Statstrogna konstnärer utan publik

Varför förvisade Sokrates poeterna från sin ideala stat? Det var åtminstone inte för att han underskattade dem. Hans förslag om bannlysning liknar faktiskt närmast en komplimang:

Anta att det kom en man till vår stat som var så skicklig att han kunde anta alla former och efterbilda allt. Om han ville framföra sina verk personligen skulle vi sannolikt falla på knä och vörda honom som en helig, underbar och intagande person, men tala om för honom att det inte finns några män som han i vår stat och att de inte har rätt att finnas där, och sedan skulle vi skicka i väg honom till en annan stat efter att ha hällt myrra i håret på honom och smyckat honom med yllebindlar. (Staten 398A, översättning Jan Stolpe)

Poeterna är farliga. De förtrollar oss med medryckande berättelser, väcker känslor som överröstar vårt förstånd och får oss att tro på alla möjliga påhitt, som att gudarna skulle bli svartsjuka eller att dåliga män är intressanta. De kan till och med få oss att tro att de har kunskap om saker som ingen dödlig möjligtvis kan veta någonting om, som hur det ser ut i Hades dödsrike. Framför allt hotar de ordningen i Sokrates idealstat genom att omvandla vår bild av verkligheten utifrån tvivelaktiga premisser:

[F]ör vår nytta skulle vi själva behöva en strängare, mindre intagande diktare och historieberättare, en som enbart efterbildade den gode mannens sätt att tala och formade sina framställningar efter de mönster som vi satte upp som riktlinjer i början när vi gjorde upp en plan för krigarnas fostran. (Staten 398B)

Alltså: gärna diktning, så länge den påverkar samhället och medborgarna i positiv riktning, underkastas etikprövning och uppnår läromålen. En litteratur som är lite mindre charmig, men lite mer uppbygglig, av en författare som bara pratar om det han faktiskt har kunskap om.

Alltså: gärna diktning, så länge den påverkar samhället och medborgarna i positiv riktning, underkastas etikprövning och uppnår läromålen.

En sådan konst är på frammarsch i Sverige i dag, inte bara inom litteraturen, utan inom alla konstformer. Den kallas för konstnärlig forskning, och växer numera explosionsartat. I år har 14 högskolor och universitet i Sverige examensrätt inom konstnärlig forskning. År 2010 var de bara 2. Doktorander och lektorer med doktorshatt undervisar numera på grundkurserna, och formar nya studenters syn på musik, bildkonst, teater och litterär gestaltning. År 2020 slog regeringen fast i sin förra forskningsproposition att »konstnärlig forskning spelar en viktig roll för samhällsutvecklingen«, och förstärkte anslagen med 50 procent. I propositionen tillskrivs den konstnärliga forskningen en mängd positiva egenskaper, den stärker demokratin, bidrar med kunskap som kan främja företagande och hälsovård samt hjälper till med att lösa sociala problem. Inför höstens nya forskningsproposition pläderar flera lärosäten för att anslagen ska ökas ännu mer, vilket bland annat motiveras med att den konstnärliga forskningen behövs »för att klara omställningen till ett socialt och ekologiskt hållbart samhälle« (Konstfack) och »för att hantera den ökande ohälsan hos unga« (Kungliga Musikhögskolan).

Det tycks ha blivit helt okontroversiellt att betrakta konst som en form av kunskap. Platons konstsyn står idag lågt i kurs. Han ser konsten som förbunden med de låga delarna av människan, som våra begär och vårt intresse för ondska. Konstens är enligt honom ett okontrollerbart uttrycksmedel som förenar ironi, skvaller och insikter till bedrägligt övertygande bilder.

Men Platons dialog Staten visar också indirekt hur samhälleligt meningsfulla konsterna i allmänhet och litteraturen i synnerhet kan vara, genom att beskriva hur de hotar den totalitära idealstat han föreskriver. Som Iris Murdoch formulerar det i sin essä »The Fire and the Sun − Why Plato Banished the Artists« (1997):

 [T]he very ambiguity and voraciousness of art is its characteristic freedom. Art, especially literature, is a great hall of reflection where we can all meet and where everything under the sun can be considered. For this reason it is feared and attacked by dictators, and by authoritarian moralists such as the one under discussion [Plato].

Eftersom konsten inte är verifierbart god eller sann blir den en garant för en viss typ av andlig frihet. En akademisk institutionalisering av konsten riskerar att beröva den både dess lockelse och dess frihet.

