Stein som lins för en mediearkeologisk undersökning 

Det går inte att säga annat än att Solveig Daugaards avhandling om den numera närmast ikoniserade poeten Gertrude Stein är en blommande tegelsten. I själva verket handlar emellertid avhandlingen mindre om Steins poetiska produktion och mer om de konstnärliga och litterära ”samarbeten” som hennes litterära corpus givit upphov till. Collaborating with Gertrude Stein kartlägger ett intermedialt och intertextuellt präglat 1900-tal (med tonvikten förlagd till dess senare hälft) både från ett konstnärligt och litterärt men även teoretiskt perspektiv med Stein som ett nav för den initierade och detaljrika exposé Daugaard presenterar. Läsaren förflyttas ledigt mellan konstnärliga rörelser som konkretismen, Fluxus, Pop-art och L=A=N=G=U=A=G=E och stiftar bekantskap med steininfluerade verk inom såväl dans, poesi och musik som bild- och performancekonst av upphovspersoner såsom John Cage, Andy Warhol, Yvonne Rainer, John Ashbery, Ron Silliman, Lyn Hejinian, Steve McCaffery, Carl Andre, Laurie Anderson, Kenneth Goldsmith och Charles Bernstein med flera. Som Daugaard själv uttrycker det i sin introduktion använder hon sig av Stein som en lins genom vilken hon bedriver en mediearkeologisk undersökning av samtida konst och litteratur, samtidigt som avsikten även är att använda linsen i motsatt riktning och undersöka Stein från en samtida horisont.

Flera av de verk som studeras är approprieringar av hela eller delar av Steins texter, medan andra tycks ha mer subtila kopplingar till Stein och exempelvis återbrukar tekniker och strategier, däribland repetition som Daugaard lyfter fram som ett genomgående stilistiskt drag i Steins annars stilmässigt variationsrika textproduktion. Daugaard menar att dessa ”samarbeten”, som hon väljer att kalla de approprieringar och de steinskt influerade verk som diskuteras, tillkomna i en tid då allt större fokus lagts på läsarens roll för meningsskapande, inte bara tolkar utan även svarar på det lästa: ”Here the silent reader breaks her silence, and not only co-produces the meaning of the text but also starts talking back to what is read”.

Cage framhålls som en viktig förmedlare av en steinsk poetik under 1950- och 1960-talet, vilket Daugaard menar resulterade i Stein-approprieringar inom flera andra konstarter vid denna tid.

Att verken är att betrakta som svar är i flera fall överraskande tydligt efter att ha tagit del av Daugaards synliggörande av den ”kommunikation” som uppstår med Stein som samtalspartner. Särskilt övertygande är avsnitten om tonsättaren John Cage och popkonstnären Andy Warhol. Cage framhålls som en viktig förmedlare av en steinsk poetik under 1950- och 1960-talet, vilket Daugaard menar resulterade i Stein-approprieringar inom flera andra konstarter vid denna tid. Cage approprierar redan i sina tidiga verk textrader från Stein som i enlighet med hennes stil upprepas, bryts ned i mindre delar och upprepas på nytt och Cage har själv beskrivit sina Three Songs (1932–33) som transkriptioner från ett repetitivt språk till en repetitiv musik. Särskilt intressant är emellertid Daugaards synliggörande av släktskapet mellan Steins intresse för språkets vardagliga dimensioner (som exempelvis framträder i ambitionen att befria de vanliga orden från devalvering och, som Daugaard skriver, ”let them glow in their own right”) och Cages bruk av vardagliga ljud i sina kompositioner, det vill säga av ett rumsligt brus som skapas av sådant som fläktar, bestickslammer, människor i rörelse eller stolar som skjuts in.

Både Stein och Cage tänjer gränserna för sina respektive medium, den estetiska erfarenheten förflyttas, som Daugaard påpekar, från verket som en isolerad artefakt till dess omgivande miljö. Läsaren får även exempel på direkta relationer mellan specifika verk såsom Steins Tender Buttons (1914) och Cages Living Room Music (1940). Här pekar Daugaard på hur Cage anammar det som i avhandlingen benämns som en steinsk mediepoetik, vilket inte uteslutande innebär att Cage, i likhet med Stein, är intermedial och aktiverar fler konstnärliga former än musik (vilket han var långtifrån ensam om att göra vid denna tid):

The very naming of the parts calls to mind Stein’s way of paying attention to the functionalities of her medium. By calling the first part ”To begin” and the final part IV ”End” Cage is stating the obvious in a way that quotes Stein’s deadpan habit of doing what she is saying. […] [T]hus Cage follows the lead of Stein in naming the parts and functions of his composition by pointing towards their material structure or technical function.

Andy Warhols ”samarbete” med Stein rymmer även det flera dimensioner. Det repetitiva inslaget, så typiskt för Steins produktion, finner vi inte helt oväntat i Warhols repetitiva silk screen-serier. Uttalade kopplingar blir därtill synliga i titlar som The Autobiography of Alice B. Shoe (en omskrivning av Steins The Autobiography of Alice B. Toklas), ett verk som föreställer en målad rosa damsko som ser ut att härstamma från tidigt 1900-tal och mycket väl skulle ha kunnat sitta på Alices (Steins livskamrats) fot. I likhet med hur Cage inkluderade vardagliga ljud i sina kompositioner, menar Daugaard att Warhols förkärlek för att återge kommersiella objekt (som skon eller en konservburk från matbutikens hyllor) i sina verk kan relateras till Steins användning av de allra vanligaste orden i det engelska språket.

