Stolt över sitt yrkesliv, skoningslös mot sitt privata jag

Regissören Suzanne Ostens självbiografi liknar ingen annan. Förstås. Formen för memoarerna är dramatisk, titeln finurlig och utvikningarna många. Här bor hela ”min dramatiska varelse”, som Osten uttrycker det.

Tre akter ger struktur, kapitelrubriker saknas. Akt 1, Frihet, behandlar Ostens barndom och tonår (1944–1963). Akt 2, Jämlikhet (1963–2009) omfamnar det professionella livet när Osten etablerar sig som regissör, teaterchef, författare och debattör och vänder upp och ner på Teatersverige. Akt 3, (2009 och framåt) kallas för Broderskap, men varför? Kanske syftar det på brödraskapen mellan manliga teaterdignitärer. Dessa kallas kollektivt för ”bossen” vilket står för Lasse, Peter, Benny, Eirik eller Matthias. Men ”bossen” kan också heta Stina, Malin, Anna och Maria. Är de också del av ett brödraskap? 

Att blanda bort korten är memoarförfattaren inte främmande för. I relationen till ”bossen” blir Osten själv en coyote, en prärievarg med spetsig nos och stora öron som är mest aktiv när människorna sover. Ibland uppträder hon också under namn som Tottan, Tiger, Isprinsessan och Fröken Frankenstein. Men oftast som just varg, eller varginna. Det kvinnliga perspektivet är starkt. 

Den som längtar efter en kronologisk genomgång av Suzanne Ostens karriär blir besviken, brödtextens rapsodiska form fyller inte det behovet. Som vägledning genom Ostens yrkesliv har förlaget i stället infogat en tidslinje som redovisar ”teaterregier, böcker och särskilt viktiga händelser”. Det är ett bra komplement, även om teateraffischer inte gör sig särskilt bra i frimärksformat. 

Låt mig sammanfatta. Suzanne Osten växte upp Stockholm och drog som 19-åring till Lund för att studera litteratur- och konsthistoria. Mest av allt lockade en gul byggnad på Sandgatan, Studentteatern. Redan 1964, efter ett år i lärdomsstaden, debuterade hon som regissör. Snart var hon verksam både på Lunds studentteater och Teater 23 i Malmö med pjäser av Eugene O’Neill, Jean Paul Sartre och den polske dramatikern Tadeusz Rózewics. Redan som 20-åring måste hennes begåvning för sitt framtida yrke ha varit övertygande för den yngre sydsvenska teatervärlden. 

Men studier dagtid och teater på kvällar och helger räckte inte. 

Hon var 20 år när hon ville vänta valp. Och bli en vuxen jämlik. Hon hade hittat sin blonda kortklippta frisyr. Sina svartvita långstrumpor. Sin kallelse. Hon, en ung varg. Med stora jaktmarker framför sig. Hon hittade en annan gulsvart varg som löpte. De hade flytt sitt Stockholmshägn, flytt föräldrarnas krigserfarenheter till Lunds universitet. Han en grekisk gudason. De var båda föräldralösa. De längtade efter pånyttfödelse.

Med Rainer Hartleb får Suzanne Osten dottern Hanna. Den lilla familjen flyttar till Stockholm där Suzanne blir en del av Teater Narren och skapar Fickteatern tillsammans med den mångkunnige Leif Sundberg, musikern Gunnar Edander och sina vänner skådespelarna. Under 1960- och 1970-talet samarbetar Osten med författare och poeter som Göran Palm (född 1931), Agneta Pleijel (född 1940), Ingrid Sjöstrand (född 1922), Sven Wernström (född 1925) och Siv Widerberg (född 1931). Författaren kommenterar aldrig åldersskillnader, men Osten söker sig gärna till de mer erfarna, för att fylla på kunskapsförrådet gissar jag. Men mest samarbetar hon med den jämnårige Per Lysander, blivande teaterchef och rektor för Dramatiska Institutet. 

Samtidigt regisserar Osten radioteater av Sonja Åkesson, Pablo Neruda och Rainer Werner Fassbinder. Hon gästspelar i Helsingfors och uppmärksammas av regissören Vivica Bandler som ska bli Stadsteaterns chef under tio explosiva år. Samtidigt ger Osten ut boken Barnteater – En klassfråga (1970) och gör research om barn och kultur i Gambia, Ghana, Mali, Sierra Leone och Tanzania. 

Den publika succén kommer med den feministiska musikalen Jösses flickor 1974, författad av henne och en grupp jämnåriga. Sånger som ”Befrielsen är nära” och ”Vi kan, vi vill, vi törs” blir slagdängor och lever än i dag i allsångsrepertoaren. 

Suzanne Osten är på väg att bli stor. Före trettio har hon satt upp ett antal internationella dramatiker, fått en Grammis för Sånger om kvinnor och samarbetat med författareliten. Hon har samlat erfarenheter konstnärligt och som ledare, tänjt på gränser, kvalificerat sig – metodiskt. Trettio år gammal är det dags för henne att öppna eget! Under teaterchefen Vivica Bandlers beskydd och med Per Lysander som dramaturg startar Suzanne Osten Unga Klara, vid Sergels torg. Centralare kan det inte bli. 