Försvarare för konstnärlig forskning brukar försöka vända på förhållandet och i stället beskriva det som att det är konsten som träder in och ändrar på akademin. Genom uppvärderingen av estetiska processer och perspektiv »vidgas« och »berikas« vår kunskapssyn, skriver vetenskapssociologen och Europiska forskningsrådets f.d. ordförande Helga Nowotny i introduktionen till The Routledge Companion to Research in the Arts (2011). I samma volym hävdar musikforskaren Henk Borgdorff att konstnärlig forskning skapar rum för det otänkta och oväntade, »the idea that all things could be different«. Det vaga, metaforiska språket täcker effektivt över konstens instrumentalisering. För hur skulle ett vidgande på samma gång kunna vara begränsande?

Men detta »otänkta och oväntade« måste samtidigt svara mot de byråkratiska kunskapskraven, framtagna och standardiserade av den europeiska Bolognaprocessen, som bland annat fastslår att forskarutbildningen ska utformas så att doktoranden blir anställningsbar. Om den konstnärliga forskningen verkligen skulle kunna tänka det otänkta och visa hur allting skulle kunna vara annorlunda, så borde den innebära ett veritabelt hot mot idén om verifierbar kunskap. Ett forskningsprojekt som inte kan bli annat än underkänt, av en doktorand som blir omöjlig att anställa.

Vi har faktiskt haft turen att få en sådan avhandling i Sverige.

I Bogdan Szybers avhandling Fauxthentication − Art Academia and Authorship (or the site-specifics of the Academic Artist) från 2020 ifrågasätts den konstnärliga forskningen inifrån dess egna salonger. Szyber är performancekonstnär och har tidigare arbetat mycket med platsspecificitet. När han blir antagen som doktorand vid Stockholms konstnärliga högskola är det först med ett annat projekt, men han överger snart sin ursprungliga idé och bestämmer sig i stället för att iscensätta och granska sin institution inifrån. Exempelvis testar han sin hypotes om att själva verket är betydelselöst i den konstnärliga forskningen, invid texten som förklarar det, genom att hyra in konstnären Yvette Hammond till sitt 50 procent-seminarium och låta henne göra precis vad hon vill. Hon väljer att agera popstjärna, och Szyber håller därefter en föreläsning som inte nämner hennes show, utan bara påtalar textens primat. Hans slutsats är att den konstnärliga kvaliteten inte bedöms inom den konstnärliga forskningen.

Kunskapsproduktionen från det teoretiska supplementet är inte heller verifierbar, eftersom den framförallt är självrefererande. »Fundamentally«, skriver Szyber, »differing from traditional methodologies, every artistic research project creates, is validated by, and therefore manufactures its own brand of explanatory procedures, as even those research methodologies we abide by are personalised.« Med andra ord, eftersom teori och metod utvecklas tillsammans med det konstnärliga arbetet så blir resultaten mycket svåra att kontrollera eller transponera.

Ett exempel på detta är Hanna Nordenhöks avhandling i litterär gestaltning. Där intervjuas poeterna Anja Utler, Gloria Gervitz och Ann Jäderlund. Men samtalen återges i experimentellt gestaltande »poetiska transkript«, vilket gör dem omöjliga att citera i vidare litteraturvetenskaplig forskning. Även om Nordenhök pratar om skrivandet som det okontrollerbara i »att blottställa sig inför risken och möjligheten att bli läst tillbaka« så blir hennes avhandling alltså i praktiken en oanvändbar monolit.

Den konstnärliga forskningen saknar dessutom publik. Som en del i sitt doktorandprojekt ordnade Bogdan Szyber en utställning på Historiska museet, där en kurator valde ut ca 10 procent av de konstnärliga forskare som dittills hade förtjänat doktorshatten i Sverige. I en radiodokumentär för Sveriges Radio av Mårten Arndtzén berättar Szyber att »det här bara flög över huvudet på folk. Det var väldigt, väldigt svårt för de som råkade vara där, […] den allmänna publiken på Historiska museet, de fattade faktiskt ingenting av det här«.

Den konstnärliga forskningen saknar dessutom publik.

Men kan det inte finnas en poäng med specialistkunskap, också inom konstfältet? Om den konstnärliga forskningen »berikar« och »vidgar« konstfältet i stort, har den i så fall inte ett existensberättigande där? Szyber vittnar dock om hur få av hans kollegor från konstvärlden som faktiskt tagit del av de forskningsprojekt han såg iscensättas på högskolor, konferenser och i forskningstidskrifter. Innebär detta, frågar han sig i avhandlingen, att värdet som skapades av utbildningsinstitutionerna primärt utgjorde en valuta dem emellan, »in their performance and gesturing for and with each other in the attraction and glamour of the higher education market…?«

Szybers avhandling blev underkänd. Inom högskolevärlden är detta en exceptionell händelse, eftersom en avhandling vanligtvis skickas in till betygsnämnden i förväg, som där ges möjlighet att meddela handledaren om de anser att den inte håller måttet. Något sådant meddelades inte i Szybers fall. Underkännandet kom som en blixt från klar himmel.

