Sverige kritiseras för att ha varit delaktigt i ett karaktärsmord på Julian Assange

FN:s specialrapportör om tortyr, schweizaren Nils Melzer, har skrivit en omskakande bok om fallet Julian Assange. Den är omskakande därför att även personer som följt fallet professionellt, som undertecknad, kan tvingas omvärdera sin syn på delar av det som skett. Vi har varit många – jurister, regeringstjänstemän, journalister – som i stort sett accepterat åtminstone Sveriges och Storbritanniens juridiska hantering av fallet baserad på en europeisk arresteringsorder. Samtidigt har vi stött Assanges och Wikileaks rätt att avslöja amerikanska krigsförbrytelser i Irak. Dessa avslöjanden har med all rätt betraktats som en informationsbragd av nytt slag. Visselblåsaren borde inte anklagas för spioneri med hot om lagföring i USA, utan skyddas av rättsstatliga principer om press- och informationsfrihet.

Men Melzer, professor i folkrätt i Genève och Glasgow, och med erfarenhet som utredare av krigsförbrytelser i FN:s och Internationella Röda Korsets regi, går i Fallet Julian Assange längre än så. Han nöjer sig inte med juridisk kritik mot USA, utan hävdar att alla de direkt inblandade staterna – Sverige, Storbritannien, Ecuador och USA – ägnat sig åt medveten politisk förföljelse av Assange. Syftet skulle inte i första hand vara lagföring, varken mot sexualbrott eller spioneri, utan att slå fast en bild av Assange som brottsling, spion, hackare och narcissist. En obekväm informatör skulle utsättas för karaktärsmord, definitivt tystas och, som det amerikanska underrättelseföretaget Stratfor rekommenderade redan 2010, ”drivas från land till land genom allsköns anklagelser de närmaste 25 åren”.

Det svenska åklagarväsendet har, i maskopi med brittiska önskemål, bidragit till denna personförföljelse, hävdar Melzer. Frihetsberövandet av Assange i England synes ha skett medelst en oproportionellt hård isolering som brutit ned honom mentalt. Han hävdas de facto ha utsatts för psykisk tortyr. Efter att USA begärde honom utlämnad har han av brittiska domare förvägrats rätten till ett effektivt försvar, allt detta enligt Melzer. Vad finns då att säga härom? Låt oss ta det från början.

I april 2010 publicerar den elektroniska plattformen Wikileaks den 18 minuter långa videon ”Collateral Murder”. Julian Assange presenterar den på National Press Club i Washington och det internationella genomslaget blir enormt. Den svart-vita videon tar tittaren direkt in i en amerikansk stridshelikopter som lågflyger över hus och gator i Bagdad. Det är en dag i juli 2007, under den amerikansk-brittiska ockupationen av Irak. Åskådaren upplever sig själv vara på plats och ställe i realtid och ser allt ur kanonskyttens perspektiv. Man spanar från luften efter beväpnade upprorsmän som hotar en annalkande amerikansk trupp. Plötsligt rapporterar besättningen om cirka 20 män på gatan i små grupper. Alla bär civila kläder och de flesta av dem är helt uppenbart obeväpnade. Men två av männen har någonting hängande över axeln, oklart om det kan vara vapen – journalister med kameror visar det sig senare – och två andra tycks bära på längre gevär. Alla rör sig obekymrat och tar inte notis om de två helikoptrar som kretsar på visst avstånd. De tar inte betäckning eller beter sig militärt. Besättningen på den övervakande helikoptern meddelar via radion: ”Vi har fem eller sex individer med AK47:or. Ber om tillstånd att öppna eld”. 

Eldtillstånd kommer, en journalists höjda teleobjektiv förväxlas med en skjutklar RPG-raketkastare och skytten öppnar eld. Tio män mejas ned, några försöker komma undan, men de fångas upp med en ny salva och strax därefter ligger ett antal döda och sårade på marken. Man hör helikopterbesättningen kommentera insatsen: ”Haha, jag tog dem.” – ”Bra skjutet.” – ”Snyggt.” – ”Tack”.

