Svårigheten att vara både filosof och offentlig intellektuell

Den finske filosofen Georg Henrik von Wrights internationellt erkända filosofiska gärning var framför allt inom logik och språkfilosofi. Antologin Tankens utåtvändhet vill lyfta fram en annan sida av hans verksamhet, nämligen som essäförfattare och intellektuell. Det är också i denna senare aspekten som filosofen blev läst, debatterad och uppskattad av en bredare publik. Boken är inte en traditionell hyllningsskrift (även om vissa av bidragen drar i den riktningen), utan vill i stället fånga upp och undersöka den historiska plats som filosofen och samhällskritikern intog. Vissa av bidragen är tämligen kritiska mot hans essäistik och intellektuella val, andra diskuterar hans betydelse i en historisk och samhällelig kontext och ytterligare några tenderar mot det deskriptiva. Flera av texterna tar upp hur hans språkfilosofi kom att prägla även närliggande fält såsom vetenskapsteori och rättsfilosofi samt i viss mån finsk politik. Boken innehåller dessutom två bidrag som redogör för von Wrights betydelse i Sverige och Danmark.

Till en början slår urvalet av texter och teman emot läsaren som ganska spretigt, men så småningom framträder en rik bild av von Wrights resa från tyskvänlig student till anglofil kritiker av såväl Vietnamkriget, den tekniska utvecklingen som miljöförstöringen. Boken visar även hans intellektuella bredd, mod och svårplacerbarhet samt hans personliga kamp med att navigera mellan epiteten expert och intellektuell.

För von Wright var det inte oproblematiskt att förena en karriär som både analytisk filosof och samtidskritisk essäist, vilket också är ett tema som löper genom ett flera av antologins bidrag. Johan Strang skriver i sitt bidrag om skillnaden mellan hur von Wright och Ingemar Hedenius uppfattade möjligheten att som analytisk filosof delta i en offentlig debatt. Medan Hedenius effektivt använde sin förankring i den analytiska filosofin för att argumentera för den svenska förnuftsbaserade välfärdsideologin, hade von Wright svårare att smälta den dåtida analytiska filosofins framstegsoptimism och oinskränkta tilltro till rationalitet. Han förhöll sig skeptisk till teknik, förnuftstro och framtidsoptimism, och värnade i stället om miljön och olika humanistiska värden.

Denna inre konflikt eller tvetydighet, som behandlas utförligt av både Thomas Wallgren och Bernt Österman, är bokens intressantaste tema. När konflikten placeras in i en idéhistorisk kontext framträder skillnaden mellan den intellektuelle under 1900-talets andra hälft och i dag, när den intellektuelle ännu mer har ersatts av experter. Jag slås av att det numera inte är självklart vilken roll en mer traditionell intellektuell skulle kunna inta. Till exempel skriver Nora Hämäläinen att den lärda essäns stil, som får sin auktoritet av att beläsenhet och bildning ger trovärdighet, inte längre är gångbar på samma sätt. Även om den roll von Wright intog inte längre är aktuell, väcks hos mig en längtan efter fler sådana röster i dag, röster som inte antingen vilar på vetenskapligt belagd expertis eller politisk tillhörighet. Men jag frågar mig samtidigt hur och varifrån en sådan röst nu skulle kunna komma. Skildringen av von Wrights historiska situation kastar därmed ett starkt och obehagligt ljus på vår egen, där papegojliknande expertröster maler ut evidens och fakta samtidigt som makten tycks intas av helt andra figurer. I denna mening är boken verkligen intressant.

Flera av författarna vill hänföra von Wrights svårighet att kombinera sina roller som filosofisk expert och offentlig intellektuell till hans vänskap med och beundran för sin tidigare lärare Ludwig Wittgenstein, vars professur i Cambridge von Wright tog över under ett antal år. Efter von Wrights tid i Cambridge upprätthöll de båda filosoferna kontakten och von Wright blev så småningom en av förvaltarna av Wittgensteins litterära kvarlåtenskap. Lars Hertzberg redogör i sitt bidrag utförligare för Wittgensteins inflytande på von Wright. Hertzberg menar att von Wrights introduktion till huvudverket Filosofiska undersökningar fortfarande står sig som en av de bästa och att man även hos Wittgenstein kan finna en viss samhällskritik. Men Hertzberg anser samtidigt att von Wright i sin tolkning av sin gamle lärare emellanåt tenderar att projicera in för mycket av sin egen kluvenhet inför filosofins roll i det levda livet.