Bland alla Unga Klaras framgångar glänser särskilt I lusthuset (1988, efter en bok av Jane Bowles) med Ostens oväntade rollbesättning. Jag kommer aldrig att glömma publikens eufori och ljudnivån i pausen. Suzanne Osten hade gett Malin Ek rollen som den lille spanjoren Solares som på ett obegripligt, men helt naturligt sätt får kvinnor att både lyssna och lyda. Hur bar han sig åt, med sina hesa gubbröst och charmlösa fysionomi? Ensemblen var i särklass: Etienne Glaser (en kärlek både på scen och utanför) och Hanna Hartleb (hennes egen dotter) hade gudabenådade motspelare i Pia Johansson, Gunilla Röör och Rikard Wolff, den senare i rollen som mamma. Annorlunda, roligt, tänkvärt. Aldrig hade väl könsmaktsteori gestaltats så här? 

Annorlunda, roligt, tänkvärt. Aldrig hade väl könsmaktsteori gestaltats så här?

Precis som på scenen har memoartriptyken sin egen rolluppsättning. Många roller – som mamma Gerd, pappa Toni och storasyster Pia – har flera namn. Pappan, flyktingen, är ömsom Berlinaren, clownförälder och trollmor. I första akten uppträder även en barnplågare, en knäppgök, en blind siare och ”den elakaste regissören” (gissa vem?). Två gudmödrar uppträder, den franska advokaten Suzanne respektive gudmor Carlota ”spansk cirkusartist, Gerds vän från ett mytiskt förflutet”. Mamma Gerd, filmkritikern och författaren, vars psykiska sjukdom dottern har skildrat i filmen ”Mamma” går i samtal inte hos doktor Freud utan hos ”doktor Fjord”. 

Konstnärer, journalister och kollegor som varit viktiga för Suzanne Osten förekommer däremot med för- och efternamn: Erik Uddenberg, Kerstin Ekman, Åsa Linderborg och många fler. Hedras den som hedras bör är principen. Namngivningen är ett utslag av Ostens moraliska hållning. Det är de goda krafterna i världen som ska få utrymme och hedras med klarhet. Falska människor och öppna fiender göms med kodnamn, i marginalen.

Men särskilt riktar den snart 80-åriga Suzanne Osten strålkastaren mot barn och unga, naturligtvis som målgrupp och publik, men framför allt som spejare, sanningssägare och medskapare. En gång leder hon till exempel en skumpig bussresa till ett kommuncenter i en latinamerikansk favela, med teaterfolk och studenter som oroar sig för tilltaget. Men Osten får sina vänner skådespelarna att improvisera scener på förslag av kåkstadens barn som samlats.

De njuter av mötet med skådespelare som kan ge kropp åt erfarenheter de själva har. […] Massor med förslag på vad idiotiska vuxna säger och gör – visa. Jubel när vi regisseras av dem. […] Ögonblicket – teaterns kraft, här på kommuncentret, med orädda svettiga ungar i gemensamma scener ur barndomens guldgruva, de smås grymma iakttagelser och studenternas scener om sina erfarenheter som barn – fyller mig totalt.

Om Osten andas stolthet och glädje över sitt yrkesliv – även om det slutade med utfrysning från moderteatern och en plågsam flyktingtillvaro för Unga Klara – så är hon skoningslös gentemot sitt privata jag. Hon har tappat bort bonusbarn, varit en shopaholic, svikit vänner, inte gjort sitt bästa alla gånger i det sociala livet. 

Blir det då intressant hela vägen? Nja, skulle jag säga. Men det är inte lätt att avgöra vad som borde sållats eller strukits. De läsare som gillar Suzanne Ostens ständiga förnyelse kommer att läsa det som intresserar just dem, och som en epokgörande frontfigur i svensk teaterhistoria bjuder Suzanne Osten på oskattbara hågkomster, reflektionen och analyser. Mumma för forskningen. 

Det enda avsnitt sticker ut som försumbart är hennes tid som student i gestaltterapi. Samtidigt bevisar det på ett gripande sätt åldrandets obevekliga grymhet. När hon äntligen står där med sitt examensbevis som gestaltterapeut anses hon för gammal för att använda sig av det. 

Ostens starka berättelser inramas och ledsagas av ett stort antal foton och teckningar med scener ur yrkeslivet, ackompanjerade av utsökta teckningar signerade storasyster Pia Bäckström. Det första professionella porträttet i boken visar mamma Gerd djupt innesluten i sig själv, valhänt stöttande sin några månader gamla dotter Suzanne i knät. Den nakna lilla Suzanne, centralt i bild, blickar utåt-uppåt med en undrande uppsyn. Ett svartvitt foto där distansen mellan mor och barn skrämmer. 

Bokens formgivning är spektakulär. Pärmar och inlaga lyser i 1970-talets fräcka kulörer. På skyddsomslaget vilar Suzanne Osten upp och ned i en prickig och randig Mahjongkostym av det nya materialet velour, med sotade ögon och en otänd cigarett dekorativt dinglande i ena handen. Sällan möter man en biografisk text och en formgiven artefakt som så kongenialt speglar en sällsynt modig och envis nydanare av teatern. 

Publicerad i Respons 2022-2