De beskjutna visade sig senare vara journalister och andra civilpersoner. Enligt krigets lagar ska civila skyddas genom militära säkerhetsåtgärder. En uppenbar frånvaro av försiktighetsmått utgör en krigsförbrytelse med straffrättsligt ansvar. Däremot accepteras folkrättsligt attacker som medför mindre oavsiktliga skador på civila eller civil egendom, så kallad ”collateral damage”. Därav det avslöjande namn Wikileaks valde på videon, ”Collateral Murder”, en titel som osade folkrättsbrott av värsta slag. Något åtal i USA för krigsförbrytelser väcktes dock inte mot någon av dem som var inblandade i attacken. Däremot har Assange anklagats för spioneri och för att genom offentliggörande av militära operationer ha satt amerikanska liv i fara. 

Efter Wikileaks genombrott med videon från Bagdad är Julian Assange en världsberömd person som står på höjden av sin popularitet. I augusti 2010 reser han till Stockholm på en socialdemokratisk inbjudan för att hålla föredrag om sina projekt. Han tänker som vanligt inte bo på hotell, utan hos privatpersoner. Denna gång är det kvinnan A, en av inbjudarna, som inkvarterar honom i sin etta på Södermalm. 

Ett samlag äger rum i lägenheten, men först sedan Assange motvilligt dragit på sig en kondom. A kommer en vecka senare att polisanmäla honom eftersom hon fått intrycket att han för sin egen njutnings skull haft sönder kondomen och låtit sädesvätskan tränga i hennes kropp. Men morgonen efter samlaget är allt lugnt och seminariet går av stapeln med A på podiet. Assange håller sitt föredrag om Wikileaks. På kvällen är det kräftskiva och Assange övernattar på nytt hos A.

På seminariet har Assange träffat kvinnan S och två dagar efter kräftskivan övernattar han hos henne och de har skyddat sex tillsammans. De somnar på nytt, men nu väcks S av att han tränger in i henne – utan kondom. Enligt polisprotokollet sa hon: ”You better not have HIV.” Han svarar ”of course not.” Hon orkade inte längre insistera på kondom och samlaget fullföljdes. Det var detta samlag som senare skulle betraktas som eventuell våldtäkt. Den avgörande frågan enligt då gällande lag var om S sov när den oskyddade penetreringen ägde rum och om hon då befann sig i ett hjälplöst tillstånd.

Stämningen var ändå god mellan S och Assange direkt efter det oskyddade könsomgänget, men en vecka senare är läget helt förändrat. S har då blivit orolig för att hon kan ha blivit hivsmittad. Den 20 augusti tar hon kontakt med A och de båda kvinnorna förenas i en beslutsamhet att få Assange hivtestad. De enas om att som påtryckning polisanmäla honom om han trilskas. Assange vägrar, han säger sig ha viktigare saker att ägna sig åt, nämligen fångarna på Guantanamo. På eftermiddagen samma dag gör de två kvinnorna en polisanmälan, men syftet är inte att väcka åtal utan att få honom hivtestad.

Polisinspektören i ärendet visar dock inget intresse för önskan om hivtest, utan ser saken som en brottsanmälan om sexuellt ofredande (mot A) och våldtäkt (av S), beteenden som faller under allmänt åtal. De två anmälarna berövas därmed kontrollen över sitt initiativ. Melzer menar att polisen genomdriver en egen, straffrättslig, agenda gentemot Assange, något som då inte önskades av de två kvinnorna.

Melzer misstänker att Säpo varit framme efter kontakter med CIA.

