Spretig bok som inte bjuder på många överraskningar

Hjalmar Bergmans längtan att slå igenom publikt var påtaglig och hans produktivitetstakt enorm. Varje ny roman var som ett reptrick mer krävande än det föregående – allt för att beveka läsarna och kritikerna. Men han var länge och väl i otakt med sin tids litterära ideal, en kvardröjande nittiotalism, liksom med en av sin tids ledande litteraturkritiker, Fredrik Böök. Det skulle dröja till slutet av Bergmans författarkarriär innan den tidigare rasande och ratande Böök gav tummen upp för Kerrmans i Paradiset (1927), som kan tilläggas aldrig kommer att räknas till Bergmans stora romaner. När Böök väl ger upp sitt trångsynta motstånd synliggörs samtidigt ett skifte i tiden av bedömningen av Bergmans prosa. Som Sven Delblanc noterat såg Artur Lundkvist i sin recension av 1927 års roman till skillnad från Böök mest trötta upprepningar av invanda nummer och blickade i stället längtansfullt tillbaka på vad som med tiden skulle betraktas som verkliga romanklassiker, bland dem Markurells i Wadköping. Forskningen har också i efterhand om och om igen med enskilda studier, biografier och ett samfund som ger ut fullmatade årsböcker och tungt vägande skrifter bekräftat Bergmans storhet och hans orubbliga ställning i den svenska litteraturens kanon.

Bergmans genombrott hos publiken anses ha kommit med Markurells i Wadköping (1919). Nu har Inger Borgström – hundra år senare – underkastat denna efterlängtade succé samt den efterföljande novellen ”Herr Markurells död” en flerskiktad analys: Den determinerade Markurell.

En humanistisk vetenskap som till objekt har en rörlig och föränderlig materia som litteraturen måste pröva och bruka teoretiska perspektiv och metoder från andra vetenskapsområden och har med skiftande ämnesprioriteringar alltid gjort så. Det fordras med andra ord en öppenhet för nya teoretiska intryck och impulser, annars stagnerar med tiden ämnets verksamhet och dess intellektuella rum krymper. Med den teoretiska föränderligheten följer också variationer i sätten att förhålla sig till litteraturen i allt från analysen av en enda text till en hel epok. Det har blivit betydligt ovanligare att i dag välja ett enskilt verk, låt oss säga en roman, som föremål för en mer omfattande undersökning. Om vi blickar bakåt är det ändå inte svårt att finna exempel på viktiga studier koncentrerade till ett verk, studier som i regel också har haft mycket att säga om författarskapet i fråga och i vissa fall också om litteraturen i vidare mening. Tänk på: Maria Bergom-Larssons Diktarens demaskering – En monografi över Hjalmar Bergmans roman Herr von Hancken (1970) Lars Dahlbäcks Strindbergs Hemsöborna – En monografi (1974), Birgitta Holms Fredrika Bremer och den borgerliga romanens födelse (om romanen Famillen H***) (1981), Ulf Olssons I det lysande mörkret – En läsning av Birgitta Trotzigs De utsatta (1988) och Per Wallroths Eländets triumfator – Studier i Hjalmar Bergmans roman Knutsmässo marknad (1992). 

Att två av dessa insatser behandlar just Hjalmar Bergmans författarskap är inte en slump. Det tillhör ett av vår litteraturs mest utforskade, en forskning som också låter en se de litteraturteoretiska svängningarna över en längre tidsperiod, och som räknar många forskningsinsatser centrerade kring just ett enskilt verk. Till den redan rika Bergmanlitteraturen ansluter sig nu alltså också Inger Borgström – med en romanmonografi.

Till de teman som snart identifierades som särskilt viktiga och återkommande i produktionen och därför ofta behandlats i den svällande Bergmanlitteraturen hör författarens determinism och fatalism. I en av den tidiga receptionens mest lysande synteser av författarskapet, Knut Jaenssons essä ”Hjalmar Bergmans diktning” (1946), noteras att slumpen verkar härska oinskränkt i Bergmans värld, men att det bara är skenbart, för ”bakom ligger deterministiska trådar” och i två av hans mest betydande verk, En döds memoarer (1918) och Chefen fru Ingeborg (1924), ”är det ofrånkomliga ödet själva ämnet”. Knappt femtio år senare konstaterar Per Wallroth i avhandlingen Eländets triumfator att frågan om de deterministiska inslagen i Bergmans författarskap ”beretts stort utrymme i snart sagt hela Bergmanforskningen”. Och nog är det så. Frågan inför Borgströms studie infinner sig därför snart: behövs det ännu en diger framställning som tar fasta på och, låt vara med nya betoningar och vinklingar, behandlar determinismen och fatalismen i ett av Bergmans verk? Motiveringen lyder: denna tematik har inte tidigare studerats i just Markurells i Wadköping och genomgår här dessutom en utveckling i riktning mot alltings återställelse, således en process med filosofiska men framför allt religiösa övertoner (apokatastasis).

Frågan inför Borgströms studie infinner sig därför snart: behövs det ännu en diger framställning som tar fasta på och, låt vara med nya betoningar och vinklingar, behandlar determinismen och fatalismen i ett av Bergmans verk?

Borgströms bok kan medhårs beskrivas som teoretiskt och tematiskt mångskiftande och mothårs som metodiskt och teoretiskt spretig. Hon rör sig bekymmerslöst mellan olika nivåer: komparation och inomkomparation (jämförelser mellan verk inom författarskapet), biografisk och psykologisk metod, stilanalys och intermedialitet (samspelet mellan olika konstarter/medier). Det leder till frågan vilket det egentliga objektet för hennes studie är? Den enskilda romanen? Författarskapet? Personen Hjalmar Bergman och hans roman?

