Städningen sopas inte längre under mattan

Det är med stor förväntan som jag börjar läsa Fanny Ambjörnssons studie om städning, aldrig önskad, men alltid närvarande. Svår att slippa ifrån och evig, eftersom smutsen, stöket och dammet tenderar att komma tillbaka. Det har förstås också att göra med alla privata vardagskonflikter kring städning: tjatet på barnen, tjafset med maken, organiserandet av vardagsplocket, mitt eget allt annat än städade skrivbord, mammas stundtals enerverande plockande, mormors slarv och pappas pedanteri. Städningen tränger sig obevekligen på.

Ambjörnssons studie består av intervjuer och samtal med ett 30-tal personer av alla slag (både män och kvinnor, gamla och unga, svenskfödda och utlandsfödda, sammanboende och singlar samt med yrken på hela skalan från städerska till tjänsteman och konstnär). I alla intervjuerna har Ambjörnsson själv varit relativt aktiv. Därtill har Ambjörnsson i samarbete med Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala samlat in berättelser om städning med hjälp av frågeenkäter, vilka 20 frivilliga personer mellan 21 och 75 år svarat på. 19 av dessa frivilliga svarspersoner var kvinnor. Slutligen har Ambjörnsson läst skönlitterära skildringar av städning – inte minst handlar det om Kristina Sandbergs skildringar av hemmafrun Maj i trilogin om henne.

Tid att städa – Om vardagsstädningens praktik och politik är dessutom kongenialt formgiven med konstnären Gittan Jönssons dammsugande kvinnor. För städningen är genuskodad. Det vittnar inte minst det stora antalet frivilliga enkätsvar om. Det är – för det mesta – mamma som städar hemma och flera av de kvinnor och män som Ambjörnsson intervjuat berättar om just detta. Städningen är för några av de intervjuade kvinnorna starkt kopplad till moderns förväntningar på dem och hennes blick. De städar och plockar och tänker på sin mamma, ibland med ilska och sorg. En kvinna berättar om sin mamma (född på 1930-talet) och en ramsa som modern upprepade och som kvinnan själv har i huvudet när hon städar:

Städa, städa, städa, plocka, plocka, plocka, damma, damma, damma, fy fan. Skaffa aldrig barn. Gift dig inte. Då får du hålla på så här, och städa, städa, städa, damma, damma, damma, plocka plocka plocka.

Men det förekommer så klart också att de intervjuade gillar att städa, städa, städa. En – kvinna – berättar om att hon ser fram emot att övriga familjen ska lämna boet så att hon i ensamhet och i lugn och ro kan plocka, damma och städa.

Kvinnor som inte gärna städar tycks till skillnad från män som inte gör det känna sig mer misslyckade. Städningen, ordningen och fliten är liksom delar av en föreställd kvinnlighet som dessa kvinnor saknar och som de därför på olika sätt förhåller sig till. Det innebär också att kvinnor som misslyckas med sin städning ibland till och med kan känna skam kring det – en av de äldre kvinnor Ambjörnsson intervjuat vittnar om det.

Enligt SCB var det fortfarande 2012 så att kvinnor ägnade ungefär 45 minuter mer än män åt hemmet varje dag. Det blir förstås en del tid under ett helt år. Bland de män som intervjuas framhålls städningen dessutom till skillnad från hos kvinnorna som en del av ett vuxenblivande. Den som är vuxen städar, håller ordning. Det är – enligt en av de intervjuade männen – helt enkelt ett sätt att ta ansvar att städa. Det finns på så sätt en koppling mellan städning och omsorg om tingen, och Ambjörnsson pekar också på att det på så sätt i städningen finns trådar som löper både bakåt och framåt i tiden.

Det var ett arbete som inte belönades med status och inte heller beundrades, utan bara sågs om det inte hade lyckats, det vill säga om någon slarvat eller misslyckats.

Städningens historia flyter fram mellan intervjuerna. Det handlar om de skitiga, fattiga och utsatta hem som kritiserades i Lort-Sverige, hemmafruns etablering, Hemmens forskningsinstitut, där inte minst städningen och dess praktik skulle rationaliseras, och det avslutas med RUT-avdrag och städhjälp i dag.

Städningen blev viktigare i takt med att hygienen lyftes fram av provinsialläkare och medicinare under 1800-talets mitt. Så kallad rutten luft, dåligt vatten och allmän ohygien gjorde folk sjuka och lösningen hette förstås renlighet. Ökade krav på hygien ställde ökade krav på renlighet och städning av både kroppen och av hemmet – och så småningom också av själen. Det är således inte en slump att nykterhet, renlighet och avhållsamhet kopplades ihop, eller att snusk, lättja, onani och ohälsa gjorde det, konstaterar Ambjörnsson.