Den 20 augusti är en fredag och tjänstgörande jouråklagare beslutar kl. 17.00 att anhålla Assange i dennes frånvaro, som på sannolika skäl misstänkt för våldtäkt. Saken kommer ut i media följande morgon och vid lunchtid denna lördag genomför polisen ett telefonförhör med A. Därefter hörs även S. Riksåklagaren känner emellertid oro för ärendets känslighet internationellt och skickar förhörsprotokollen till chefsåklagaren Eva Finné för granskning. Redan kl. 16.30 denna lördag den 21 augusti annullerar hon det beslut om anhållande som gällt sedan föregående eftermiddag. Hon anser inte att det finns skäl att misstänka våldtäkt. Däremot kvarstod misstanken om sexuellt ofredande, men dess straffskala medgav inte beslut om anhållande.

Måndagen den 23 augusti får A och S advokaten Claes Borgström som målsägandebiträde. Han begär överprövning av Finnés nedläggningsbeslut. Skrivelsen härom är sänd till överåklagaren Marianne Ny som tjänstgör på en överordnad myndighet i Göteborg. Borgström begär att fallet S ska återupptas och anklagelserna utvidgas i fallet A. Så blir det några dagar senare.

Assange kommer att bestrida anklagelserna mot honom. Melzer menar att bevisläget var svårt och motiverade ärendets nedläggning. Hans tes är att polis och åklagare (med undantag av Finné) har en politisk agenda. De är mer intresserade av att stämpla Assange som brottslig än att försäkra sig om hans person.

Assange har stannat kvar i Stockholm och ställer sig till myndigheternas förfogande. Han förhörs den 30 augusti. Fallet S om den eventuella våldtäkten är då fortfarande nedlagt och han hörs enbart om sexuellt ofredande i fallet A. Han bestrider att han rivit upp kondomen och visste inte om att den gått sönder.

Den 1 september återupptar Marianne Ny förundersökningen i fallet S och utvidgar misstankarna i fallet A. Men hon beslutar märkligt nog inte att anhålla Assange. Enligt Melzer verkar hon vilja undvika en domstolsförhandling där det kan bli ett frikännande i brist på bevis. Det tycks, skriver Melzer, ”som att man hellre inväntar att Assange lämnar landet, för att då kunna anklaga honom för att undandra sig rättvisan”.

Först den 22 september kontaktar Ny Assanges advokat, Björn Hurtig, för att boka in ett förhör den 28 september. Hurtig säger sig inte få kontakt med Assange och först på eftermiddagen den 27 september beslutar Ny anhålla honom i hans frånvaro. Flyktfara åberopas. Då befinner sig Assange redan på Arlanda där han bokat in sig på ett SAS-plan till Berlin 17.25.

När Assange anländer till Berlin Tegel saknas hans incheckade bagage med datorer. Upprepade förfrågningar till SAS visar att hans väska lämnats in, men också att den inte lämnat Arlanda – utan således försvunnit inom flygplatsens avspärrade område, innan den ens passerat röntgenkontrollen. Melzer misstänker att Säpo varit framme efter kontakter med CIA. Han påpekar att 2010 är Sverige en nära allierad till USA i Afghanistan och har en säkerhetspolitik ”som bara kan beskrivas som underordnad USA:s intressen”. Det som skett på Arlanda kan förklaras genom ”landets servila förhållande till amerikansk underrättelsetjänst”.

Från Berlin reser Assange vidare till London. Ny visar sig nu angelägen att få honom till Stockholm för förhör. Även Assange är angelägen att resa till Stockholm, på egen bekostnad, för att försvara sig mot anklagelserna. Hans advokat Hurtig erbjuder tiden 11 – 15 oktober. Ny svarar att det är för sent, förhören måste ske tidigare. Melzer tror att hon vill manövrera in Assange i en situation där denne säger nej. Assanges beredvillighet att infinna sig frivilligt skulle egentligen vara oönskad. Samarbetsviljan stör det av USA önskade narrativet om ”den flyktbenägne våldtäktsmannen”, som nu även det officiella Sverige ansluter sig till, enligt Melzer.

