Saknar lyhördhet inför internationell forskning

En av de mest suggestiva (och lätt bisarra) idéerna i den moderna litteraturens jakt på ett autentiskt uttryck är den tyske poeten Rainer Maria Rilkes förslag i essän ”Ur-Geräusch” (1919): anlägg en fonografnål direkt mot skallens sutur och låt den nakna själen, eller om det är kroppen, komma till tals, utan omväg över kulturellt belastade bokstäver och andra nedtecknade symboler. Rilkes förslag var inte någon isolerad företeelse. Den tekniska ljudinspelningens genombrott under det sena 1800-talet med Thomas Edisons fonograf – en händelse som det hade bäddats för i decennier – framkallade en varierad kulturell fantasi kring röster och ljud, själar och kroppar, levande och döda, vilken lämnade djupa avtryck i litteraturens och bokens världar; modernistisk poesi var bara ett exempel. 

På sätt och vis blev det inspelade ljudet en medial konkurrent till det skrivna ordet och bokens flerhundraåriga funktion som ett kunskapens nav. Men det är samtidigt viktigt att komma ihåg att när Edison 1877 tog patent på sin apparat, var det inte minst lagring och spridning av litteratur han hade i åtanke. Fonografrullen såg han delvis som ett slags ljudbok.

Detta historiska memento lyfts fram vid några tillfällen i antologin Från Strindberg till Storytel – Korskopplingar mellan ljud och litteratur. Volymen anländer i rättan tid. Det har nog undgått få att en debatt om ljudboken rasat under de senaste åren, inte minst kring hur dess kommersiella frammarsch påverkar den skrivna litteraturen och tänkande, kännande och kritik i ett modernt samhälle. Diskussionen har öppnat för viktiga frågor, men samtidigt ropat på syresättning i form av (medie-)historiska fördjupningar och estetiskt komplexa analyser av skrivandets, läsandets och lyssnandets former. Ambitioner av det slaget anas bakom titeln på den nya antologin, men denna röjer också en viss konturlöshet (”ljud och litteratur” är ett stort ämne) och riskerar därtill att bli direkt missvisande: att Strindberg bara figurerar i förbigående, vad det verkar främst inkallad som allitteration på företagsnamnet, kan ses som ett symptom. 

Men det är samtidigt viktigt att komma ihåg att när Edison 1877 tog patent på sin apparat, var det inte minst lagring och spridning av litteratur han hade i åtanke.

Bokens arkitektur har organiserats i tre avdelningar – ”Röster från historien” (med den obegripliga undertiteln: ”Tema och inledande ord”), ”Att hitta rösten” och ”Ljudet från samtiden” – vilka bäddats in av en introduktion av redaktörerna Julia Pennlert och Lars Ilshammar, ett preludium av Johan Svedjedal (omtryck av en Understreckare i SvD om kassettboken från 1995, med kort, återblickande kommentar) samt ett postludium av Storytelägda Norstedts förlagschef Patrik Hadenius, vars namn märkligt nog konsekvent stavas fel (”Hedenius”); det skulle kunna tolkas som en performativt skruvad reflektion kring läsa-och-lyssna, men får nog läggas på korrekturkontot. 

Bokens första del ger sig alltså ut i historien i avsikt att sätta det samtida i relief. Mats Malms essä om ”ljudlig läsning” gör en exkursion till romantiken i sällskap med Friedrich Kittler, vars mediearkeologiska analyser av modersrösten och ljudandet som nya villkor för läsinlärning kring 1800 problematiseras via historiserande jämförelser. Framför allt betonas dock hur romantikens idealiserande sammanflätning av människa, text och tolkning, knuten till övergången från högläsning till tyst sådan, utmanas av ljudbokens klanger såväl som av en ny mediesituation i dag. Samtidigt framhåller Malm, klokt, att en sådan omvandling också kan medföra (estetiska) förluster.