Ett annat spännande tema i antologin är granskningen av von Wrights essäistik utifrån en modern kontext. Denna utförs i tre sinsemellan litet olika bidrag av Nora Hämäläinen, Merete Mazzarella och Anna-Stina Lindholm. Alla tre konstaterar att von Wrights sätt att skriva förvisso är essäistiskt, men opersonligt och inte dialogiskt i den mening som kännetecknar litterära essäer. De hävdar att hans stil saknar den litterära essäns kvaliteter och att essäernas auktoritet i stället vilar på hans position som finsk akademiledamot och intellektuell. Bidragen fokuserar endast kort på essäernas innehåll, vilket torde bero på att den framtidspessimism, miljömedvetenhet och förnuftsskepsis, som i von Wrights samtid kunde vara nog så provocerande, i dag framstår som självklara delar av samhällsdebatten, något som bland annat Lindström påpekar. Flera av von Wrights profetiska farhågor har också besannats.

Hämäläinen, som är mer kritisk, menar att det faktum att han aldrig ifrågasatte upplysningsprojektet som helhet gör att hans idéer i dag framstår som aningen ytliga jämfört med andra 1900-talstänkare, såsom Michel Foucault och Theodor Adorno. För undertecknad är det ganska svårt att se vad von Wrights maningar till måttfullhet och eftertänksamhet egentligen skulle kunna tillföra i dagens värld, där miljöförstöring och framtidsoptimism inte längre handlar om att tänka efter, utan snarare om hur man ska få storföretag, nationer och för den delen även presidenter att upphöra med den aggressiva ekonomiska expansionspolitik som leder till att vissa geografiska områden är på väg att utplånas. Samtliga tre bidrag konkluderar alltså frankt att hans essäer inte riktigt håller för en nutida läsare. I en finsk kontext, där von Wright fortfarande är en levande referenspunkt, behöver detta inte vara ett problem. Essäerna kan fortfarande vara av historiskt intresse.

Antologin tecknar också det inflytande och den direkta påverkan von Wright som intellektuell hade på det omgivande samhället. En av de tydligaste intellektuella gärningarna är von Wrights framträdande roll i utformandet av den nordiska filosofin. Detta skildras kunnigt och initierat av Strang, som redogör för hur von Wright och Ingemar Hedenius byggde upp och konstruerade den analytiska filosofin i sina respektive länder. Här lyfter Strang fram intressanta skillnader. Medan Hedenius framför allt introducerade den analytiska filosofin som en fortsättning på och övergång från tidigare befintlig (hägerströmsk) svensk filosofi, ville von Wright skriva in den analytiska filosofin som en importprodukt. Strang visar hur dessa olikheter ledde till skillnader i de nationella riktningarnas självbilder. Medan den analytiska filosofin i Finland presenterades som en internationell filosofisk rörelse, som man var tvungen att förhålla sig till även i Europas ”efterblivna periferi”, kunde man samtidigt i Alf Ahlbergs filosofiska lexikon från 1963 läsa att ”de mest framstående riktningarna inom den analytiska filosofin är Cambridgekretsen, den logiska empirismen och Uppsalafilosofin”.

Strang redogör även för hur den analytiska riktningen tog universiteten i besittning rent konkret. En strategi utarbetades kring tillsättningar av professorer. Strang tar upp två tillfällen när analytiskt orienterade sakkunniga helt sonika inkompetensförklarade samtliga sökande för att i stället bereda plats för en ny ansökningsomgång där då analytiskt orienterade filosofer sökte. På så sätt säkrades professuren i Stockholm som analytisk av Harald Ofstad och i Helsingfors av Jaakko Hintikka.

En svaghet med antologin är att flera av bidragen ligger för nära varandra. När samma fråga bearbetas på snarlika sätt av olika författare börjar jag undra om det kanske inte finns så mycket mer att säga. För en svensk läsare är förvisso flera av texterna instruktiva och upplysande om von Wrights gärning, men det är emellanåt inte helt klart för varför de skulle vara intressanta utanför en finsk kontext. Hur boken framträder för en finsk läsare kan jag bara spekulera om, men jag misstänker att en finsk läsare hade önskat litet mer oväntat eller okänt material. Redaktörerna skriver i förordet att en av anledningarna till utgivningen var att väcka ett intresse för forskning kring von Wright. Möjligtvis väcker vissa av bidragen ett nationellt historiskt intresse, men man skulle i så fall gärna ha sett att några av texterna tydligare pekade ut okända områden eller oexploaterat material.

En av de tankar som slår mig när jag lägger ifrån mig boken är att de idéer som von Wright framför i sitt essäistiska författarskap får så litet utrymme i antologin. Flera av texterna berör hans ämnen eller betygar vilken betydelse hans tankar haft, men inte en enda av dem vidareutvecklar hans idéer på ett sätt som lockar till fördjupning. Detta i sig kan tolkas som lätt oroväckande, men det skulle också kunna plockas upp som intressant i sig.

Bokens främsta bidrag är att den är en ingående studie av en nordisk intellektuell under 1900-talet och att den tecknar en bild av von Wright som en komplex och spännande person verksam i en viss historisk situation som inte längre är. Antologin är därför i stora avsnitt spännande och tankeväckande läsning, som presenterar frågan om den intellektuelle och dennes roll på ett högst relevant sätt.

Publicerad i Respons 2017-4