Någon gång i oktober ändrar sig Assange beträffande frågan om förhör i Sverige. Han är medveten om hur egyptierna Agiza och Alzeri råkade illa ut några år tidigare, irreguljärt bortförda från Stockholm med amerikanskt flyg. Assange tror sig bli direkt utlämnad till USA om han beger sig till Stockholm på nytt. Han begär därför en garanti från den svenska regeringen att så inte kommer att ske. Han får standardsvaret att regeringen inte yttrar sig i domstolsärenden. Melzer accepterar inte detta argument och åberopar företeelsen ”diplomatiska garantier”, det vill säga fall där den stat som är på väg att utlämna eller förpassa någon hos motparten begär en garanti om korrekt behandling av personen ifråga. Vad Melzer här förbiser är att dessa garantier förutsätter ett konkret ärende som är diplomatiskt aktuellt mellan två länder. Så var inte fallet mellan Sverige och USA.

I det uppkomna läget föreslår advokaten Hurtig att den svenska Åklagarmyndigheten ska förhöra Assange på distans, via telefon eller videokonferens, i enlighet med existerande internationella avtal om rättshjälp. Som ett alternativ skulle Assange som australisk medborgare kunna förhöras på Australiens ambassad i London. Dessa förslag avvisas emellertid från svensk sida såsom varande ”olämpliga”. Överåklagare Ny insisterar på att Assange ska infinna sig i Sverige. Den 18 november 2010 utfärdar hon en europeisk arresteringsorder mot honom. 

Assange uppehåller sig hösten 2010 hos en Wikileakssympatisör på godset Ellingham Hall utanför London. Där når honom nyheten att arresteringsordern tagits emot av de brittiska myndigheterna. Den 7 december anmäler han sig frivilligt hos polisen och placeras omgående i isoleringscell i Wandsworth Prison. Han frisläpps emellertid mot borgen den 16 december och kan återvända till Ellingham Hall. I början av februari 2011 väntar honom en rättslig förhandling om hans eventuella överföring till Sverige.

I detta läge är plötsligt Marianne Ny beredd att höra Assange i London. Men hennes kontakt med den brittiska åklagarmyndigheten, Crown Prosecution Service, leder till ett oväntat svar. Handläggaren Paul Close avråder från förhör i London. Det skulle kunna utnyttjas av Assanges förvarsadvokater. Bättre vore att förhöra honom i Sverige enligt svensk lag. Efter denna märkliga kommunikation står Ny fast vid arresteringsordern. Men frågan måste ställas varför den brittiska myndigheten är så angelägen att inte utnyttja systemet med internationell rättshjälp? Ett förhör i London skulle ju kunna vara en snabb och effektiv lösning. Varför riskera att låsa in Assange i ett långt utlämningsförfarande, som skulle medföra stor arbetsbörda och stora kostnader för det brittiska rättsväsendet? Detta frågetecken gör det möjligt för Melzer att hävda att det USA-inspirerade narrativet om Assange som en säkerhetshotande sexbrottsling har stöd av Storbritannien och nu även av Sverige. Ett snabbt avslut i sexualbrottsfrågan är inte önskvärt. Där kommer ord att stå mot ord, varpå anklagelseakten läggs ned. I en e-post från Paul Close till Marianne Ny den 13 januari 2011 heter det: ”Tro inte att fallet kommer att behandlas som en vanlig utlämningsbegäran.” Underförstått: Här gäller också utrikespolitiska hänsyn.

Det definitiva beslutet om Assanges utlämning till Sverige fattas, efter överklaganden i olika instanser, först den 30 maj 2012 i Storbritanniens Supreme Court. Assange fruktar nu att Sverige i sin tur kommer att utlämna honom till USA. Den 19 juni 2012 bryter han mot sina borgensåtaganden och anhåller om politisk asyl på Ecuadors ambassad i London. De följande sex åren och tio månader kommer han att tillbringa i denna byggnad. Ecuadors president Rafael Correa är en vän av Wikileaks och hyser förståelse för Assanges fruktan för eventuellt dödsstraff i USA. Assange beviljas diplomatisk asyl på ambassaden. Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser ger honom skydd i ambassadens lokaler som enligt konventionen är ”okränkbara”. Utanför byggnaden fattar brittiska poliser posto, beredda att gripa honom om han skulle lämna ambassadområdet. 

