Spretigt men engagerande om vetenskapsfilosofi

Vad skiljer riktig vetenskap från pseudovetenskap? Frågan aktualiseras med jämna mellanrum i offentligheten och i rättsväsendet. Under hösten ifrågasattes genusforskningens vetenskapliga status av Ivar Arpi i en serie granskningar i Svenska Dagbladet. I Dagens Nyheter svarade representanter för Nationella sekretariatet för genusforskning att det är dags att en gång för alla slå fast att genusforskning är vetenskap. Ett annat exempel från förra året är Coops reklamfilmer om den så kallade Ekoeffekten, i vilka de hävdar att ekologisk mat minskar halten av bekämpningsmedel i kroppen. Coop stämdes av växtskyddsföretagens branschförening, vars ledare Anders Normann hävdade att problemet med kampanjen var att Coop försökte få den att verka vetenskaplig. Patent- och marknadsdomstolen höll med och förbjöd reklamfilmerna. 

Dessa konflikter är delvis filosofiska, eftersom de kretsar kring den grundläggande frågan i vetenskapsfilosofin: vad är vetenskap? I Vetenskapens mening konstaterar Tim Lewens, filosofiprofessor vid University of Cambridge, att det inte finns något enskilt kriterium som kan avgöra dispyterna en gång för alla.

Bokens engelskspråkiga originalutgåva hör till Penguin Books serie av introduktionsböcker, men betraktad som regelrätt introduktionsbok vore den undermålig, eftersom den inte ger någon systematisk översikt över fältet. Däremot ger Lewens flera intressanta och aktuella ingångar till vetenskapsfilosofin och betraktad som en blandning av fördjupad populärfilosofi och vetenskapsjournalistik är Vetenskapens mening högst läsvärd.

För det mesta lyckas Lewens ledsaga läsaren in i detta utmanande tolkningsarbete, men ibland förlorar han sig i detaljer som inte återknyts till helhetsbilden.

Relationen mellan naturvetenskap och filosofi har ofta varit spänd. Under de senaste åren har filosofins värde ifrågasatts av namnkunniga fysiker som Steven Weinberg och Neil deGrasse Tyson, och 2010 hävdade Stephen Hawking att ”filosofin är död”. Det finns även ett ofta upprepat citat som brukar tillskrivas fysikern Richard Feynman, om att vetenskapsmän har lika stor nytta av vetenskapsfilosofi som fåglar har nytta av ornitologi. Här invänder Lewens dock att fåglar skulle ha stor nytta av ornitologisk kunskap, om de bara förstod den. Han hävdar att vetenskapen inte själv kan besvara frågan om vad vetenskapens mening är. Den vetenskapliga forskningens betydelse för vår självförståelse faller inte genast i ögonen när vi bläddrar i vetenskapliga tidskrifter, menar Lewens. Det krävs ett omsorgsfullt tolkningsarbete för att utröna vad enskilda forskningsresultat har för konsekvenser för frågor om den mänskliga naturen, moralen och friheten. För det mesta lyckas Lewens ledsaga läsaren in i detta utmanande tolkningsarbete, men ibland förlorar han sig i detaljer som inte återknyts till helhetsbilden.

Lewens presenterar på ett ledigt sätt tre av kärnproblemen i vetenskapsfilosofin och det aktuella forskningsläget i dessa frågor. Förutom frågan om vad som ska räknas som vetenskap diskuterar han om vetenskapen gör framsteg och om vetenskapen faktiskt beskriver verkligheten. Uppfriskande nog landar diskussionerna i tydliga ställningstaganden och Lewens är från början tydlig med vilka positioner han kommer att försvara.

De flesta forskare och vetenskapsfilosofer anser att fysik, kemi och biologi är typexempel på vetenskap och att astrologi, kreationism och homeopati är typexempel på pseudovetenskap. Men det finns gott om fält som är omstridda även bland forskare och vetenskapsfilosofer, till exempel nationalekonomi, evolutionspsykologi och psykoanalys. På 1930-talet påbörjade vetenskapsfilosofen Karl Popper sina försök att avgränsa vetenskap från pseudovetenskap och hans inflytande över synen på frågan är stort ännu i dag. 

Enligt Popper är en teori vetenskaplig endast om det är möjligt att motbevisa den empiriskt, det vill säga om den logiskt implicerar en observerbar förutsägelse. Om förutsägelsen är falsk är också teorin falsk, i enlighet med härledningsregeln modus tollens (om P så Q; inte Q; alltså inte P). Men Popper erkände att observationer förutsätter teoretiska antaganden. En observation av till exempel neutrinopartiklar kräver antaganden om hur neutriner beter sig och hur mätinstrumenten fungerar. Därmed finns det inte någon tydlig uppdelning mellan teorierna och den data som enligt Poppers metod anses ha makten att motbevisa teorierna. Om en förutsägelse är falsk vet vi att minst ett av våra teoretiska antaganden är falskt, men vi vet inte vilket. För att Poppers metod ska fungera måste vi acceptera vissa teoretiska påståenden som vetenskapssamfundet betraktar som okontroversiella. Lewens slutsats är därmed att vetenskapen enligt Popper i slutändan inte vilar på någon annan grund än gruppöverenskommelse.

Frågan om vetenskapliga framsteg är främst förknippad med Thomas Kuhn som i De vetenskapliga revolutionernas struktur (1962) beskrev vetenskapens utvecklingsmönster. I strid med en tidigare utbredd uppfattning om att den vetenskapliga kunskapen växer kumulativt, presenterade Kuhn med stöd i historiska studier en ny bild av den vetenskapliga processen. All forskning bedrivs inom paradigm som genom vetenskapliga revolutioner avlöser varandra. 