Romanens perfekta balans mellan tragedi och komedi, dess språkliga ekvilibrism, oförglömliga personporträttering och svidande sociala småstadsanalys gör den onekligen till ett lockande studieobjekt, och det har förvisso blivit en framställning fylld av värdefulla insikter om detta säregna författarskap och ett av dess mästerstycken. Det går inte att ta miste på Inger Borgströms vidsträckta kunskaper om författarskapet och forskningen i stort som smått – hennes bok kan om något betecknas som ”a labour of love”. Men romanen kunde med fördel ha blivit föremål för andra frågor och andra teoretiska perspektiv. Genom att fästa särskild uppmärksamhet på romanens narrativa båge förmedlar Borgström flera viktiga insikter, men processen från deterministisk undergång, ja, jag skulle i detta fall vilja säga nemesis divina-logik, till besinning och slutlig återställelse, eller från hotande individuellt och socialt kaos till försoning och ordning, kunde ha tydliggjorts med hjälp av en strängt samkörd tematisk och narratologisk analys. Bergmans infernaliskt skickliga strukturering av berättelsen och dess bärande tematik hade då sannolikt också trätt fram med större klarhet. Med Borgströms flackande fokuseringar blir det summa summarum inte särskilt mycket nytt sagt i förhållande till den överväldigande och ofta påfallande högkvalitativa forskning som författarskapet ägnats under mer än ett halvsekel. Komparationerna med filosofisk och psykologisk litteratur är korrekta, men erbjuder inga direkta överraskningar; det mesta är känt och parallellerna och korrespondenserna till andra Bergmanverk är upplysande, men inte mycket mer än så. Den homoerotiska tematiken i Bergmans författarskap är central och även den tidigare behandlad, men kunde därför ha varit förtjänt av en ny queerteoretiskt profilerad analys. 

Avsnittet om den språkliga gestaltningen är intressant och välformulerat, men i stället för en koncentrerad utredning av förhållandet mellan stilen och ämnet bestås läsaren med en nyttig repetition av Bergmans häpnadsväckande stilrepertoar (dock utan att nämna Karin Pethericks avhandling Stilimitation i tre av Hjalmar Bergmans romaner från 1971), och med så mycket annat. Saken är nämligen den att Borgström även här inte lyckas hålla sig till det föregivna ämnet. Glidningarna mellan de olika tolkningsnivåerna är många, komparationer, biografiska notiser, bibelbruk (dock utan att nämna Sigge Bocks redovisning av Bergmans bibelkunskaper i avhandlingen Lowly who prevail från 1991) fyller dessa sidor som också rymmer intermediala reflexioner som pekar framåt mot vad som skulle kunna ha blivit en verkligt spännande och innovativ undersökning av medietransformationerna och adaptionerna av romanen – liksom av andra romaner – i den drama- och filmaktive Bergmans författarskap.

Med Borgströms flackande fokuseringar blir det summa summarum inte särskilt mycket nytt sagt i förhållande till den överväldigande och ofta påfallande högkvalitativa forskning som författarskapet ägnats under mer än ett halvsekel.

Omslaget till Borgströms bok pryds av en närbild av Edvin Adolphson som Markurell i den legendariska tv-serien från 1968, med manusbearbetning av Gustaf Molander och i regi av Hans Dahlin. Redan här skymtar en intrikat problematik. Romanens popularitet – utsedd av projektet ”Sverige läser” till Bergmans bästa roman – har säkerligen ökat genom den intensiva medialisering som den kom att genomgå; den dramatiserades för både scen och radio och efter uppmuntran från Victor Sjöström omarbetade Bergman romanen för filmduken. Filmen kanske inte kom att ge romanen ny luft under vingarna, den blev den största förlustaffären av SF:s filmer spelåret 1931, men den mottogs ändå väl av kritiken. Vid det här laget lär dock Bergman enligt egen utsago har varit innerligt trött på ”gubbfan”, och några fler adaptioner blev det inte under hans liv. Med stöd i en internationellt och nationellt livaktig forskning om intermedialitet, adaptionsteori och mer konkret om filmatiserade romaner kunde Bergmans exceptionella insats på det intermediala området ha fått en ny givande genomlysning – vilket i och för sig sannolikt hade fordrat en egen monografi. Borgström håller här fast vid sin föregivna tematik, vilket dock resulterar i en träig jämförelse mellan dramatext och roman och mellan filmmanuskript och roman i avseende på avvikelser i sätten att skildra vissa romanfigurer och särskilt på de eventuella skillnaderna i framställningen av Markurell som levandegörande figur av determinismen, besinningen och återställelsen. 

Adolphsons minnesvärda rolltolkning och tv-seriens betoning på komedi och med inslag av ren fars lämnas av naturliga skäl utanför Borgströms studie, men den kan genom det då ännu unga tv-mediets genomslag ha bidragit till att vidmakthålla romanens klassikerstatus, men samtidigt till att otydliggöra berättelsens djupgående tragik, samhällskritik och moralism. 

Ett säkert tecken på ett författarskaps klassikerstatus brukar vara att det oavlåtligen blir föremål för nya tolkningar. Inger Borgströms studie kan inte räknas till den innovativa Bergmanforskningen, men den äger värdet av att ha hållit forskningstraditionen vid liv och att indirekt ha pekat ut nya möjliga färdvägar för Bergmanforskningen. Några har redan antytts här – queerteoretiskt orienterade liksom intermediala och medieekologiska perspektiv. Bergmans sagolika förmåga att outtröttligt söka publikens gunst utan att ge upp sin djupt personliga tematik och sina estetiska ambitioner under ett turbulent litteraturhistoriskt skede och en snabb bokmarknadsutveckling borde dessutom kunna locka till en både bredare och mer inträngande sociologisk undersökning. 

Publicerad i Respons 2021-1