Skönhetens, nostalgins och sönderfallets Venedig

Är Venedig i kris? Är den eviga staden inte längre säkrad en evig framtid? Och har den någonsin varit det? Med den strida strömmen av turister som obarmhärtigt sköljer in med stora fartyg i lagunen, som rider på stadens bevingade lejon, men som inte äter på restaurangerna eller bor på hotellen, tycks staden översvämmas i våg efter våg av smartphone-fotograferande besökare. Suckarnas bro suckar, men inte av samma skäl som för länge sedan. 

Venedigs inhemska befolkning har sjunkit från 170 000 personer på 1950-talet till 50 000 nu på 2020-talet, på grund av stigande priser orsakade av de omkring 25 miljoner turister som besöker staden varje år. Därför ska du som vill vistas i staden över dagen från och med våren 2024 lösa biljett, betala i förväg för det du nöter ner och för det du inte spenderar på en middag, och på så vis ändå bidra till att staden och dess invånare trots allt håller sig flytande. Det kan låta som om besökare inte är särskilt välkomna. Men det handlar inte om det, turismen utgör navet i den lokala ekonomin. Det handlar om ett hållbart och ansvarsfullt förhållningssätt i relation till kulturarv, historia, ovärderliga byggnader och arkitektur. Men också om respekt för Venedigs bofasta, som till stor del försörjer sig på besöksnäringen. 

När Joseph Brodsky, den ryskfödde amerikanskjudiske poeten och nobelpristagaren, vistades i Venedig var det här med säsongsturismen förstås redan ett växande problem – 1980-talet är i detta sammanhang inte så länge sedan. Men Venedig har under århundraden varit en kulturell smältdegel som lockat många besökare. Det var kanske en av anledningarna till att Venedig blev Italiens huvudstad när det gällde boktrycket, även om man också kan spåra boktryckarkonstens framgångar till specifika personer, och i första hand till Aldus Manutius (ca. 1450–1515). Manutius befann sig i en historisk tid där Venedig var knutpunkt för handel, inte minst öster ut mot Asien. Människor från olika länder, kulturer och religioner möttes här och staden fick rykte om sig att vara välkomnande och öppen, med renässansmått mätt. Manutius själv var inflyttad från den mindre staden Carpi, möjligen tänkt som ett kortare besök, men som kom att bli halva hans liv. Litteraturens karta skulle sett mycket annorlunda ut om det inte varit för Manutius vistelse i Venedig, och han tycks i mångt och mycket leva upp till forskaren Oren Margolis undertitel till den nyligen utkomna boken Aldus Manutius – The Invention of the Publisher (2023).

Manutius är inom litteraturhistorien en nästintill mytisk person, men Margolis biografi visar på det komplexa arbete som låg bakom boktryckarkonsten vid 1500-talets början. Manutius, som själv inte såg sig som tryckare, utan som humanist, kom att specialisera sig på klassiska grekiska och romerska verk, men tog sig även an mer uppseendeväckande verk. Därtill brukar han tillskrivas den revolutionerande uppfinningen av pocketboken. Margolis ägnar ett omfattande avsnitt i boken till produktionen av vad han benämner som den konstigaste och vackraste boken under den italienska renässansen. Denna hybrid mellan medeltida kärleksberättelse och antik roman fick titeln Hypnerotomachia Poliphili (1499) och var främst uppskattad inom lärda, litterära kretsar. 

Jag vet inte om varken Manutius, Byron eller Brodsky, trots deras intryck av stadens dåtida turism, kunde tänka sig hur Venedig skulle te sig på 2020-talet, med de gigantiska all inclusive-fartygen som med avstängda motorer lotsas förbi Giardini in mot Markusplatsen.

