Sambandet mellan ting och känslor

Vardagliga föremål är långt ifrån obesjälade och likgiltiga hjälpredor. Bortom eventuella praktiska funktioner bär de på betydelser och berättar historier på ett språk som kan vara svårt att förstå. Inom konst och litteratur har åtskilliga intresserat sig för ting och deras dolda betydelser. För surrealisterna fungerade Paris loppmarknader som en poetisk redskapsbod och mentalt källarförråd i sökandet efter meningsbärande och tabubelagda förbindelser mellan saker, människor och samhället. Ting kan även väcka minnen till liv. Den kanske mest utslitna referensen är scenen i Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt där en madeleinekaka uppblött i en kopp lindblomste framkallar huvudpersonens barndomsminnen. Att det finns ett samband mellan ting och känslor är alltså ingen nyhet. Förhållandet har inte bara studerats av konstnärer och författare, utan även inom olika vetenskapliga discipliner.

Nu har turen kommit till etnologi. Antologin Sensitive Objects – Affect and Material Culture marknadsförs som ett ”pionjärarbete i sitt slag” och är sammanställd av Jonas Frykman och Maja Povrzanović Frykman. Genren är vanlig inom samhällsvetenskap och humaniora där antologier ofta används som ett slags monument över en konferens eller ett forskningsprojekt. Ofta finns stora kvalitetsskillnader mellan bidragen som dessutom brukar spreta åt olika håll utan övergripande syfte.

Även i detta fall bottnar boken i en konferens. Antologin inleds dock med ett kapitel där ramarna utstakas av redaktörerna som dessutom diskuterar känslomässiga perspektiv i relation till etnologiska och antropologiska sammanhang. Därefter analyseras emotionella länkar mellan människor och materiell kultur. Infallsvinklarna är många och spännvidden bred.

I ett av bidragen riktas ljuset på artefakter med koppling till den forne presidenten Josip Broz Tito. Från 1945 och fram till sin död 1980 styrde och personifierade Tito Jugoslavien, men fördömdes sedermera på bred front. Statyer av diktatorn avlägsnades från offentliga platser och gator som bar hans namn döptes om. Trots detta framstår Titos regeringstid för många som ett ideal jämfört med dagens korruption och höga arbetslöshet. Fenomenet kallas för Titostalgia och hand i hand med denna nostalgiska längtan till dåtidens lugn och stabilitet tycks Tito har återuppstått. I före detta Jugoslavien florerar idoldyrkande föremål och porträtt av den forne presidenten: souvenirfigurer, vykort, T-shirts, serietidningar, prydnadssaker och posters. Med hjälp av fältstudier och intervjuer analyseras tingens nya roller och vilka affekter de skapar – ”The Titoaffect”. Vissa människor minns forna glansdagar medan andra känner indignation och avsky.

Studier av föremål i politiska sammanhang är intressant, men inte oproblematiskt. Att ett och samma ting liksom form, mönster eller motiv kan stå för olika saker och tolkas på skilda sätt är i sig inget märkvärdigt. Betydelser är varken inneboende eller statiska utan förändras i relation till tid och rum. Svastikan är exempelvis ett urgammalt tecken som förekommit i många olika kulturer innan Hitler lade beslag på det och förvandlade svastikan till en politisk och hypnotisk symbol. Det finns inget nazistiskt i själva tecknet – innebörden skapas snarare i en samhällelig kontext som definierar och laddar det med mening.

Ett annat problem med studien är att författarna inte relaterar till politisk idoldyrkan mer allmänt. Totalitära stater bygger förvisso sin existens på våld och terror, men personkulten är ett viktigt inslag. I Nazityskland, det kommunistiska Kina, Sovjetunionen och det fascistiska Italien blev de politiska ledarna emblem för respektive regim. Personliga signum användes flitigt: Maos Mona Lisa-leende, Hitlers mustasch och Mussolinis rakade huvud. Utblickar till jämförbara sammanhang saknar betydelse och Tito-artefakternas utformning – stil och estetik – uppmärksammas inte heller.