Möjligen innebär även den tämligen framtunga introduktionen en risk att läsaren irrar vilse i vad som kan framstå som en teoretisk djungel.

Både när det gäller Cage och Warhol kan man ställa sig frågande till om Stein verkligen innehar den position Daugaard vill tillskriva henne. Bruket av vardagliga objekt i en konstnärlig kontext kan härledas till en rad avantgardistiska verk, däribland Marcel Duchamps och Man Rays. Att det finns direkta kopplingar till Steins verk som ju de facto i flera fall approprierats står emellertid utan tvivel. Det bör dock sägas att approprieringar i sig är utmärkande för en stor del av den experimenterande konsten, litteraturen och musiken som utvecklades under 1900-talet.

De intertextuella kopplingar till Stein som Daugaard så övertygande visar i avsnitten om Cage och Warhol liksom i flera andra analyser, däribland avsnitten om Charles Bernstein, Lyn Hejinian och Steve McCaffery, framträder dock inte genomgående med samma tydlighet. Daugaards läsningar är förvisso både skarpa och referensrika, men ibland drivs tesen om ett existerande nätverk av stein-samarbeten över tidsmässiga och rumsliga gränser möjligen väl långt. För en läsare som är novis på det fält som avhandlingen inringar tenderar somliga analyser att bli relativt abstrakta, särskilt om denne läsare inte sedan tidigare är väl förtrogen med Steins corpus och hennes litterära strategier. Mer ingående närläsningar av utgångspunkten för de samarbeten som studeras, det vill säga Steins egna texter, uteblir nämligen, vilket är synd med tanke på Daugaards uppenbart gedigna kunskaper och utvecklade tankar kring detta material.

Men att öppna för tanken om Stein som en samarbetspartner (Stein själv refererade ju ofta till sig själv som ett geni) är ett av Daugaards uttalade syften, vilket också kan förklara varför vissa inte fullt så övertygande ”samarbeten” inkluderats i avhandlingen. Hon menar att vi ”in the collaborative elements of Stein’s poetics” finner övertygande förklaringar till Steins alltjämt växande inflytande och det är sålunda detta Daugaard vill övertyga sina egna läsare om.

Den ”collaborative poetics” som Daugaard menar präglar Steins verk genererar med andra ord en form av samarbeten långt efter Steins död. Detta innebär inte att verken uttalat uppmanar till samarbeten (även om vi i Everybody’s Autobiography finner raden ”I am always wanting to collaborate with someone” som Daugaard träffsäkert påpekar) utan att de i sig själva kan förstås som samarbeten mellan flera konstformer och språk, vilket Daugaard tycks mena inbjuder läsare att interagera med verken i fråga. Det faktum att Stein utgjorde ett slags mittpunkt för konstnärligt utbyte tack vare sin omtalade Salon De Fleurus i Paris som samlade en rad, framförallt manliga, numera välrenommerade, konstnärer och kompositörer från flera länder mellan vilka influenser flödade, är givetvis inte heller ointressant i sammanhanget. Daugaard pekar ut den samarbetande och medieöverskridande infrastruktur som omger Steins skrivande som ett viktigt inslag i hennes ”collaborative poetics”.

Att till fullo begripa innebörden av den tredelade poetik – media poetics, ambient poetics och collaborative poetics – som Daugaard utvecklar är emellertid inte helt enkelt, inte minst eftersom de tre ofta flyter in i, och existerar vid sidan av, varandra. Och med tanke på avhandlingens höga teoretiska anspråk, som inte minst blir tydliga genom introduktionens gedigna omfång på 86 sidor och dess täta teoretiska genomgång med referenser till en rad olika tongivande teoretiker och filosofer (däribland Friedrich Kittler, Marshall McLuhan, W. J. T. Mitchell, John Durham Peters, Marjorie Perloff, Juliana Spahr, Astrid Lorange, Timothy Morton, Sara Ahmed, Gilles Deluze, Jerome J. McGann med flera) hade en mer pedagogisk utläggning av de olika aspekter Daugaard själv identifierar i Steins poetik varit av stort värde. Möjligen innebär även den tämligen framtunga introduktionen en risk att läsaren irrar vilse i vad som kan framstå som en teoretisk djungel.

Samtidigt utgör avhandlingen som helhet en imponerande kartläggning av såväl teoretiska som konstnärliga och litterära spörsmål som täcker in ett helt sekel, vilket gör den till en ovärderlig källa för den som önskar bekanta sig med såväl de medieteoretiska diskussioner som den inte alltid helt lättillgängliga konst och litteratur, som präglat inte minst den senare hälften av 1900-talet. Och då har jag här endast berört avhandlingens huvudsakliga frågor som kan härledas till dess titel, Collaborating with Gertrude Stein. Daugaard uträttar dock mer än så, exempelvis genom att rakt och självständigt behandla Steins politiska konservatism, hennes fascistsympatier och komprometterande bekantskaper under andra världskriget, som av uppenbara skäl utgör störande inslag i bilden av Stein som en litterär innovatör och som en förebild för efterkommande aktörer inom en rad konstnärliga fält. Jag skulle bli förvånad om Solveig Daugaard med detta gedigna bidrag till Steinforskningen inte gör sig ett namn internationellt.

Publicerad i Respons 2018-6