Slumpvisa nedslag i en mångfacetterad historia

Att skriva historia organiserad runt abstrakta koncept är roligt ibland men svårt jämt. De senaste åren har jag skrivit på en bok om energins sociala historia, så jag talar utifrån egen erfarenhet. Bland de mer lyckade exemplen finns böcker om mat, handelsvaror, eld, geografi, skuld, oljud, färg, byråkrati och risk. Gemensamt för dem alla är att infallsvinkeln synliggör något nytt om hur våra samhällen fungerar.

Eftersom det rör sig om abstrakta och mångfacetterade koncept, är den största utmaningen i den här genren att bestämma sig för vad ens bok egentligen ska handla om. Definitionen av energi handlar om potentialen att generera arbete, till exempel genom en hastighetsökning eller temperaturhöjning. Med andra ord kan man säga att alla böcker handlar om energi. Men även om energi finns närvarande i varenda berättelse, är inte varje berättelse en berättelse om energi. Så vad bör en bok om energins − eller för den delen räknandets eller avfallets − historia egentligen handla om?

En som är väl förtrogen med den här utmaningen är Per Högselius, professor i teknikhistoria vid Kungliga tekniska högskolan, som både undervisat och skrivit insiktsfulla och inspirerande böcker om miljö, infrastruktur och energi.

I sin senaste bok Gräv upp, hugg ned, pumpa ut – Människan och naturresurserna under 5000 år har han tagit sig an en annan abstraktion, nämligen naturresurser. Högselius tar upp tretton naturresurser som han anser har varit särskilt viktiga för vår historia. Tyvärr verkar det inte ligga lika mycket eftertanke bakom denna bok som bakom hans tidigare. Bara själva anspråket gör att man anar oråd: tretton naturresurser är väldigt många för en bok på strax över 200 sidor. Att han inte motiverar sitt urval är ett annat tidigt tecken på att boken kanske inte kommer att infria det löfte om expertis som åtminstone jag förväntar mig när det står »Per Högselius« på framsidan.

Högselius driver, så som jag läser honom, två argument. Det första är att våra liv är sammantvinnade med naturresurserna och att denna intima relation har växt sig allt starkare över årtusendena. Det andra är att denna nära förbindelse har utgjort ett tveeggat svärd: »det har gjort våra liv bekvämare, säkrare, rikare och roligare, men paradoxalt nog också farligare, tristare och fattigare.«

Båda argumenten är, om inte truistiska, så åtminstone mycket banala. Att våra liv är sammanflätade med naturresurser är sant per definition, inte minst enligt den definition som Högselius själv erbjuder: material i naturen som vi betraktar som »någonting åtråvärt och användbart«. Argument nummer två, att resursanvändning har fört både gott och ont med sig, begriper varenda kotte. Och att den här dubbelheten skulle utgöra en paradox, som Högselius skriver, kan väl ingen rimlig människa tro. Praktiskt taget allt vi människor tycker om och begär har just den kvaliteten, särskilt de allra bästa grejerna (som öl och gifflar).

Naturresurser har också, vilket tydligt framgår i Högselius bok, en tendens att intensifiera ojämlikhet. Mäktiga stater har ofta hittat sätt att stjäla resurser från andra platser – så kallad resurskolonialism.

Det är också svårt att förstå riktigt vad han menar när han återkommande påstår att människans förhållande till naturresurserna har växt genom historien. Människan har ju sedan artens begynnelse nyttjat material i naturen. Vi dricker och äter dem, vi använder dem för att göra verktyg och så vidare. På vilket sätt kan det förhållandet öka eller minska, eller för den delen stagnera? Enligt vilken måttstock? Vikt per capita? Eller volym? Jag inser att jag riskerar att framstå som fruktansvärt pedantisk, men jag är uppriktigt förbryllad: Vad gäller påståendet?

Det här ansluter till ett djupare, metodologiskt problem med boken. Vad pratar vi om när vi pratar om naturresurser?Vad lär vi oss om mänsklighetens historia genom att berätta historien om ett antal material med vitt skilda fysiska egenskaper och användningsområden? Vad har de gemensamt? Påverkar just naturresurser världen på ett sätt som de alla har gemensamt? Kort sagt: Vari består »naturresursigheten«?

Alla ting i världen kan ju sorteras under flera kategorier beroende på vilken aspekt man betraktar dem utifrån. Socker är dels ett sötningsmedel besläktat med honung och aspartam, men det är också ett bytesvärde som i likhet med kaffe, tobak och bomull lämpligast sorteras som en av den globala kapitalismens första handelsvaror. Sammanhanget, den analytiska ramen, spelar alltså roll för vilka aspekter av socker man väljer att ta upp. Det gäller att vara disciplinerad här, annars tappar berättelsen form och riktning, och blir svår att ta till sig.

