Substanser som stänger av normalitetens propagandamaskin

Jag minns den populära norska teveserien Skam för några år sedan, och hur den coolaste killen Even i jeansjacka röker en joint och utstrålar sex på ett sätt som hade gjort James Dean avundsjuk. I en scen syns på Evens garderob en lapp med orden ”Alt er love”. Banalt eller fånigt kan tyckas, men hos någon som har DET kan det framstå som sant och djupt. Om det alls skulle gå att sammanfatta budskapet i Michael Pollans fyrahundrasidiga bok, kommer ”Alt er love” rätt nära. Kanske har den inflytelserika journalisten från USA, som tidigare skrivit om mat och botanik, precis det där som gör att han kan nå ut med ett budskap som kan verka obskyrt flummigt eller otäckt drogliberalt. Pollan gör ett gediget jobb med att övertyga om att en psykedelisk upplevelse kan vara mer än ett tillfälligt rus, och ge livs- och dödsförändrande insikter. Hans vidsträckta ambitioner och tilltro till vad den psykedeliska vetenskapen kan lära oss, märks redan i underrubriken. Sin vana trogen skriver Pollan både natur- och kulturhistoria, och rör sig vant mellan neurovetenskap och personliga betraktelser över sinnesvidgande erfarenheter.

Bakgrundshistorien är denna: På 1950- och 60-talet bedrevs i USA ganska omfattande forskning på psykedeliska substanser – främst LSD och psilocybin (från så kallade magiska svampar) – både för att undersöka medvetandet och för att behandla psykiskt lidande. Forskningen visade lovande resultat för tillstånd som ångest vid livets slutskede, beroende och depression. Men LSD spreds utanför kliniken och blev populär inom ungdomskulturen, som också upptäckte den revolutionära effekt på medvetandet som substansen har. Den öppnade dörren till en ny värld, bort från den materialistiska och krigshetsande föräldragenerationen, och ”alt er love” (eller ”make love, not war”) blev credot.

Effekterna som LSD kan ha – upplösandet av jaget, en känsla av samhörighet med världen och vördnad inför livet – gjorde att LSD underblåste upproret och blev emblematisk för eran. Samtidigt är ”kan ha” centralt, eftersom effekterna är beroende av den mentala inställningen och sammanhanget det tas i, vilket kallas ”set” och ”setting” inom forskningen. När rapporter om hemska erfarenheter, snedtrippar, kom och förstorades till alarmistiska proportioner hamnade både de psykedeliska medlen och de som forskade på dem i kylan. Anslag drogs in och de kliniska försöken skrotades eller gick under jorden, där den psykedeliska subkulturen fortsatte att frodas som mycel. När klimatet återigen började bli gynnsamt från 1990-talet och framåt, började de psykedeliska forskningssvamparna än en gång dyka upp, på spridda platser i USA och Europa.

Översättaren Tom Sköld, som gjort ett noggrant arbete, påpekar att han använder ordet ”substans” för engelskans ”drug”, vilket jag följer, eftersom det engelska begreppet saknar de negativa konnotationer svenskans ”drog” har. Det beror på att ”drug” används för både legala och illegala substanser (läkemedel respektive droger). Pollans bok vittnar om att uppdelningen vi gör inte håller för psykedeliska substanser (liksom för många andra). Sinnesförändrande växter har använts i rituella sammanhang i tusentals år i en mängd kulturer. Oavsett av vilka skäl de använts, gör associationer till gränslösa hallucinatoriska tillstånd de psykedeliska pillren svåra att svälja för den seriösa medicinska forskningen. Samtidigt tar Pollan upp den dubbla betydelsen av den trippglada 60-talsgenerationen för denna forsknings möjligheter. Å ena sidan väckte den okontrollerade LSD-användningen rädsla, å andra sidan har de som var unga då nu blivit vuxna med både inflytande och ofta positiva psykedeliska erfarenheter. Alltså är det kanske just de som har testat substanserna illegalt som kan tänka sig att godkänna dem för klinisk användning.

När rapporter om hemska erfarenheter, snedtrippar, kom och förstorades till alarmistiska proportioner hamnade både de psykedeliska medlen och de som forskade på dem i kylan.