Den kulturella mångfalden och litteraturens status blomstrade även i Venedig under den engelska poeten Lord Byrons era, under det tidiga 1800-talet, då alla (välbeställda) ungdomar reste på grand tour. Italien med sitt starka antika arv bidrog till stadens outtömliga dragningskraft. Byrons resor är ett återkommande tema i de studier och biografier som skrivits över honom. Och just i år, 2024, ses ett ökat antal publikationer om poeten. Denna uppmärksamhet grundar sig på att det är 200 år sedan Byron avled, endast 36 år gammal. I Sverige är Gunnar Harding aktuell med O dåna, Ocean (2024), översättningar i urval av Byrons lyrik, och internationellt finns de nyligen utgivna biografierna Byron (2023) av David Ellis och Byron – A Life in Ten Letters (2024) av Andrew Stauffer. Den senare är en mer kreativ levnadsskildring och utgår från tio av Byrons brev för att lägga poetens livspussel, medan den förra är mer konventionell i sin berättelse om lordens äventyrliga leverne. Gemensamt är dock att både Ellis och Stauffer till stor del förhåller sig till Byrons brev, vilket jag återkommer till. Ellis väver också in Byrons poesi som speglingar av poetens eget liv och erfarenheter. Det är förstås många gånger en godtagbar ingång, men den är i mina ögon begränsande och särskilt i relation till romantikernas syn på poesins uppgift att skildra det vardagliga och de allmänmänskliga känslorna. Byron var förvisso, enligt Harding, inte helt överens med denna övergripande idé, men Wordsworths berömda förord till Lyrical Ballads (1798) ses i dag som ett slags programskrift för strömningen. Han skriver där bland annat att poeten ska:

choose incidents and situations from common life, and to relate or describe them, throughout, as far as was possible in a selection of language really used by men, and, at the same time, to throw over them a certain colouring of imagination, whereby ordinary things should be presented to the mind in an unusual aspect.

Poeten ska alltså skildra vardagliga händelser och hjärtats passioner på ett språk som är lättförståeligt och samtidigt smyckat av poetens fantasi. 

Jag vet inte om varken Manutius, Byron eller Brodsky, trots deras intryck av stadens dåtida turism, kunde tänka sig hur Venedig skulle te sig på 2020-talet, med de gigantiska all inclusive-fartygen som med avstängda motorer lotsas förbi Giardini in mot Markusplatsen. (De alltför stora får dock inte längre lägga till i staden). Ingen av de båda poeterna kommenterar turismen på ett sådant direkt sätt i sina litterära verk. Däremot återkommer Brodsky implicit till den säsongsvisa överbefolkningen i sin mångbottnade essä Vattenspegel (Watermark – An Essay on Venice, 1989), där läsaren följer med författarjaget under en resa till La Serenissima under vintermånaderna. Vintern är ju inte högsäsongens tid för pärlan vid kusten. Lido bjuder inte in till vare sig bad eller filmfestival. Och Brodsky skildrar inte heller en skimrande period, utan menar att han nog snarare var olycklig lika ofta som lycklig under den specifika resa som Vattenspeglar gestaltar. Men på frågan om hur Venedig är under vintern kan han inte annat än ge ett förväntat poetiskt svar: »it’s like Greta Garbo swimming«.

Venedig har alltid haft en särskild dragningskraft för författare och konstnärer. Goethe, Casanova, Byron förstås, och moderna amerikanska poeter som Kenneth Rexroth, alla har de hållit eller deltagit i hov på Caffè Florian. Den vanligaste orsaken till att besöka Venedig är, enlig Brodsky, av romantisk kärlekskaraktär, ofta för en smekmånad. Men det var inte därför han var där. Han var där för att arbeta, skriva, precis som Manutius och Byron före honom. Och det ska erkännas att även om jag var uppslukad av Brodskys essäistiska skildring av staden i Watermark redan från första sida, är det här jag finner en gemenskap med författaren, såsom han gestaltas i verket. Venedig är en plats där även jag omslutits av mitt arbete, där jag känt att jag levt och andats med min forskning och mitt skrivande. 

Brodskys språk är ett med Venedigs smala gränder, lika vindlande, trångt och fyllt av grått dis, men så plötsligt öppnar sig ett nytt överväldigande vackert torg, en plats som språket fyller på höjden och bredden. Det materiella och emotionella i samklang, i påverkan av varandra – för språket skapar de ting som det beskriver, samtidigt som tinget skapar språket. Som Robert D. Kaplan formulerar det i en artikel för The New Criterion (mars 2022) med en liten känga, som får stå för honom, till Ezra Pound: »Whereas Pound consciously set out to be great, Brodsky, perhaps with more talent, set out merely to record his emotions and the material world as it appeared before his eyes.«

Denna Brodskys »känslodokumentation« är alltid gestaltad på en poetisk prosa som är flödande fjäderlätt, men där också överraskningarna ryms. Hans lyriska vågor är fyllda av oväntade och träffande metaforer, där de mer vardagliga iakttagelserna flyter samman med de filosofiska reflektionerna. Han fångar särskilt de skiftande temporaliteter som också jag har upplevt i Venedig, alltså tidens förskjutningar och specifika förhållande till det perspektiv man fokuserar på eller befinner sig i – kroppens tid, stadens tid, vattnets tid. Jag förväntar mig att snart stå öga mot öga Manutius eller Tizian. Det är här som man får syn på sin egen dödlighet, i Venedig och i Brodskys essä. Skönheten som omger dig vart än du går, all konst som frusit och förevigat ögonblick efter ögonblick ur liv, verklighet och myt. 

