Under det gångna året har det talats en hel del om sakprosans kris. I de otaliga inläggen yttrar sig krisen på olika sätt: som en kommersiell kris, som en kvalitetskris, eller som en kris för vårt demokratiska statsskick som trots allt förutsätter välinformerade medborgare. Om det nu inte är läsarna det är fel på – i den mån det finns några kvar vill säga. En återkommande tanke är att allmänheten numera prioriterar ljudet, bilden och slött svajpande på bekostnad av långsam läsning och fördjupande perspektiv. Möjligen är allt skolans fel. Ja, alldeles säkert är det skolans fel, denna tacksamma slasktratt för allsköns elände.
Frågan är vad man ska göra med denna djupa kulturpessimism som tycks göra alla beklämda. Till del är nog problemet evigt och olösligt. Människan som kulturkonsument har alltid varit missnöjd med människan som kulturproducent, som författaren Robert Musil skriver i en ovänlig betraktelse från 1930-talet.
På Respons försöker vi ta vår del av ansvaret. Ett litet land som Sverige behöver för all del engagerade redaktörer, skickliga översättare och intresserade läsare men de böcker som ges ut behöver också granskas offentligt av kunniga skribenter. Sakprosa läser man inte på kammaren utan tillsammans med andra, inom ramen för politiska debatter, som led i skapandet av sociala rörelser eller som en pågående bearbetning av ett gemensamt förflutet. Inte ens i den bästa av böcker är det sista ordet sagt. Det finns alltid något att lägga till eller invända emot. Många gånger är en infallsrik och kunnig recension som vidgar synfältet väl så intressant som boken i sig.
Många gånger är en infallsrik och kunnig recension som vidgar synfältet väl så intressant som boken i sig.
I så måtto representerar Respons en kollektiv ansträngning, ett mödosamt sökande efter de sammanhang som gör sakprosan relevant. Vi öppnar oss även mot ett vidare akademiskt samtal. I detta nummer inleder vi en ny artikelserie om humanioras decennium där profilerade forskare från olika ämnen ges utrymme att presentera sin pågående forskning. Vår ambition är att ge ett konkret bidrag till diskussionen om den humanistiska kunskapens samhälleliga betydelse. Också denna diskussion ackompanjeras sedan länge av en dov underton av nedgång och kris. Humanisterna värderas inte efter förtjänst, heter det, och i den senaste forskningspropositionen är de nästan helt utraderade. Detta trots att samtiden kokar av undergångsfantasier som torde vara svåra att fånga in med naturvetenskapliga modeller eller omvandla till lukrativa patent.
Först ut i serien är teologen Jayne Svenungsson som i detta nummer introducerar ett tvärvetenskapligt forskningsprogram om den bibliska apokalyptikens verkningshistoria. Ansatsen är historisk, men ämnet kunde knappast vara mer aktuellt. Svenungsson ringar in humanioras relevans, hur forskningen kan vitaliseras och vikten av samarbete mellan olika discipliner, men hon berör också våra nedärvda sätt att varsebli dramatiska utvecklingsscenarier. Möjligen har apokalyptikerna rätt i att vi närmar oss världens slut. Men om så är fallet, varför inte höja blicken och se humanistiskt på saken.