Högselius bok saknar just denna analytiska ram. Det är svårt att skönja någon röd tråd eller alls få grepp om varför vissa saker får komma med i de korta kapitlen medan andra – potentiellt lika viktiga – utelämnas.

I kapitlet om sand får vi veta att materialet används som råvara till framför allt betong och glas, men även till plast, gummi, färg, tandkräm, kosmetika och flera mediciner. Betong har använts i tusentals år. Romarna vidareutvecklade konsten från tidigare civilisationer och utvecklade receptet som används än i dag, då det produceras dubbelt så mycket betong som stål, trä, plast och aluminium tillsammans. Glas har producerats och använts i minst 4 000 år, Venedig var det medeltida Europas »oomstridda centrum« för glastillverkning, på 1400-talet lärde man sig tillverka linser, vilket blev viktigt för den vetenskapliga revolutionen. På dessa till synes slumpvisa nedslag i betongens och glasets historia följer en kort reflektion över hur sand formas av sin omgivning: »Havssand är i regel kantigare än ökensand, tropisk sand är oftast uppbyggd av biologiskt restmaterial och därför mjukare och mer formbar än annan sand.« Ibland är sand svart, ibland grön eller röd.

Inget av detta är ointressant – och researchen är det sannerligen inget fel på – men vad tusan har det att göra med sand som naturresurs eller med den större berättelsen om människans relation till naturresurserna? Här finns gott om frön till en sådan analys, men själva analysen lyser med sin frånvaro.

Högselius hade till exempel kunnat utforska kopplingen mellan naturresurser och statsmakt, inte minst framväxten av den moderna staten. Despotismen ska enligt ett klassiskt argument från den tysk-amerikanske sociologen och historikern Karl Wittfogel, som Högselius nämner, ha haft sin grund i de stora systemen för konstbevattning som först byggdes i antikens flodkulturer. Guldet har symboliserat statsmakt ända sedan kung Krösus dagar i form av statspräglade mynt; solidusmyntet, som bestod av nästan rent guld, ska ha hållit ihop det östromerska riket. På 1800-talet skapade Storbritannien den så kallade guldstandarden och befäste statens centrala position i ekonomin.

Naturresurser har också, vilket tydligt framgår i Högselius bok, en tendens att intensifiera ojämlikhet. Mäktiga stater har ofta hittat sätt att stjäla resurser från andra platser – så kallad resurskolonialism. Inte sällan präglas resursanvändning av att produktionen sker på en plats, där den orsakar omfattande miljöförstörelse och negativa hälsoeffekter, medan konsumtionen sker någon annanstans, långt ifrån de negativa effekterna. Högselius egen framställning vittnar exempelvis om denna dynamik när det gäller de oerhört smutsiga processer som krävs för brytning av kol, bauxit och uran. Samtidigt stör det mig att han återkommande skriver att det produceras si och så många ton av en viss naturresurs och sen helt sonika slår ut siffran på antalet människor på planeten; få saker är så ojämnt fördelade som just naturresurser.

Båda argumenten är, om inte truistiska, så åtminstone mycket banala. Att våra liv är sammanflätade med naturresurser är sant per definition, inte minst enligt den definition som Högselius själv erbjuder: material i naturen som vi betraktar som ›någonting åtråvärt och användbart‹.

Ett annat möjligt tema vore naturresurser som föremål för geopolitik. Stater har genom historien agerat för att säkra tillgången till kritiska resurser. Ungerns stora aluminiumproduktion, berättar Högselius, är ett resultat av att Nazityskland behövde en aluminiumkälla som inte var fransk. Det lade grunden för en omfattande ungersk aluminiumindustri. Litteraturen om olja och geopolitik, som Högselius naturligtvis har läst, skulle ensamt kunna fylla ett mindre landsortsbibliotek. Ändå utvecklar han ingen analys kring fenomenet.

Högselius hade också kunnat utveckla frågan om hur produktion och transport av naturresurser skapar nya sociala geografier, ja, till och med omformar hela regioner. Det är ett tema som Högselius med stor förtjänst har utvecklat i andra sammanhang. I kapitlet om naturgas nämner han till exempel den euroafrikanska visionen som väcktes av upptäckten av ett enormt naturgasfält i Algeriet.

»Med största sannolikhet kommer naturresurserna att fortsätta sätta sin prägel på skeenden såväl här hemma i Sverige som runt om i världen«, skriver Högselius avslutningsvis. En sista truism från en författare vars analys hade varit högintressant.