I volymens andra bidrag, ”I litteraturens transitrum” av Andreas Nyblom, bearbetas en annan samtida stötesten kring läsande och skrivande, som kanske mer förknippats med den digitala teknologin i stort än med ljudboken specifikt: ”från stillhet och tystnad till rörelse och distraktion”, som det heter i undertiteln. Nyblom relaterar med lätt hand den polariserade diskussion som utvecklats i ämnet och tecknar, i en nyanserande rörelse, bilden av ett annat, mer nomadiskt och socialt öppet skrivande – i transit – bortom de naturaliserade arketyperna med en solitär författare och läsare i tyst samförstånd.

Egentligen är det först i det tredje och fjärde bidraget som den omdebatterade produkten träder fram tydligare. Ann Steiner erbjuder en nästan hundraårig historik över ljudböcker för barn från stenkaka till olika digitala format. Hennes metodologiska stödjepunkter hämtas från litteratursociologin, men här återfinns även estetiskt orienterade iakttagelser och hon framhåller bland annat hur barnböcker ofta varit mer innovativa när det gäller att utforska de konstnärliga möjligheterna hos nya medier. Jag hade gärna sett att den tanken fått mer spelrum, men det kanske följer. Några märkliga upprepningar i texten väcker misstanken att den har saxats ur ett större arbete i görningen.

Ylva Sommerlands artikel om ”Ljudbokens tysta arkiv” berör den kniviga frågan om metadata liksom begränsningarna hos ett etablerat bokbegrepp när det gäller införande av ljudböcker i en nationalbibliografi. Tyvärr lever essän inte upp till sin ambition att begrunda ”arkivskapande som handling”. Inte minst saknas en dialog med (mediearkeologisk) forskning kring arkivets digitalisering, vilken accentuerar ett ontologiskt skifte mot performativitet. 

Om bidragen i den första delen knapphändigt hålls samman av ”historien” blir fokus skarpare när ”rösten” träder in som vägvisare i del två. Det handlar nu om hur inspelade ljud – och alltså röster i första hand – kan påverka och variera det litterära uttrycket. Cecilia Björkén-Nyberg begrundar tre ”röstgestaltningar” av Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken med avstamp i ”audionarratologin” och lyssnar bland annat efter tonhöjd och tempo och knyter dessa till frågor om genus och miljö i romanen. Om ansatsen är spännande – vid horisonten skymtar en typologi över litteraturens röstlandskap – hämmas analysen av en viss positivistisk stelhet (ett bekant narratologiskt symptom). Och även här förvånas jag över varför så litet internationell forskning kallats in för att ge reflektionerna ytterligare energi och resonans. Här finns ju en ocean av sound studies och medieteori och otaliga litteraturvetenskapliga undersökningar av poesi och ljud att beakta. 

Samma fråga aktualiseras delvis av avdelningens övriga bidrag, vilka samtidigt hör till de mest intressanta i antologin. Annelie Bränström-Öhman har börjat utforska en guldgruva: de kassettinspelningar som låg till grund för Sara Lidmans Jernbanesvit (1977–1999). Lidman hade vid denna tid släppt pennan, för att i stället tala in sina dialektalt krökta romaner på band, vilka sedan renskrevs av medhjälpare. Bränström-Öhman siktar in sig på ”sambanden mellan ljud och litteratur, röst, kropp och stil” i författarens språkarbete. Även om detta låter vagt, gör hon en rad skarpa och intressanta observationer. Resultatet blir dock, i brist på teoretisering och samtal med annan forskning, idealiserande och bitvis hagiografiskt. Malin Nauwercks fascinerande essä om sagoberättaren och sekreteraren Astrid Lindgren rör sig, i sin tur, lyhört mellan stenografi och skapande fantasi i en analys av ljud och lyssnande i Lindgrens arbeten, men skyggar samtidigt för transdisciplinära utflykter mot exempelvis mediehistoria. 

