Skildrar förlusten utan hat

Journalisten och krönikören Antoine Leiris är pappa till snart 2,5-åriga Melvil. Han förlorade sin unga hustru Hélène i terrorattacken i konserthallen Bataclan den 13 november 2015. Ensam kvar med deras gemensamma lilla barn skrev han efter attacken dagbok för att – tror jag – inte förlora förståndet. Man läser och gråter under den timme det tar att läsa denna vibrerande kärleksförklaring till Hélène. Den skickliga tevejournalisten Léa Salamé liknade Leiris Hélène vid Louis Aragons Elsa i diktsamlingen Elsas ögon där denna vackra passage finns med: ”Je suis plein du silence assourdissant d’aimer”, ungefär: ”Jag är fylld av kärlekens öronbedövande tystnad”. Tystnaden är tomheten efter Hélène. Viljan att älska märks i den kärlek Antoine kände, känner och kommer att känna till sin kvinna, en kärlek som sipprar ut på varje sida.

Leiris har i en intervju sagt att han skrev för att hålla världen på avstånd från sin familj. För det var just den yttre världen som trängde sig på. När Antoine nattat klart den 13 november 2015, raglar han sömnigt upp. En vän ringer och frågar om de är i säkerhet. Antoine sätter då på tv-n, får rapporterna om attentatet på Stade de France och blir varse att även Bataclan är under attack, konsertlokalen dit hans hustru Hélène gått för att se det i Frankrike så populära amerikanska rockbandet Eagles of Death Metal några timmar tidigare.

Plågsam är den tid, de tankar, den läsning som följer. Naivt hoppas jag att det vi vet om förloppet inte ska vara aktuellt i denna berättelse. Timmarna det tar innan hon återfinns på ett av Paris många sjukhus beskrivs inte med annat än små vardagliga barnavårdande åthävor: sonen Melvil tänder och släcker lyset, blir arg för att…, matas, vyssjas, sjungs för. Men till sist ringer telefonen och … jo, visst, vi får veta, precis som Antoine fick, att Hélène inte återfunnits bland de överlevande. Därefter får vi följa med till bårhuset ett par dagar efter den 13 november.

Leiris tunna sorgebok består av rörande och fina minnesfragment av hur den älskade var mot honom och deras gemensamma barn. Det råder ingen tvekan om att han älskade sin hustru djupt. Han väljer kläder till hennes begravning och hittar ett par högklackade skor som hon gått omkring naken i för honom. Han har kysst hennes mage med oräkneliga kyssar och somnat i hennes famn i nästan tolv års tid. Orden i dagbokssidorna vill frammana den levande Hélène, den bästa mamman åt Melvil, den älskade hustrun. Men hon kommer aldrig tillbaka med sin varma kropp. Och det kan inget hat i världen ändra på. Bomben, händelserna, allt det är bara en dekor för det essentiella: tomheten. Men tomheten efter Hélène blir paradoxalt nog, genom denna vackra text, en närvaro.

Andra stycken redogör för omgivningens reaktioner, och dessa blir jobbigare: ”de levandes vräkiga träskor” som han uttrycker det. Ofta handlar det om en förpliktigande välvilja, som att dagismammorna turas om att lämna hemlagade soppor åt honom och sonen, men han häller trotsigt ut det mesta i slasken när sonen spottat ut en sked. Handlingen att kasta bort är en befriande imperfektion hos den annars nästan irriterande rationelle Antoine, som konsekvent vägrar att ge sig hän åt hat.

Hur har han gjort för att vara så rationell att han lyckas undvika terroristernas fälla? Jag tror att Antoine Leiris förstått att ältande, hämndkänslor och offermentalitet är en destruktiv process som bara leder nedåt: ”Vissa frågar mig hur jag kan gå vidare så snabbt, men jag glömmer inget, jag förlåter inget, jag går inte över till något annat, och framför allt inte så snabbt. Om man har en tydlig förövare på vilken man kan slänga sin ilska, blir det en öppen dörr mot hatet.”

Han vill vara en förälder att skoja och skratta med, inte en hämndlysten, förhärdad förälder. För sonen kommer att få det nog svårt, han kommer inte att kunna skyddas av mammans sockrade berättelser, som den när hon valde att hoppa över partiet om hur den snälla nyckelpigan förvandlades till en elak nyckelpiga av häxan. Leiris skriver: ”Melvil kommer inte att kunna bläddra förbi de här sidorna i sitt liv så som hon bläddrade förbi sidorna i sagoboken. Jag har inget trollspö. Häxan hade en kalasjnikov i rem över axeln och död ut i fingerspetsarna, och vår nyckelpiga satte sig på hennes näsa.”

Vissa kanske vill hävda att det är den vita mannens privilegium att få ge ut sin dagbok om ett okänt offer för krig. Hur många liknande, men oskrivna berättelser om att mista en älskad i krig finns inte? Det vore ett kyligt sätt att resonera. Mitt hat får ni inte är absolut ingen offerhistoria. Det är en nödvändig liten historia om en subjektiv sorg. Och jag vill inte kulturrelativisera, utan instämmer med vad Leiris sade på ett tv-program förra våren: ”Jag hoppas att kulturen kan rädda världen. Mitt lilla bidrag till världen går genom kulturen.” Den hållningen är motsatsen till terroristernas barbari.

Mitt hat får ni inte är en trotsig titel riktad till terroristerna som för alltid ryckt Hélène ifrån honom och Melvil: “Ni har stulit mitt livs kärlek, min sons mor, men mitt hat får ni inte.” Utöver detta direkta tilltal till mördarna från den 13/11 är de frånvarande i Leiris text. I stället blir vi vittne till en kärlekshistoria som jag varmt rekommenderar alla att låta sig beröras av. Att denna berättelse sedan leder till fler journalistjobb för Antoine Leiris får väl sättas på sonens framtidskonto, liksom att inte dras med en förbittrad far.

Publicerad i Respons 2017-1