Skattereformer har gynnat de förmögna

Om vi går 30 år tillbaka i tiden, till tiden före ”århundradets skattereform”, såg det svenska skattesystemet fundamentalt annorlunda ut. Och det gjorde så klart också samhället i stort. Grundregeln var att arbetsinkomster och kapitalinkomster slogs ihop och beskattades enligt en skatteskala, där marginalskatten, alltså skatten på den sist intjänade kronan, kraftigt ökade med inkomsten. 1980-talets skattesystem innebar därför att drivkrafterna att arbeta och spara i mångas ögon var alltför låga. Företagsbeskattningen präglades av en hög bolagsskattestats, men också goda möjligheter för företagen att sänka skatten genom att hålla kvar vinstmedel i företagen. Bland såväl ekonomer som politiker av olika kulörer fanns en uppfattning att det rådande skattesystemet var samhällsekonomiskt ineffektivt.

Den genomgripande skattereform, som skedde 1990–91 med parlamentariskt stöd av socialdemokraterna och folkpartiet, är otvivelaktigt en viktig vattendelare i svensk skattepolitisk historia. Marginalskatter sänktes kraftigt, skattebaser breddades, den (formella) bolagsskattesatsen reducerades och större skattemässig neutralitet mellan olika typer av kapitalinvesteringar uppnåddes.

Om man fokuserar på kapitalinkomstbeskattningen var den viktigaste byggstenen i reformen att kapitalinkomster från och med 1991 inte längre lades samman med arbetsinkomster för att sedan beskattas. Nu separerades de två inkomstslagen. Arbetsinkomster kom att beskattas separat med kommunalskatt och statlig inkomstskatt (för dem med högst inkomster). Tanken var att den högsta marginalskatten på arbetsinkomster inte skulle överstiga 50 procent. Kapitalinkomster kom att beskattas med en proportionell skatt på 30 procent, oberoende av inkomstnivå. Vi fick ett så kallat dualt skattesystem. Under första halvan av 1990-talet gick även våra grannländer Norge och Finland över till liknande duala skattesystem.

Mycket har hänt på skatteområdet sedan 1991 års reform, inte minst på kapitalbeskattningens område, i vid bemärkelse. Bolagsskatten har sänkts i omgångar. Förmögenhetsskatten är avskaffad. Arvs- och gåvoskatten är även den borta. Fastighetsskatten (eller ”fastighetsavgiften”) för småhus har blivit regressiv, vilket innebär att de som äger de dyraste husen betalar en mycket liten andel av marknadsvärdet i (löpande) skatt.

I sin bok Jakten på den försvunna skatten – Så blev Sverige ett skatteparadis för de rika gör Erik Sandberg observationen att om man ser utvecklingen på 30 års sikt har ”en smärre revolution skett på skatteområdet, med en högst påtaglig sänkning av skatterna på framför allt kapitaltillgångar i olika former och på rika människors inkomster”. Här har Sandberg en poäng, åtminstone om han avser rika människors kapitalinkomster. Han har också en poäng när han påpekar att denna samhällsförändring skett i det tysta, i relativt små steg. Frågor om förmögenhetskoncentration och kapitalbeskattning står sällan i fokus i den politiska debatten.

Sandberg går så långt att han alltså hävdar att Sverige blivit ett skatteparadis för de rika. Det har naturligtvis ett drag av effektsökeri. Sverige är fortfarande, hur man än vrider och vänder på det, ett högskatteland. Men visst, det ligger en hel del i tolkningen att förmögna i vissa avseenden gynnats av de skattereformer som skett de senaste 30 åren. Å andra sidan är det också viktigt att framhålla, vilket Sandberg inte gör, att den andel av skatteintäkterna som kommer från kapitalskatter (både från individer och företag) inte trendmässigt tycks ha minskat sedan mitten på 1990-talet. Om något är trenden uppåtgående, då skattebasen har vuxit.

Framställningen är journalistiskt hållen. Boken tar sin utgångspunkt i att Sandberg överraskas av en artikel i det amerikanska affärsmagasinet Forbes, där några amerikanska skattelobbyister utser Sverige till världens fjärde mest konkurrenskraftiga skattesystem. Låg bolagsskatt och fastighetsskatt samt slopad förmögenhetsskatt imponerade på lobbyisterna. Sandberg granskar påståendet och använder befintlig akademisk forskning för att teckna en bild av hur skattesystemet utvecklats. Han sätter också in kapitalbeskattningen i ett större samhällsperspektiv. Dessutom gör han flera nedslag i den mer dagsaktuella debatten. Mycket fokus ligger på möjligheterna att beskatta kapitalinkomster i en globaliserad värld och att förhindra klyftor och förmögenhetskoncentration.

Det är tyvärr sällan som journalister diskuterar skattesystemet på detta principiella sätt. Den politiska nyhetsjournalistiken är i regel mer kortsiktig och, tycks det mig, alltför bunden till intresseorganisationers agendor. Det är till exempel sällsynt att höra nyhetsjournalister ställa politiker till svars för det faktum att växande villaförmögenheter beskattas mycket förmånligt.