Och även här förvånas jag över varför så litet internationell forskning kallats in för att ge reflektionerna ytterligare energi och resonans. Här finns ju en ocean av sound studies och medieteori och otaliga litteraturvetenskapliga undersökningar av poesi och ljud att beakta.

I antologins avslutande del, ”Ljudet från samtiden”, dominerar ett sociologiskt perspektiv och siffror som inte låter så mycket (såvida det inte är klangen av mynt som avses). Metodiskt och med åskådliga diagram och tabeller diskuterar Henrik Fürst och Tobias Olofsson de tankebilder kring e- och ljudböcker som styr den samtida bokbranschens narrativ; Jerry Määttä har kartlagt och diskuterar med skärpa ljudboksutbudet av ”kvalitetslitteratur” (Nobel- och Augustprisvinnare), medan Karl Berglund levererar en diger kvantitativ analys av bästsäljande ljudströmningar från Storytel och konkluderar bland annat att ”populärlitteraturen” stärkts och att inläsaren har en viktig betydelse, men också att antalet äldre titlar är fler på de digitala bästsäljarlistorna. Två av bidragen avviker metodologiskt: Anders Ohlssons om högläsningens återkomst i samtida bokcirkelpraktiker och Sara Tanderup Linkis text om Storytels konsumentanpassade ljudböcker, vilkas estetiska utformning, för att citera författarens slutsats, ”ger oss möjlighet att välja de texter som passar vår aktuella situation” och ”kan vara en ingång till en ny form av interaktion med omvärlden”; att dessa saker också kan gälla för tryckta romaner från 1700-talet behöver kanske inte framhållas. 

En litet oväntad, men påtaglig brist i antologin har redan understrukits och tål att upprepas: den relativa frånvaron av dialog med den överdådigt rika, post-disciplinära forskning och kunskapspraktik kring ljud och röster som tagit form under de senaste decennierna med rubriker som ljudstudier och ljudhistoria, akustisk epistemologi, ljudarkeologi, ljudkonst, ljudpoesi och så vidare. Detta ger volymen som helhet, trots intressanta enskilda bidrag, ett insulärt intryck. Förvisso bekräftar titeln ett nationellt perspektiv (även om både Strindberg och Storytel verkar globalt), men härmed uteblir också mycket av den medieteoretiska och estetiska fördjupning som skulle vidga och differentiera både debatten och bilden av vad en ljudbok är och kan vara (mer än en vara).

När det gäller det senare hade inte minst litteraturhistorien och författarnas egna experiment med ljud och ljudteknologier, från det tidiga 1900-talets futurism och framåt, kunnat ge väsentliga och tankeutmanande inspel. Hur låter skrift? Finns det böcker som inte är ljudböcker? Vad är ”röst” i en medieekologi där alla ljud kan fabriceras? Hur kan ljudet som immersivt och flytande medium påverka subjektivitet och agens och utforska andra sätt att lyssna och leva i världen? Sistnämnda frågan har varit central inom konstnärlig praktik under det senaste halvseklet och fungerat som kritisk hävstång vid mötet med marknadsklyschor kring det personliga och individuella, som att ljudboken befordrar ”individuellt kulturbruk” (Tanderup Linkis) – ett påstående som i en samtida medieekologi, där företagens algoritmer formar individer och individualitet, bör problematiseras av forskningen. 

Behovet av sådana kritiska perspektiv blir knappast mindre i en antologi där titeln och flera av bidragen gör ett dominerande ljudboksföretag till sitt föremål. ”Från Strindberg till Storytel” ger som framgått vissa inblickar i ljudbokens samtida öden, men för den kritiska och mer komplexa, historisk-estetiska korskopplingen mellan ljud och litteratur, subjekt, teknologi och marknad, skulle jag först rekommendera Rilkes essä om ur-ljudet, eller, varför inte, August Strindberg, som hade en hel del att säga på området.

Publicerad i Respons 2021-4