En livlig debatt bröt ut på svenska kultursidor. Försvarare för den konstnärliga forskningen, som professor Sven Ahlbäck vid Kungliga Musikhögskolan och forskningsschefen på Konstfack, Magnus Bärtås, menade att konstnärer länge har experimenterat, teoretiserat och delat kunskap med varandra. Men båda duckade för frågan om hur den akademiska formaliseringen av denna självreflekterande praktik riskerar att strömlinjeforma konsten till den tomma form för påstådda kunskapsvärden som Szyber beskriver. Att kunna bli examinerad och anställd utifrån sina konstnärliga processtankar är något annat än att bara plita ner dem i sin dagbok.

Att läsa betygsnämndens utlåtande¹ är en märklig upplevelse. Sju av elva lärandemål anses inte ha uppnåtts. Szyber bedöms vara konstnärligt oambitiös och ovillig att problematisera (!). Vi får också veta att: »The candidate does not very deeply discuss or engage with the question of whether he strives for any contribution to the formation of knowledge through his project.« Slutligen beklagar betygsnämnden Szybers kritiska slutsatser om den konstnärliga forskningen: »he did sadly not convincingly come to another conclusion or diagnosis«.

Betygsnämndens ordförande, Julian Klein, har skrivit en av de mest citerade artiklarna som förklarar värdet av konstnärlig forskning. I »What Is Artistic Research?« från 2010 omdefinierar han konst som kunskapande genom att sudda ut distinktionerna helt. Konsten är bara en form av perception, och konstnärlig forskning är bara namnet på en process. Därför kan det inte finnas någon kategorisk skillnad mellan »vetenskaplig« och »konstnärlig« forskning, menar han – »because the attributes independently modulate a common carrier, namely, the aim for knowledge within research«. Att dessa vidsynta floskler täcker över en sträng institutionstrogenhet blev uppenbart vid Szybers disputation.

Julian Klein är chef för The Institute for Artistic Research i Berlin. Han sitter också i redaktionsrådet för Journal for Artistic Research, den tyngsta forskningstidskriften på fältet. Han har med andra ord byggt en välbetald dunderkarriär på sitt försvar för konstnärlig forskning.

Att kulturutövare har ekonomiska incitament för att omfamna den konstnärliga forskningen är otvivelaktigt. Jag har själv fått höra att jag inte borde »bita den hand som skulle kunna föda dig«, från bekanta som tycker att jag borde söka forskningsstöd i stället för att kritisera ett växande akademiskt fält.

Jag har själv fått höra att jag inte borde »bita den hand som skulle kunna föda dig«, från bekanta som tycker att jag borde söka forskningsstöd i stället för att kritisera ett växande akademiskt fält.

På de svenska kultursidorna misstänkliggörs dock oftare författare som skriver för att bli lästa, trots att royaltyn från en större försäljning (säg, 5000 exemplar) efter skatt inte ens motsvarar två månadslöner för en docent i konstnärlig forskning. När Björn Werner hösten 2022 ifrågasatte den bristande läsvänligheten hos de nominerade titlarna till Augustpriset, förläggarföreningens stora pris som instiftats för att öka försäljningen av så kallad middle brow-litteratur, bröt halva helvetet löst. Werner »reducerar litteratur till storytelling«, skrev Sandra Stiskalo i Dagens Nyheter. Han kan inte ens vara intresserad av litteratur, hävdade Niklas Qvarnström i Sydsvenskan. Att vara intresserad av konst och litteratur verkar ha blivit synonymt med att vilja att den ska vara så svårtillgänglig som möjligt.

Staten öser i dag in miljoner i den konstnärliga forskningen. Vetenskapsrådet finansierade projekt inom fältet med 75 miljoner 2022 och 39 miljoner 2023. Därutöver tillkommer de miljoner som högskolorna inhöstar som »skolpeng« för varje anställd doktorand. Bara på Valand, Högskolan för konst och design i Göteborg, fanns 2024 omkring 50 doktorander i konstnärlig forskning.

Detta går att jämföra med biblioteksersättningen (2 kronor och 20 öre per utlånad bok) som omfattar ca 130 miljoner om året och fördelas av Författarfonden till författare och översättare, eller Konstnärsnämndens beviljade bidragsansökningar inom bild och form på ca 116 miljoner under 2023. Nu utgörs den konstnärliga forskningen av fler discipliner än bara bildkonst och litterär gestaltning, men siffrorna ger ändå en uppfattning om storleken på det stöd som potentiellt skulle kunna tillfalla fritt verksamma kulturutövare i stället för att silas genom högskolornas urvalsprocesser.