Och så vattnet som har speglat och burit så många människor och historier genom århundraden, även alla dem som inte fångats av en Veronese eller Canaletto, eller i tryckkonsten av Manutius eller någon av hans kollegor. I lagunen är de alla bevarade, som avtryck, som vattenspeglar, vattenstämplar. Så också jag. Vattnet håller min spegelbild. Men ingen kommer att se den, ögonblicket är endast vattnets, och jag är oviktig även om jag för alltid är en del av stadens själ och den en del av min. Brodsky menar nämligen att man tappar sin identitet i Venedig. Jaget blir oviktigt, ovidkommande. Det enda subjekt som existerar är staden.

Byron var inte heller där på smekmånad men hans vistelse kantades, som hans liv i stort, av ett antal relationer. Den första med hyresvärdens fru, den andra med grevinnan Teresa Gioccioli som var mer långvarig och seriös. Men så även hans livslånga dragning till vatten och passion för simningen. Byron simmade hela livet, och Venedig, som han i dikten »Venedig« kallade för »havens härskarinna« kom, med sina många kanaler och havets ständiga närvaro, att påverka honom starkt.

Vattnet är och har länge varit närvarande, vilket skapat en viss hatkärlek bland venetianarna, för många även sammankopplat med rädsla. En restaurangägare berättade för mig, sist jag var i staden, om oron för när »AQUA ALTA« skulle ljuda nästa gång och vattnet överskölja staden. Så även när Brodsky var där för några årtionden sedan, liksom Lord Byron befann sig där vid 1800-talets början. Byron inleder sitt »Ode on Venice« med raderna, som här citeras ur John Murrays utgåva från 1837:

Oh Venice! Venice! when thy marble walls

Are level with the waters, there shall be

A cry of nations o’er thy sunken halls,

A loud lament along the sweeping sea!

Och likt min igenkänning med jaget i Brodskys essä känner jag mig nära romantikens poet. Sorgedikten fortsätter nämligen med raden »If I, a northern wanderer, weep for thee, / What should thy sons do?«. Det är märkligt hur jag som främling kan känna så starkt för en plats, hur jag tillåtits göra den till min, trots att jag som individ endast utgör en av oändligt många svagt reflekterande vattenstämplar för La Serenissima. Byrons fascination för sönderfall, det ändliga i tillvaron, och nostalgin över det som varit – om nu det sköna Venedig skulle läggas under vatten, vilket alltså många oroade sig för vid 1800-talets början – är vackert gestaltad och dragen till sin spets, i enlighet med romantikens alla regler. Som i raderna i odet där besökaren möts av stadens sörjande monument:

Oh! agony – that centuries should reap

No mellower harvest! Thirteen hundred years

Of wealth and glory turn’d to dust and tears:

And every monument the stranger meets,

Church, palace, pillar, as a mourner greets:

Men för Byron finns även en särskild dragning till och, kanske, sanning i, havet. Den liknar i mångt och mycket den skiftande eller icke-linjära temporalitet som jag finner hos Brodsky. Det ovillkorliga i vattnets makt är, som Harding skriver, en »bild för gränslösheten i tiden och rummet, något som fanns före oss och som ska finnas kvar sedan alla tyranniska riken förvandlats till öken«. Det var också i vattnet Byron tycks ha känt sig fri. Han var född med en dålig fot och haltade, men i vattnet suddades rörelsehindret bort och han simmade. Och Harding översätter belysande rader ur Byrons Childe Harolds pilgrinmsfärd:

O, dåna, Ocean, med mörkblå svall!

Förgäves fartygen mot vågen slår;

vi har förött vår jord – men aldrig skall

vår makt betvinga dig.

Det kanske heller inte var en slump att Manutius valde ankaret och delfinen som emblem för sitt tryckeri. De maritima symbolerna åtföljs dessutom av mottot »Skynda långsamt« – valet av emblem är föremål för en längre diskussion i Oren Margolis biografi – och understryker i mina ögon hur såväl vattnet som tiden i Venedig alltid synts vara ur led, på ett positivt sätt.