Hur kan en svamp eller en konstgjord kemisk förening få oss att känna att allt är kärlek? Pollan går noggrant igenom vad vi vet och hypoteser om varför dessa ämnen alls existerar i naturen och hur de kan vara existentiellt och kliniskt användbara. Hjärnavbildningar av påverkade personer har visat att psykedeliska substanser minskar aktiviteten i de delar av hjärnan som kallas standardnätverket, som ger känslan av att ha ett stabilt jag, med minnen av det förflutna och tankar om framtiden. Nätverket står också för censur och rationaliseringar. Det sorterar bort sådant vi av erfarenhet tror är ovidkommande och gör verkligheten mer förutsägbar. Om hjärnan vore en totalitär stat skulle standardnätverket vara dess propagandamaskineri: raka budskap hellre än nyansrikedom. Funktion går före sanning och jagets autonoma existens får inte ifrågasättas.

När standardnätverket förlorar något av kontrollen tillåts plötslig helt andra delar av hjärnan att kommunicera. Synen påverkas av sinnesstämningen: föremål ändrar skepnad och musik kan ta fysisk form. Att jaget träder tillbaka eller upplöses helt kan såklart vara skrämmande – de upplevelser Pollan beskriver inbegriper ofta en kamp för att våga släppa taget och en lättnad när det sker. Men samtidigt ger det en helt ny upplevelse av medvetandet, där inte allt filtreras genom de vanliga idéerna om vilka vi är och hur världen är beskaffad:

En av de psykedeliska substansernas förtjänster är att de åter gör världen levande, som om de distribuerade medvetandets välsignelser mer vitt och jämnt över landskapet och samtidigt bryter det mänskliga monopol på subjektivitet som vi moderna människor tar för givet.

Hjärnans förändrade sätt att kommunicera möjliggör nya insikter. Det centrala här är att insikterna är känslomässigt upplevda och inte bara rationella tankar. Det är på så vis Pollan förklarar att en enda guidad psykedelisk session kan få en person att bryta ett livslångt beroende eller att inte längre vara rädd för döden eller få distans till depressivt ältande tankar. Och framför allt detta: när jaget förlorar det psykiska herraväldet – när det egocentriska propagandamaskineriet ger vika – upplevs världen som mer meningsfull och relationer som det mest centrala.

Ett genomgående tema i boken är att upplevelsen av de psykedeliska substanserna ofta beskrivs som andlig eller mystisk. Andlighet är en udda fågel i ett medicinskt sammanhang – i Sverige udda i nästan alla sammanhang. Pollan understryker att det inte enbart är de som tror som använder religiösa uttryck. Det är som om själva det outsägliga i erfarenheten samt känslan av att få en djup insikt om tillvarons väsen, är svår att beskriva med andra än den troendes ord. Det är så sällsynt numera att utanför religiösa sammanhang uttrycka ödmjukhet och vördnad inför vår omgivning och naturen. Och när samhörigheten med allt annat upplevs som vacker och sann, sammanfattar många det med ”alt er love” eller något gudomligt.

Pollan är något på spåret när han talar om behovet av att erkänna det outgrundliga i tillvaron och att detta inte behöver vara en trosfråga. Det kan lika gärna handla om att erkänna att vår avskildhet är en kraftfull illusion och att vi är sårbara och beroende av andra. Han menar att andlighetens motsats bör förstås som egotism snarare än materialism. Samtidigt lyfter Pollan fram en paradox som blir följden när psilocybin administreras i ett medicinskt sammanhang. Vi vet att placebo står för en stor del av effekten vid psykiatriska läkemedel generellt och i detta fall är resultatet än mer beroende av terapeutens och patientens positiva förväntningar, eftersom ”set” och ”setting” är så avgörande.

Den naturvetenskapliga kontexten ger en tro på substansernas effekt, som i sin tur delvis går ut på att underminera det naturvetenskapliga synsättet och ge en upplevelse av att det finns något mer, som inte kan förklaras. Kan vi alltså på naturvetenskaplig väg nå vetenskapens begränsningar? Det är i liknande resonemang om medvetandets subjektiva natur – det egna är bara ett av många möjliga perspektiv på världen – som Pollan låter ömsom som en fenomenolog och ömsom som en posthumanist i färd att detronisera människan. Jag är övertygad om att sådana perspektiv behövs för att ta människors lidande i dag på allvar och för att se dess existentiella dimensioner.

Det är som om själva det outsägliga i erfarenheten samt känslan av att få en djup insikt om tillvarons väsen, är svår att beskriva med andra än den troendes ord.

Hypotesen, som Pollan delar med de forskare han intervjuar, är att problem som depression, beroende, ångest och tvång kan ha att göra med för mycket rigiditet och ordning. De psykedeliska substanserna ”skakar om snökulan” (en metafor han är förtjust i), och möjliggör en annan ordning än den vanliga. De skapar mer entropi eller rörlighet. Detta synsätt leder till en helt annan bild än den gängse av psykisk ohälsa: snarare än att utgöras av en brist på normalitet kan det handla om att vara för välordnad och systematisk. Vissa är så bra på att reproducera samma snäva bild av sig själv och sin värld att ordningen har blivit en tvångströja. Förhoppningen är att psilocybin och LSD ska kunna låsa upp några knutar så vi kan röra oss litet friare, ta ut svängarna litet mer.