Ett av de mest intressanta resultaten i studien är hur städningens väsen förändrats under 1900-talet och det tidiga 2000-talet. Städningen är alltjämt för det mesta en kvinnlig sysselsättning med låg status, men i och med RUT-avdraget har städningen blivit ett riktigt jobb, ett som räknas och som det går att mäta i pengar och tid, inte ett osynligt hemarbete utfört någon gång mellan de åtta timmars vila, åtta timmars fritid och åtta timmars arbete som 1960-talets experter räknade ut att vi (arbetande folk) behövde per dygn, detta trots att städning alltid utförts och inte sällan mot betalning. Det städade hemmet, som den lyckade hemmafrun skulle visa upp, var ju inte sällan produkten av ett hembiträde eller städgummas benägna och betalda hjälp. Det var ett arbete som inte belönades med status och inte heller beundrades, utan bara sågs om det inte hade lyckats, det vill säga om någon slarvat eller misslyckats. Städningen i sig betraktades inte heller som ett riktigt jobb, utan mer som en syssla.

Men det har alltså, om jag förstår Ambjörnsson rätt, RUT-avdraget ändrat på. För just städningen lämnades därhän när flera andra hemsysslor under 1960-talet flyttades ut från hemmen och gjordes om till riktiga jobb. Med RUT-avdraget återförs samtidigt 1930-talets myrdalska uppfattning om hemarbetet och städningen som något politiskt och något som faktiskt kunde diskuteras av landets folkvalda i de lagstiftande församlingarna. Städning blir genom RUT-avdraget och genom debatten om avdraget återigen både politisk och ett lönearbete, konstaterar Ambjörnsson. Anledningen till den ambivalenta status som städningen fått under 1900-talet och fortfarande har är just att städningen inte som andra arbeten/icke-arbeten har en tydlig relation till tid och plats. Städningen sker överallt och hela tiden.

Ändå är köpt städning fortfarande ett dilemma för många av de intervjuade. Visserligen löser det en del familjers gräl och tjafs, hjälpen frigör tid. Detta till trots, så är det många som inte vill ha städhjälp. Att ta hand om sin egen skit – som det heter – är en högst levande livsregel för många intervjuade, och inte sällan hänvisas då tillbaka till vad mamma skulle ha sagt… Det finns förstås köns- och klassaspekter på det.

Däremot diskuterar inte Fanny Ambjörnsson statusen i att ha en städhjälp eller, som det hette förr, ”en liten människa”, som kunde komma och hjälpa till hemma. Det saknar jag. Ambjörnsson tar upp hembiträdenas situation – deras arbetsrätt fick vänta eftersom det inte ansågs möjligt att reglera den här typen av hjälp som det ju i princip fanns behov av hela dygnet. Långa dagar (och kvällar), oreglerad arbetstid och dåligt betalt blev följden. Det nämner Ambjörnsson, däremot inte att hembiträdena också var en statussymbol, och att många ville ha ett hembiträde eller åtminstone någon form av hjälp hemma litet då och då, för att det liksom hörde till medelklasslivet. Även i mindre lägenheter kunde en hemhjälp klämmas in, och den som kunde skaffade sig hjälp med tvätt och storstädning.

Andra aspekter av den köpta städningen tas förstås upp – som att det tas för givet att kvinnor som kommer hit från andra sidan jorden självklart ska veta hur man städar, vad moppning är och hur en dammsugare fungerar. En av de intervjuade kvinnorna som har sina rötter i Sydamerika berättar att hon fick jobb som städerska och att hon fick känslan av att hon som kvinnlig migrant förväntades vara särskilt lämpad som städare. Ändå hade hon aldrig moppat eller dammsugit i hela sitt liv och hon visste inte hur man gjorde. Fortfarande låter hon för det mesta bli att städa hemma, dels för att hon inte tycker att det behövs, dels för att hon efter arbetet med städning inte känner sig särskilt sugen på mer städning.

En annan kvinna med rötterna både i Mali och Sverige berättar att hon inte kan ha en städhjälp, eftersom de två kulturer hon kommer ifrån inte går att kombinera. De status- och klasskillnader som man i Mali förväntades markera täcks över i Sverige och man låtsas som de inte finns, vilket gör att hon inte riktigt vet hur hon ska förhålla sig till dem som arbetar i hennes hem. Det jämlikhetssträvande idealen i Sverige är troligen det ovanliga exemplet här, där det varken är vanligt med hjälp hemma eller klart hur tjänstefolk ska behandlas.

Städningen har, skriver Ambjörnsson i avslutningen, en temporalitet. Det är fint uttryckt. Städningen utgör ett kitt mellan generationer. Samtidigt flyter städningen och plockandet in och ut ur politiken på ett sätt som speglar samhället och vår syn på hemmet och de som bor där.

Men det ska också sägas att det ibland blir anekdotiskt. De inte så många enkätsvaren och de ganska få intervjuerna blir ibland mer som munsbitar, som man som läsare kan spegla sig och sin egen vardag i, än analyser. Ganska ofta känner man igen sig eller sina bekanta, men ibland inte alls. Då och då blir det självklart – som att alla ser smutsen, att de flesta inte gillar att städa eller just att städningen är kvinnligt kodad. Och som i många liknande studier tycks den lilla empirin ibland leda till ett överteoretiserande. Så även om Ambjörnssons reflektioner om städningens politik och praktik är intressanta, blir det som vetenskaplig analys tunt, och det är kanske symptomatiskt att det är när Ambjörnsson lyfter blicken och sätter in städningen i en större historisk kontext som det blir som mest tänkvärt.

Publicerad i Respons 2018-6