I en annan studie visar Orvar Löfgren elegant att resväskor rymmer mer än materiella saker. Väskor har använts sedan länge, främst för transport och förvaring. Det verkliga genombrottet kom emellertid i samband med järnvägarna under första hälften av 1800-talet. De förenklade resandet och ökade efterfrågan på resväskor. Nya transportmedel som bil och flyg innebar sedermera nya modeller.

Förutom att studera människors beteenden i sällskap med sitt bagage använder Löfgren populärkultur, främst film, för att blottlägga resväskans betydelser. I analysen av populärkulturen framgår tydligt att resväskan även förknippas med hopp och förtvivlan, avsked och framtidsdrömmar. Ofta får den symbolisera uppbrott.

I filmen I Am Love (Kärlek på italienska) – som handlar om den milanesiska överklassfamiljen Recchi – rusar hustrun Emma upp till det magnifika hemmets sovrum. Hon har fått nog av den åldrande patriarken och måste ta sig ur sitt kvävande äktenskap. En resväska slängs på sängen och packas ursinnigt med kläder. Med hjälp av resväskan får enligt Löfgren känslor som ilska, sorg och oro en konkret form. När Emma några minuter senare kliver ut från huset bär hon ingen väska. Den har redan gjort sitt. I The Accidental Tourist (Den tillfälliga turisten) spelar resväskan en annan roll. Filmen, som skildrar en författare på resande fot, inleds med en scen där han packar det allra nödvändigaste i en kabinväska som sedan följer honom genom berättelsen. När författaren flyttar in hos en kvinna står väskan ouppackad bredvid sängen som ett hot om plötsligt avsked. I slutet av filmen slänger författaren bagaget i en gränd och kastar sig i en taxi mot flygplatsen och sitt nya liv. Kvar ligger väskan med hans förflutna.

Frågan är om det bara var väskan i form av statussymbol som fick folk att gå i taket.

Resväskor skiljer sig från handväskor och Löfgren menar att den största skillnaden är att handväskans innehåll inte packas upp och ner lika ofta. Det finns emellertid en annan, betydligt viktigare skillnad. Handväskan är intimt förknippad med kvinnor och har haft lägre status genom historien. Män bär förvisso också väskor, men de kallas sällan handväskor. Det närmaste man kommer är en liten variant med ett band som träs över handleden, som i Sverige fått öknamnet bögslunga.

Att handväskan är ett symbolladdat attribut framkom tydligt för några år sedan när Mona Sahlin poserade ihop med de övriga partiledarna och språkrören inför riksdagsdebatten. Vid den dåvarande socialdemokratiska ministerns fötter stod en exklusiv handväska från Louis Vuitton som bokstavligen fick folk att se rött. Bagen matchade visserligen färgen på Sahlins parti, men knappast politiken. Till exempel menade Göran Greider att: ”Den där väskan pekar rakt på det största problem som västvärlden har: Konsumismen.”

Frågan är om det bara var väskan i form av statussymbol som fick folk att gå i taket. Bagen sägs ha kostat omkring sextusen kronor. Om hon haft en skinnportfölj – som inte sällan ligger i samma prisklass – hade den sannolikt gått obemärkt förbi. Att det var frågan om just en handväska hade förmodligen betydelse.

Löfgrens analys av resväskor och studien om föremål med koppling till Tito är bara två kapitel av flera som behandlar känslomässiga länkar mellan människor och ting. Läsaren får även ta del av hur arvegods med affektionsvärde kan få syskon att ryka ihop liksom hur matpaket till invånare i en belägrad stad inte bara stillar hunger utan även ökar känslor av vanmakt.

Under de senaste decennierna har känslor uppmärksammats inom en rad discipliner och öppnat upp för nya och spännande infallsvinklar. Med utgångspunkt i emotionella perspektiv diskuteras skillnader mellan å ena sidan spontana och kroppsligt förankrade affekter, å andra sidan mindre flyktiga känslor. Den aktuella antologin visar på betydelsen av ”den emotionella vändningen” även inom etnologin och antropologin, som i sin tur tillför studier av materialitet en intressant dimension.

Publicerad i Respons 2017-1