Den psykedeliska vetenskapen lockar, och avskräcker, eftersom den utmanar den kliniska forskningens vanliga gränser mellan vetenskap och tro, sjuklig och existentiell ångest, kropp och själ. Psykofarmaka används normalt för att ändra kemin i hjärnan, som sedan förväntas påverka hur vi mår. Därför förskrivs många medel över lång tid, ibland en livstid. Men behandlingen med psilocybin och LSD adresserar både kroppen och psyket. Patienten tar en enda stor dos under en terapeutledd session, som efteråt bearbetas med terapeuten. Effekten är djupt individuell; personliga teman dyker upp och ger insikter.

Pollan menar att psykedelisk terapi är den perfekta kombinationen av biologi och psykoanalys och jag instämmer delvis. De starka visioner han beskriver i egna och andras sessioner är som drömbilder hämtade ur en freudiansk fallbeskrivning. Män föder sina söner eller genomlever den egna traumatiska födelsen, farfar träder fram i spegelbilden och föräldrar tar formen av träd. Även om substanserna verkligen påverkar kommunikationen i hjärnan är det den subjektiva upplevelsen av denna förändring som har effekt. Det är förståelsen i efterhand, när substanserna lämnat kroppen, som bäddar för varaktig förändring. En annan intressant skillnad mot psykofarmakas vanliga funktion är att i stället för att dämpa symptom och känslor, så skruvas reglagen upp. Målet är att uppleva mer, inte mindre. Negativa upplevelser kan inte undvikas helt och det finns en stor tilltro bland forskarna till att det som psyket släpper fram behöver komma fram och hanteras i en trygg miljö med hjälp av erfarna terapeuter.

Bristen på lukrativa patent och långvarig medicinering gör att det inte finns något här att hämta för läkemedelsföretagen, som vanligtvis driver på klinisk forskning. Men av samma skäl tänker jag att det finns mycket att vinna för en skattefinansierad sjukvård, om behandlingen kan infria något av det den lovar. Det är överdrivet optimistiskt att tänka att en enda guidad tripp kan ersätta all annan psykoterapi med samma resultat. Men om det görs en noggrann matchning mellan patient och behandling kan den psykedeliska terapin möjligtvis hjälpa en stor grupp som tidigare fått otillfredsställande behandling eller ingen alls. Och i ett välfärdsperspektiv kan då de dyrare, långa terapierna reserveras åt dem som verkligen behöver.

Den psykedeliska vetenskapen lockar, och avskräcker, eftersom den utmanar den kliniska forskningens vanliga gränser mellan vetenskap och tro, sjuklig och existentiell ångest, kropp och själ.

Micheal Pollans redogörelse för den psykedeliska vetenskapen som historia, mycel, klinisk transcendens och framtidsförhoppning är både övertygad och övertygande. Den ställer en mängd frågor om medvetandet, ger många ledtrådar och visar varför vi kan glädjas åt att aldrig kunna besvara dem alla. Han levandegör berättelserna med personliga erfarenheter, som är fascinerande och väl illustrerar teorierna. Hjärnforskning och kliniska studier kan lära oss mycket, men beskrivningar av psykedeliska upplevelser åskådliggör tydligare medvetandets förbryllande vindlingar. Samtidigt rinner entusiasmen och orden ibland över bägarens kant. Det är en hårfin balans mellan att vara så öppen inför något att inga hypoteser verkar omöjliga, hur fantastiska de än må vara, och att framstå som nyfrälst och missionerande. När idéer om att svamparna finns för att förmedla budskapet att människor måste ta hand om jorden och att deras växtplatser vittnar om denna intelligenta plan, riskerar Pollan att dra kärleksbudskapet litet för långt. Även patientfallen lutar ibland åt det idealiserade och negativa upplevelser behandlas pliktskyldigast. Risken när den alltför övertygade därmed blir mindre övertygande, är att även den mer blygsamma nyttan blir misstänkliggjord. Men min förhoppning är att denna bok kan ”skaka om snökulan”, så att nya sätt att betrakta medvetandet, lidandet och de psykedeliska substanserna blir möjlig, både inom psykiatrin och samhället i stort.

Publicerad i Respons 2020-1