Byron hör till en av de mest dekadenta av romantikens poeter som vistades i Sydeuropa. Han bodde tre år i Venedig, för att sedan flytta vidare till Ravenna, Pisa och Genua. I Palazzo Mocenigo vid Grand Canal, nära Markusplatsen och Manutius kvarter vid Rialtobron, bodde han tillsammans med en ansenlig mängd personal och husdjur – han älskade djur – och levde ett utsvävande liv fyllt av sex och nöjen. Just detta har, föga förvånande, präglat studier och biografier över honom och så även i såväl Hardings inledning till översättningen som i Ellis och Stauffers böcker. Som den senare skriver i Byron – A Life in Ten Letters (2024) cirkulerade det en rad rykten om blasfemi, sodomi, incest, otrohet och galenskap om poeten – de flesta troligtvis sanna. Det viktorianska och strikta England var inte förlåtande mot samkönade begär, men än mer upprörande var den relation Byron hade med halvsystern Augusta. Det är i dag, som Ellis påpekar, ett accepterat faktum att han var far till en dotter som halvsystern födde år 1814. Möjligen var det också den här relationen som föranledde poetens resa ut i Europa, bort från det rigida England och till kontinenten där det fanns en mer liberal inställning till kärlek och begär. 

Den här delen av Byrons liv är något som är återkommande i både hans litterära verk och hans brevskrivning. Och just de drygt 3 000 brev som han skrev är en viktig källa för biografer, inte minst då lordens egen memoar aldrig fick möta läsarvärlden. En månad efter hans bortgång samlades nämligen sex av hans vänner runt en eldstad i London. De ansåg Byrons memoarmanuskript för skandalöst för att publiceras, och de valde i stället att bränna det. Men, som Stauffer påpekar, bevarades breven och enligt Byrons vän Mary Shelley, författaren till Frankenstein eller den moderne Prometius (1818) och dotter till kvinnorättskämpen Mary Wollstonecraft, speglar breven poeten såsom han var och är därför ovärderliga för eftervärlden. 

Till viss del rymmer även Byrons »Ode on Venice« reflektioner över, om än mer subtila och opersonliga, ungdomens lustfyllt klappande hjärtan. 

The soft waves, once all musical to song,

That heaved beneath the moonlight with the throng

Of gondolas – and to the busy hum

Of cheerful creatures, whose most sinful deeds

Were but the overbeating of the heart,

And flow of too much happiness, which needs

The aid of age to turn its course apart

From the luxuriant and voluptuous flood

Of sweet sensations, battling with the blood. 

Begäret tycks tillsammans med lagunens vågor vara en orsak till Byrons vision om stadens undergång. 

Ännu står Venedig över vattenytan. Manutius är borta sedan länge. Brodsky gick bort år 1996. Och Byron själv avled slutligen tragiskt i sjukdom i grekiska Mesolingi för 200 år sedan, den 19 april 1824. Även det kusligt förebådat av honom själv i Childe Harolds pilgrimsfärd, »Venedig«, där kärleken till hemlandet England reflekteras. Här i Gunnar Hardings översättning:

och skall en gång

mitt stoft bli jordat på en annan strand 

så skall min ande fri från sin kokong

ånyo uppsöka sitt fosterland.

Manutius, Byrons och Brodskys besök i Venedig skedde långt innan MOSE Seawall Project. Nu när de höjbara barriärerna är på plats och förhoppningsvis fungerar i sin helhet är hotet om att staden tar plats som vår tids Atlantis åtminstone skjutet på framtiden. I stället understryker befolkningen alltså turismens direkta effekter, vilket de har gemensamt med många andra italienska städer. I Rom straffas exempelvis numera den som i likhet med Anita Ekberg badar i Fontana di Trevi (eller annan fontän) med höga böter. I Florens finns liknande straff, men i ett uttalande år 2018 underströk stadens borgmästare att »turister alltid är välkomna – om de sköter sig« (svt.se, 2018-09-07). Frågan är om Venedigs införande av dagsbiljetten kommer att minska besökslusten? Eller få besökare att vistas i staden på ett mer respektfullt sätt? Låt oss hoppas. Då kan den eviga staden – lika vacker som en simmande Greta Garbo, med vindlande gränder och de ringlande kanalerna fortsätta att samla på sina vattenstämplar, fortsätta att försätta besökaren i olika temporaliteter, och bron dra en lättnadens suck.