Vad är då ett paradigm? I en efterskrift erkänner Kuhn att han i sin bok använde termen paradigm på tjugotvå olika sätt. I samma skrift förespråkar han en förståelse av paradigm som något mycket mera konkret än en världsåskådning eller tankestil, nämligen som ett idealexempel. Alla forskare som har gemensamma exempel på forskning som de betraktar som beundransvärda och efterföljansvärda tillhör samma paradigm. Lewens menar att det finns idealexempel som har stått sig genom vetenskapshistorien. Till exempel är Isaac Newtons arbete fortfarande ett mönster för noggrann forskning, trots att den newtonska världsbilden har visats vara falsk. Därför anser Lewens att vi ska överge paradigmet om revolutionerande paradigmskiften. Den etablerade bilden är att Popper är en försvarare av vetenskap och rationalism, medan Kuhn öppnar dörren för kunskapsrelativism. Lewens hävdar att det i själva verket är tvärtom. Det vetenskapliga tänkandet hos Popper bygger ytterst på kollektiv konvention och Kuhns filosofi är förenlig med tron på rationella vetenskapliga framsteg.

I bokens andra del diskuterar Lewens först två frågor som uppstår i mötet mellan vetenskap och samhälle, nämligen vilket inflytande politiska värderingar har på vetenskapen och vilket inflytande vetenskapen bör ha över politiska beslut.

Apropå den första frågan betonar Lewens att det inte finns någon motsättning mellan ståndpunkten att vetenskapen avtäcker verklighetens objektiva struktur och ståndpunkten att värderingar genomsyrar det vetenskapliga arbetet. Som exempel tar han Charles Darwin, vars far spekulerade och investerade i bland annat mark och järnväg. Darwin själv övertog sin fars verksamhet och det var affärsinkomsterna som möjliggjorde hans vetenskapliga arbete. Lewens påpekar att affärslivet inte bara var en finansiell förutsättning för Darwins arbete utan också genomsyrade innehållet: ”Darwins teorier är formulerade på marknadens språk och starkt färgade av den syn på jordbruksutveckling som hade bidragit till att göra honom rik.” På grund av detta inflytande har kapitalismens kritiker ibland också varit kritiska mot darwinismen. Lewens erkänner att Darwin såg naturen genom kapitalismens glasögon, men påpekar att detta gör Darwins teori tvivelaktig endast om man menar att den naturliga världen inte alls påminner om en marknad. Och: ”En sådan uppfattning måste vi argumentera för.” Lewens hävdar att det betydelsefulla inte är om Darwin påverkades av sin borgerliga ideologi i sina teoretiska uppfattningar, utan om denna ideologi bidrar till att förvränga eller avslöja den naturliga världens sätt att fungera.

Att likställa en arts natur med dess vanligaste egenskaper fungerar inte när det kommer till exempelvis sidfläcksödlan, vars hannar antar tre helt olika former när det gäller både utseende och beteende

I de avslutande kapitlen behandlar Lewens traditionella filosofiska frågor om människans natur, moral och fria vilja i ljuset av de senaste naturvetenskapliga forskningsresultaten. Det är framför allt dessa kapitel som gör boken unik i förhållande till motsvarande böcker om vetenskap och filosofi. Tyvärr är Lewens också som spretigast i dessa kapitel och det är inte alltid uppenbart vart hans resonemang är på väg eller var han landar. Undantaget är frågan om människans natur.

Ibland låter det i debatterna som om ett försvar av en mänsklig natur skulle kräva ett försvar av evig mänsklig essens, men de tänkare som Lewens referar till har en betydligt mer ödmjuk uppfattning. Filosofen Edouard Machery avser ungefär en ansamling av egenskaper, särskilt psykologiska, som evolutionära processer har råkat göra mycket vanliga hos vår art just för tillfället. Dessa egenskaper kan givetvis ha varit ovanliga förut och de kan bli det igen, och de är inte gemensamma för alla människor ens i dag. Lewens pekar dock på ett antal forskningsresultat som tyder på att inte ens en så anspråkslös uppfattning om mänsklig natur är hållbar. 

Att likställa en arts natur med dess vanligaste egenskaper fungerar inte när det kommer till exempelvis sidfläcksödlan, vars hannar antar tre helt olika former när det gäller både utseende och beteende. Ingen av formerna dominerar eller slår ut de andra. Därför menar Lewens att det är ett misstag att tro att alla arter måste ha en enda dominerande utformning.

Förmågan att härma är en egenskap som enligt Macherys definition borde ingå i den mänskliga naturen. Den anses vara en nyckel till den mänskliga kulturens produktivitet. Så gott som alla människor besitter förmågan och den är utbredd i olika kulturella gemenskaper. Ändå argumenterar psykologen Cecilia Hayes för att härmning är en inlärd förmåga. Detta skulle förklara till exempel att härmning inte genast framträder hos nyfödda barn och att det har varit möjligt att öva upp en härmningsförmåga hos schimpanser.

Slutsatsen är att även i den anspråkslösa definitionen om människans natur förnekas distinktionen mellan det som beror på natur och det som beror på kultur. Lewens menar att begreppet om mänsklig natur inte behövs för att vetenskapligt förklara hur pykologiska likheter och olikheter uppstår i vår art. Och därmed menar han att det inte har något positiv funktion alls och bör överges.

Kanske har Lewens tagit sig an för många vitt skilda ämnen i denna korta bok, men även om diskussionerna ibland är spretiga så är hans argumenterande stil alltid engagerande. Med sin kännedom om den senaste forskningen ger Lewens sina läsare känslan av att stå vid hans sida på vetandets gräns, med blicken vänd mot nästa överraskande upptäckt.

Publicerad i Respons 2018-5