Idémässigt hämtar Sandberg näring ur den franske nationalekonomen Thomas Pikettys exceptionellt uppmärksammade arbete Kapitalet i tjugoförsta århundradet. Sandbergs bok innehåller även en intervju med den franske ekonomen. Pikettys forskning om toppinkomster och förmögenheter, som gjorts tillsammans med bland andra Emmanuel Saez och Tony Atkinson, är mycket respekterad. I Sverige har Jesper Roine och Daniel Waldenström med flera arbetat i samma anda. Däremot är delar av Kapitalet i tjugoförsta århundradet minst sagt omdiskuterade. Dit hör avsnitten om hur skattesystemet bör utformas för att motverka växande förmögenhets- och inkomstojämlikhet.

Svårigheterna med att beskatta kapital, särskilt i en liten öppen ekonomi av Sveriges typ, hänger ofta samman med dess internationella rörlighet. Sandberg diskuterar på ett intressant sätt att möjligheterna att gömma tillgångar i skatteparadis antagligen minskat något i takt med förbättrad informationsteknologi och enskilda journalisters grävarbete. Aktuell forskning om skatteparadis av bland andra Gabriel Zucman gör att vi numera vet mer i denna fråga. För Piketty är en global skatt på kapital en ”användbar utopi”, även om han inser att det är just en utopi. Piketty vill också se mycket höga marginalskatter på toppinkomster som ett sätt att pressa tillbaka ojämlikheten. Sådana har vi i i dag i Sverige på arbetsinkomster, men inte kapitalinkomster. Erik Sandberg tycks i allt väsentligt dela Pikettys hållning i skattefrågor – det förekommer åtminstone inte några ogillande anmärkningar mot Piketty i boken.

Den i mitt tycke mest intressanta principiella fråga som Piketty reser i den intervju som återges i boken handlar om relationen mellan beskattning av arbets- och kapitalinkomster. Det är en fråga som förtjänar att tas på djupaste allvar. Som redan konstaterats innebär det svenska duala skattesystemet att höginkomsttagares arbetsinkomster på marginalen beskattas högre än deras kapitalinkomster. Piketty säger att vi allmänt i Europa ”överbeskattar arbetsinkomster” och pekar på de höga inkomstskatterna och de höga sociala avgifterna. Piketty ställer den retoriska frågan: ”Är det bra för sysselsättning och jobb och kreativitet att ha så mycket skatt på arbete som vi har i Europa?” Sandberg påpekar också i detta sammanhang förtjänstfullt momsens viktiga betydelse för skatteintäkterna.

I samma anda resonerar Sandberg själv i ett senare kapitel att de ”relativt höga skatterna på arbete förefaller ju mycket vara resultatet av att skatterna sänkts på annat. Kan vi utjämna skillnaderna i beskattning på arbetsinkomster så har det säkert många fördelar.” Ett vanligt argument mot att beskatta arbets- och kapitalinkomster olika, som inte alls berörs av Sandberg, är att detta ger folk incitament att omvandla högt beskattade arbetsinkomster till lågt beskattade kapitalinkomster. För att förhindra att folk av rena skatteskäl ”sätter sig på bolag” – och därigenom kringgår den höga skatten på arbetsinkomster – har det sedan 1991 års skattereform funnits ”3:12-regler”, som reglerar hur stor del av vinsten som fåmansbolagsägaren får beskatta som aktieutdelning.

Med tanke på att det underliggande temat i Sandbergs bok är förändringar på kapitalbeskattningens område som ägt rum i det tysta, är det en aning märkligt att även Sandberg är tyst om de utomordentligt stora förändringar som gjorts i 3:12-regelverket under det senaste decenniet. Det hela började med en reform på initiativ av den socialdemokratiska regeringen 2006 och reglerna har därefter gjorts ännu mer generösa av de alliansregeringar som därefter varit vid makten.

Sandberg längtar tillbaka till 1980-talets bolagsbeskattning. Han talar i positiva ordalag om de extremt höga marginalskatter på toppinkomster som fanns i västvärlden fram till 1970-talet.

Erik Sandberg skriver på ett medryckande sätt, och han drar sig inte för att ta ut svängarna. Ibland är penseldragen litet väl vida för min smak. Jag förstår till exempel inte på vilket sätt de tragiska händelserna på en skola i Trollhättan i oktober 2015, då en 20-årig man mördade tre personer, har att göra med bokens övriga materia.

Boken har ett visst nostalgiskt anslag, skulle jag vilja påstå. Sandberg längtar tillbaka till 1980-talets bolagsbeskattning. Han talar i positiva ordalag om de extremt höga marginalskatter på toppinkomster som fanns i västvärlden fram till 1970-talet. Och han drar sig till minnes en tid då en ”yrkesutbildad metallarbetare i Trollhättan antagligen fått jobb samma dag som han slutade skolan”. Jag är inte säker på att den typen av folkhemsnostalgi är den bästa utgångspunkten för en allvarlig diskussion om hur kapitalinkomstbeskattning bör användas för att omfördela resurser i samhället från rika till fattiga.

Däremot vore det bra om omfördelningsperspektivet lyftes fram mer i den skattepolitiska debatten. Förhoppningsvis kan Sandbergs bok bidra till det.

Publicerad i Respons 2017-3