Mycket talar tyvärr för att den konstnärliga forskningen kommer att fortsätta att växa. Även om genomslaget för den faktiska forskningen är litet så innebär akademiseringen en djupgående prägling av det konstnärliga fältet. I och med att Bolognaprocessen har inordnat de konstnärliga akademierna i högskolesystemet har examina och poängsystem överordnats hantverksskickligheten i undervisningen. Masterutbildningarna på konstnärliga högskolor ska numera vara forskningsförberedande. När betydelsen av en examen blir allt större på de olika konstnärliga fälten ökar incitamenten för aspirerande författare, konstnärer och musiker att tillägna sig den institutionella prägling som kan trygga deras framtida försörjning.

Vetenskapsrådets forskningsöversikt inom fältet 2023 pläderar också för ökade medel, trots att de redan vuxit med 50 procent sedan 2020. Beviljandegraden har nämligen inte ökat – det är alltså fler och fler som söker stöd för konstnärlig forskning för varje år. Man hävdar därför att det är nödvändigt med ökade medel för att »säkra utvecklingen på både kort och lång sikt«. Dessutom framhåller man vikten av att stärka »kopplingen mellan senior forskning och utbildning«, för att säkra »tillväxt och fortsatt kompetenshöjning […].«

Som Szyber säger i en intervju för den nordiska konsttidskriften Kunstkritikk: »Det är så mycket pengar, karriärer, status och prestige inblandat i konstnärlig forskning och högre utbildning så jag kan inte se att supertankern skulle kunna stanna eller vända.«

Supertankern är alltså på väg att slussa allt fler begåvade konstnärer, musiker, regissörer och poeter in till elfenbenstornets hamn. Byråkratin för nyanlända är omfattande. Men om man ger de rätta svaren på frågor av typen om ett genusperspektiv är inkluderat i projektet, eller hur man bidrar till den konstnärliga forskningens utveckling och framtid och vilka vinster (»utöver kunskapsvinsten«) samhället har att vänta från arbetet, så får man kanske ta hissen upp i högskolan tillsammans med några miljoner från Vetenskapsrådet.

Konstnärer som bara förtrollar folket måste vandra plankan på tankfartyget. Till exempel bildkonstnärer som okommenterat återger optiska illusioner för att det ser finare ut så, eller författare som inte redogör öppet för sina metoder, eller låtsats att de kan tala för någon annan. Ni vet, sådan konst som kommer med felaktig kunskap och dåliga budskap. Som Sokrates säger:

[D]iktare och historieberättare talar illa om människor i de viktigaste ämnen. De påstår att många orättrådiga är lyckliga och många rättrådiga olyckliga, att det lönar sig att begå orätt om det sker fördolt, och att rättrådighet är bra för den andre men skadligt för en själv. Vi måste förbjuda dem att säga sånt, vi måste befalla dem att sjunga och berätta raka motsatsen! Tycker du inte det? (Staten, 392B)

Nej, det tycker jag inte. Jag tycker att konsten måste förbli tvivelaktig, och jag tror inte att konstnärlig forskning kan göras på ett konstnärligt vis om man inte är beredd att, som Bogdan Szyber, ta pengarna och hoppa i vattnet.

Någon fullständigt fri konst finns naturligtvis inte och har aldrig funnits. Också bland hovpoeter och kyrkomålare har det skapats storverk. Men den dagen man tror att en karriär inom en internationellt reglerad och statligt finansierad institution där man avlönas för dokumenterad kunskapsproduktion innebär en frihet för konstnärer, då bedrar man sig grundligt.

Som Jean-Paul Sartre skriver i Vad är litteratur? (1970)

I själva verket betalar man inte författaren. Han livnärs, väl eller illa, beroende på epoken. Och det skulle inte kunna vara annorlunda. Hans arbete är onyttigt. Han är på intet sätt nyttig. Det kan ibland vara skadligt för samhället att bli medvetet om sig självt. Ty just det nyttiga definieras alltid inom ramen för det etablerade samhället och i relation till inrättningar, värden och ändamål som redan är bestämda.

Missförstå mig rätt, jag skulle också gärna ha en lön. Men inte till priset av att mitt konstnärliga arbete skulle underkastas god forskningssed och endast verka för det uppbyggliga i samhället. Då häller jag hellre myrra i håret och vandrar i väg till en annan stat.

¹ Klein, Julian. Johnsen, Kai. Teran, Michelle. »Written Evaluation concerning Bogdan Szybers Fauthentication: Art, Academia & Authorship (or the site-specifics of the Academic Artist)«, 2020-05-19.