där gammalt rivs och ger plats för nytt. Förändringen kan också gå djupare än så, ned i det mer strukturella. En dag står landsorten inte längre för det förgångna, utan för framtiden, och bilden av landsorten som bakom kommer plötsligt på skam. Enskildhet, tystnad och svalare klimat förknippas inte längre med tristess, utan lockar nya grupper, inte minst turister. Nya perspektiv på ekonomi och miljö leder till mångmiljardinvesteringar i batterifabriker och anläggningar för fossilfritt stål. Även om en del av de där investeringarna känns skakiga just nu, är det en påminnelse om att framtiden inte alltid ligger där vi tror. Tänk om det var de som stannade kvar som hade blicken vänd mot framtiden, och flyktingen som åkte mot det förgångna?

Och under ytan finns kanske något som går djupare än så, insikten om att det värsta med att åldras är att andra åldras, såväl människor som platser. Själv är man hela tiden på väg – samtidigt som man står still, som konstanten i sitt eget liv. Det är en känsla som ligger bortom frågan om rätt eller fel riktning. Känslan av saknad efter en hembygd som förändrats och som man därför aldrig riktigt kan återvända till kan drivas av annat än behovet av att se den egna resan som överlägsen. Svallfors fokus är till stor del klassresenärens, viljan att ta sig fram och upp, som en bergsbestigare. Det är ett perspektiv, men det finns förstås andra, som hos den som av något skäl tvingas lämna och som hela tiden sörjer.

Många anser »att vi borde tala mer om klass«, men detta tal stannar ofta i det abstrakta och svävande. Klassforskaren Svallfors plockar ned frågan till jorden. Han lyckas åskådliggöra även vaga känslor, som den (omedvetna) arrogans han tror sig möta i Stockholms innerstad (så full av människor på ängslig flykt från sitt förflutna), där landsorten, vars natur och hårda arbete Sveriges välstånd vilar på, inte sällan ses som tärande. Eller, för att ta fasta på det konkreta, när han påminner om den oerhörda press som ligger i att arbeta på ackord i stället för att vila tryggt med en fast månadslön. 

I Överkalix finns inga forskningsseminarier, men däremot en visdom grundad i mänsklig erfarenhet, det sunda förnuft som inte sällan betraktas med ointresse inom den akademiska världen.

Svallfors varvar sina egna reflektioner med tankarna hos dem som stannat kvar. Dessa röster från hembygden utgör en stor del av boken. Läsaren möter dem i form av långa rader av blockcitat som löper mellan de kapitel som utgår från Svallfors egna resonemang, nästan som dikter. Tillsammans bildar citaten en egen stämma, ibland i samklang med Svallfors tankar, ibland som en motröst.

I Överkalix finns inga forskningsseminarier, men däremot en visdom grundad i mänsklig erfarenhet, det sunda förnuft som inte sällan betraktas med ointresse inom den akademiska världen. Ett av de mer drastiska uttrycken får Svallfors beundrade farbror stå för, jägaren och tjuvskytten, som återger det stränga råd han en gång själv fått av sin far: »Du får aldrig peka med vapnet på en människa, inte ens om du är säker på att det är oladdat. För djävulen själv kan ha laddat bössan!« Knappast evidensbaserat, men ett råd som räddar liv.

När det gäller ord som nostalgi eller saknad uttrycker Svallfors den skepsis som är vanlig i svensk samhällsdebatt. Det är talande att han beskriver nostalgin som »lömsk«, det vill säga inte bara skenbar i största allmänhet, utan potentiellt ondskefull. Han försöker också finna underliggande materiella skäl till människors saknad eller nostalgi. »Om det nationella idag tar sig kulturella uttryck är det kanske för att alternativet ›Världens Bästa Välfärdsstat‹ inte längre finns att tillgå.« skriver Svallfors. Men skulle detta omdöme inte också kunna vara ett kulturellt uttryck? Som om föreställningen om nationen Sverige och stoltheten över världens bästa välfärdsstat skulle vara åtskilda? Den svenska formen av nationalism kanske handlar om just denna stolthet. Det är en form av nationalism som inte är imperiebyggande, som sällan viftar med flaggor till ackompanjemang av »Du gamla, du fria«, men som likväl vilar på synen på sig själv som överlägsen andra, vad Herbert Tingsten kallade övernationalism.

Oavsett tolkning upptas en stor del av boken ändå av den saknad Svallfors känner till den plats han flytt från, om känslan av att vara lämnad åt sitt öde, besvikelsen över en socialdemokrati som övergivit bygden. Han påminner samtidigt om att det skimmer som nostalgin lägger över det förflutna kan dölja att den känslan inte är ny. Även på 1960- och 1970-talen kunde människor känna sig svikna av staten och dess förlängda arm, Arbetsmarknadsstyrelsen. Förkortningen AMS kom vid denna tid att stå för »Alla måste söderut«. Svallfors intressanta resonemang är också en påminnelse om att det i Sverige finns ytterligare en politisk dimension bortom vänster och höger, den som domineras av storskaligt rationaliseringstänkande, av en benägenhet att med stor nit tillämpa effektiva, allomfattande lösningar och betrakta människor som vore de konservburkar, enkla att flytta och stapla.

Men åter till Svallfors egen känsla av förlust, den självvalda förlust som ligger i att fly sitt eget ursprung. En dag, han vet inte riktigt när, inser han att de höjder han klättrat till inte längre känns så höga. Och att saknaden efter det han klättrat ifrån smugit sig på honom. Han konstaterar att den som beskriver denna känsla av förlust och saknad ofta möts med kommentaren »Det är åldern«. Men som Svallfors skriver är detta inte något riktigt svar, bara en förskjutning. Den fråga som lämnas obesvarad är: »Vad är det i åldrandet som bäddar för den existentiella hemkomsten? Och varför drabbar den vissa men inte andra?« Att Svallfors använder ordet »drabbar« är talande. Det är inget välsignat tillstånd vi talar om, utan något plågsamt, om än en stillsam plåga. Svallfors berättar hur hans känslomässiga band till Överkalix stärks av att det inte längre finns något att återvända till, nu när de sista anhöriga är döda. Kanske ligger en del av svaret där, i känslan av att ansvaret att bevara platsen vilar på honom själv? Men den nya fråga som då väcks blir: hur ska man kunna bevara någonting som man förlorat? 

Möjligen når Svallfors ändå ett fram till ett svar på denna fråga. Vad svaret är ska inte avslöjas här, men det är lika vemodigt som logiskt, och utgör bokens slut. Där, på sista sidan, påminner Svallfors läsaren om grunden för människans existentiella dilemman, och både boken och dess titel, Retur Överkalix, får sin lösning.