Skolverkets förslag om antiken är ett symptom på ett mycket större problem

Endast drygt en vecka efter att Skolverket presenterat sitt förslag på att ta bort antiken och medeltiden ur kursplanerna för historia i grundskolan drog man tillbaka det. Kritiken har varit massiv. Flera framstående forskare har bland annat pekat på hur eleverna berövas undervisning om epoker som har format vår egen.

Även om många av invändningarna är rimliga, tycks flera av dem vila på premissen att förslaget skulle utgöra ett brott med tidigare skolpolitik. Detta är emellertid ett tvivelaktigt antagande; det finns mycket som talar för att det olyckliga förslaget inte bara var en blunder från Skolverkets sida, utan snarare ett uttryck för en förändring i skolans sätt att förhålla sig till både det förflutna och framtiden som sträcker sig mycket längre tillbaka i tiden. Kärnan i denna skolpolitiska omvandling, vilken skär tvärs igenom det höger/vänster-spektrum som utkristalliserats i skolpolitiken sedan 1970-talet, är att vår omedelbara samtid under de senaste femtio åren har kommit att inta en anmärkningsvärt stark ställning. Skolan har irrat in sig i vad som framstår som en presentistisk återvändsgränd.

Som bland annat den franske historikern François Hartog har visat i Régimes d’historicité – Présentisme et expériences du temps (2012), är detta ett tillstånd som präglar stora delar av den industrialiserade världen, och inte något unikt för Sverige. Kvartalskapitalism, upplevelseindustrin, den ständigt växande mängden av kriser samt det uppskruvade tempot på sociala medier är endast några exempel på hur detta kommer till uttryck. Drivkrafterna bakom denna utveckling, menar Hartog, är flera, men han betonar framför allt oljekriserna och den växande insikten om miljöproblemens omfattning. Genom i synnerhet dessa båda förändringar har framtiden, vilken under den moderna epoken verkat som ett löfte, förvandlats till ett hot. Vid sidan av dessa strukturella omvandlingar finns det emellertid tecken som tyder på att denna utveckling förstärkts ytterligare av politiska övertygelser som inte låter sig reduceras till de nyssnämnda strukturella omvandlingarna. En tydlig indikation på detta finner vi i den svenska skolpolitikens förvandlingar under efterkrigstiden.

En central drivkraft bakom de olika reformer som lade grunden för enhetsskolan var skapandet av en mer jämlik och demokratisk skola. Nu skulle man ersätta det hittillsvarande parallellskolesystemet – ”ett klassamhälle i miniatyr” som Tage Erlander uttryckte det – med en skolgång för alla. Ett centralt motiv bakom utredningen och de därpå följande reformerna, vilka kulminerade i inrättandet av enhetsskolan, var skapandet av en mer jämlik och demokratisk skola. En av de bärande strategierna genom vilka detta projekt skulle realiseras var att ”sätta eleven i centrum”. I den skolutredning från 1948 varmed projektet tog sin början definierades detta ideal som en strategi för att eleven skulle kunna tillgodogöra sig mer av undervisningens innehåll. Jämlikhetsidealet ifråga var orienterat mot framtiden men rotat i det förflutna: alla elever skulle ges möjlighet att få ta del kunskapens frukter genom en sammanhållen skola för att på så vis – via det förflutna – förberedas för ett framtida liv som politiska jämlikar.

Skolan har irrat in sig i vad som framstår som en presentistisk återvändsgränd.

Mot slutet av 1960-talet och in under 1970-talet kom emellertid innehållet i idealet om en mer elevcentrerad undervisning att förändras. I utredningar och propositioner beskrivs hur lärarna nu måste förberedas för ”en förändrad elevroll”, där ”lärarens roll blir mer stödjande och stimulerande än direkt kunskapsförmedlande”. I de skolpolitiska dokument i vilka dessa idéer artikuleras framträder två argumentationslinjer.

Den ena av dessa reformlogiker tog form i samband med att det redan under implementerandet av enhetsskolan dök upp tecken på att barn från icke-akademiska hemförhållanden även i den nya skolformen missgynnades. Detta tolkades av flera skolreformatörer som ett uttryck för ett tyngande arv från det tidigare skolsystemet. Skolformen hade demokratiserats, nu återstod att demokratisera skolans inre liv. Som ett led i denna strävan kom därför under 1970-talet det jämlikhetsideal som inspirerat till idén att sätta den enskilde eleven i centrum under efterkrigstidens första decennier att omdefinieras. Jämlikhetsidealet framstår nu som något som, för att citera en lärarutbildningsutredning från perioden, skulle realiseras i enlighet med ”här-och-nu-aspekten”. Lösningen blev en än starkare individcentrering: dels skulle detta minska gapet mellan elev och lärare genom att elevernas egna erfarenheter skulle få ett större inflytande i skolan, dels skulle detta dämpa de snedvridande effekterna av elevernas olika sociala bakgrunder genom att alla elevers partikulära erfarenheter nu erbjöds ett större spelutrymme. Ett bland flera uttryck för detta är att hänvisningarna till ett gemensamt kulturarv under 1970-talet försvinner ur de skolpolitiska dokumenten.

Den andra argumentationslinjen kan inte tillskrivas något klart urskiljbart politiskt läger, utan har framhävts av olika regeringar under olika politiska konjunkturer. Kärnargumentet är att de allt snabbare ekonomiska omvandlingarna framtvingar ett nytt förhållningssätt till kunskapen: varför betona ett givet innehåll när detta hursomhelst kan visa sig vara daterat på morgondagens arbetsmarknad? Redan under mitten av 1960-talet framhävdes i en lärarutbildningsutredning hur ”synen på undervisningens innehåll har […] relativiserats”. Det blir nu, menar samma utredare, viktigare att eleverna ”bibringas förmåga att orientera sig i allt det nya… än att de tillägnar sig vissa skolkunskaper”. Denna uppfattning blir ännu mer framträdande under 1970-talet genom devisen att eleverna skulle lära sig att lära, snarare än att bearbeta och på så vis tillgodogöra sig ett visst innehåll. Studietekniken blir allt viktigare på bekostnad av förmedlandet av ett visst innehåll. Effekten av dessa med tiden alltmer förfinade undervisningstekniker har blivit att den enskilde eleven i växande utsträckning har lämnats åt sig själv. Skolans roll som en förmedlare av de kollektiva erfarenheter som tidigare i större utsträckning förmedlats via ett gemensamt analyserat och diskuterat innehåll, till exempel i form av ett i skolan artikulerat kulturarv, kom härmed att försvagas. På samma vis tonades nu även skolans förberedande och framtidsinriktade roll ner till fördel för en jämlikhet ”här och nu”.

Effekten av dessa med tiden alltmer förfinade undervisningstekniker har blivit att den enskilde eleven i växande utsträckning har lämnats åt sig själv.

Under 1980-talet artikulerades idén om elevcentrering i en ny språkdräkt. Nu slår valfrihetsidén igenom på bred front. Med reformerna under 1990-talet erbjöds eleverna ett gigantiskt smörgåsbord av kurser och skolor att välja mellan. Härigenom ökade individcentreringen än mer, och idén om ett gemensamt innehåll baserat på insikter ur det förflutna att underminerades ytterligare. Genom att försvaga lärarens betydelse och vikten av ett för samtliga elever gemensamt innehåll, har på så vis såväl 1970-talets vänsterkritik som Bildtregeringens valfrihetsrevolution bidragit till att ytterligare försvaga såväl det förflutnas ställning som framtidens genom att låta undervisningen kretsa kring elevens preferenser i nuet.

Vissa av de reformer som Alliansen genomförde pekade i en motsatt riktning: nu skulle lärarnas status återupprättas genom legitimation och höjda löner. I kombination med idén om återupprättandet av en kunskapsskola indikerar detta vid en första anblick en vilja att faktiskt genomföra en skolpolitisk kursändring. Men vilka kunskaper kom att premieras? Och – framförallt – varför? Något övertygande politiskt svar på varför de premierade kunskaperna är viktiga lyser ännu med sin frånvaro. En fingervisning får vi däremot i nyspråksinnovationer som ”entreprenöriellt lärande” och en strävan efter fördjupade ”digitala kompetenser” hos eleverna. Är det med dessa som ledstjärnor vi ska ta oss ut ur flumskolans mörker?

Det är förvisso bra att Skolverket har dragit tillbaka sitt förslag. Det problem som utspelet är ett uttryck för är emellertid inte löst: det handlar om hur vi bör orientera oss i tiden, mot det förflutna såväl som mot framtiden. Efterkrigstidens skolpolitik sedan 1970-talet har inneburit en successiv förskjutning från ett gemensamt innehåll via enhetsskolan mot en större frihet i nuet för eleven. Denna förändring drivs av övertygelsen att en vidareutveckling och fördjupning av demokratin förutsätter att den individuella självbestämmandeprincipen sprids till ständigt nya sfärer i samhället och fördjupas i befintliga. Problemet med detta antagande är den abstrakta och verklighetsfrånvända föreställning om individen som det vilar på.

Individens emancipation har varit och är alltjämt en strukturerande princip för vårt samhälle. Det är ett ideal som har möjliggjorts genom de institutioner som det moderna samhället vilar på. Det offentligt finansierade utbildningssystemet har i kraft av att länka samman det förflutna med framtiden här spelat en nyckelroll. Genom detta system har insikter från föregående generationer förmedlats till den ständiga strömmen av nya. Länge innebar detta en fostran till underdånighet. Det var mot denna bakgrund som de genomgripande reformerna under efterkrigstiden tog form: den undergivenhet som den ingöt hos eleverna ansågs inte, på goda grunder, vara förenlig med de ökade krav på jämlikhet och frihet som växte i och med demokratins genombrott. Som den skolpolitiska utvecklingen tydligt visar, finns det emellertid sfärer i samhället där den dynamik som bland annat bidrog till att skapa enhetsskolan kan slå över och börja underminera förutsättningarna för sin egen existens.

Med individens växande krav på ett ökat inflytande har institutioners möjligheter att verka på ett sätt som sträcker sig bortom nuet, mot det förflutna såväl som mot framtiden, kringskurits. Den utökade individuella självbestämmanderätten för skolelever är ett tydligt uttryck för detta. Dynamiken har drivits på både från vänster och höger: ”demokratiseringen” av skolans inre liv som tog fart under 1970-talet, den marknadsbaserade valfrihetsrevolutionen och en skola som primärt tjänar som instrument för Sveriges konkurrenskraft är samtliga uttryck för samma abstrakta idé om individen och samhället. Samtliga har de bidragit till att urholka en av demokratins kärninstitutioner. Dess framtid hänger på att vi har medborgare som är kapabla att reflektera över vårt samhälles historia och inre motsättningar och utifrån detta fatta långsiktiga beslut. Skolan ska, som Hannah Arendt uttryckt det, introducera eleverna till den värld de fötts in i och härigenom förbereda dem för att axla ansvaret för densamma, och därigenom för framtiden.

Publicerad i Respons 2019-5