Den 31 augusti 2012 uttalar sig Assange i en intervju att det är troligt att den svenska regeringen lägger ned hans fall. Crown Prosecution Service reagerar på detta och mejlar de svenska kollegerna: ”Understå er inte att få kalla fötter!” Britterna har uppenbarligen ett starkt intresse av att utredningen fortsätter och av att, som Melzer uttrycker det, ”hotscenariot mot Assange upprätthålls”. 

Senare överväger dock Marianne Ny skäl för och emot en nedläggning. Hon frågar britterna om deras kostnader bör tas med i kalkylen. Den 10 december 2013 kommer svaret att man ”inte anser att kostnaderna är en relevant faktor i detta ärende.” Det skulle senare visa sig att kostnaderna för ambassadbevakningen uppgick till 16 miljoner pund. Sakens politiska dimension motiverade utläggen.

Överåklagare Ny landar därefter i uppfattningen att ”utredningstekniska skäl” gör att Assange måste höras i Sverige. Men i mars 2015 utsätts hon för tryck från Högsta Domstolen att påskynda ärendet genom att acceptera förhör i London – på ecuadorianska ambassaden. Det kommer emellertid att dröja omkring tjugo månader innan detta förverkligas. Under tiden har anklagelsen mot Assange för sexuellt ofredande preskriberats, detta efter fem år. Anklagelsen för våldtäkt har en preskriptionstid som löper ut först fem år senare. Förhören på Ecuadors ambassad ger dock ingenting som motiverar ett åtal i våldtäktsdelen. I maj 2017 läggs därför förundersökningen ned. Men Assange är fortfarande stämplad som en smitande sexualbrottsling, enligt det narrativ som Melzer tillskriver den svenska och brittiska åklagarmyndigheten.

I en e-post från Paul Close till Marianne Ny den 13 januari 2011 heter det: ’Tro inte att fallet kommer att behandlas som en vanlig utlämningsbegäran’” Underförstått: Här gäller också utrikespolitiska hänsyn.

I början av 2016 hade en arbetsgrupp i FN anklagat Sverige och Storbritannien för godtyckligt frihetsberövande (”arbitrary detention”) av Assange. Vistelsen på den ecuadorianska ambassaden sågs som påtvingad genom ett svävande juridiskt tillstånd, som var kopplat till hot om utlämning till USA. Det invändes naturligtvis från brittiskt och svenskt håll att det var Assange själv som valt att uppehålla sig på ambassaden och att han var fri att lämna den när som helst. Meltzer svarade då, i sin roll som FN:s specialrapportör, att ”Assange var lika fri att gå därifrån som någon som sitter i en gummibåt mitt i en hajpool”.

Meltzer kritiserar i detta sammanhang den svenska regeringen för dess ovilja att garantera att Assange inte utlämnas till USA, om han hamnar i Sverige. Eftersom Assange inte bör utlämnas för politiska brott (som spioneri) vore en sådan garanti naturlig, menar han. Men eftersom USA inte hade begärt någon utlämning, och det svenska rättsväsendet ska vara först på bollen om en begäran inkommer, är Melzers idé om regeringsgaranti konstitutionellt och tidsmässigt ogörlig. Först efter att Högsta domstolen hanterat ärendet kommer, enligt svensk lag, regeringen in i bilden. Regeringen kan först då säga nej till en utlämning, men den kan inte i förväg ge garantier om detta.

I maj 2017 sker en maktväxling i Ecuador som får konsekvenser för Assange. En ny president, Lenín Moreno, tillträder och han ska visa sig mer USA-vänlig än företrädaren. Assanges vardag på ambassaden förändras genom olika restriktioner. Hans tillgång till internet och telefoni spärras, privatbesök begränsas, han övervakas med kameror och mikrofoner. Trots att toaletten är buggad, rådgör han där med sina advokater, men först efter att ha öppnat vattenkranen. Åren går, och han visar tecken på psykisk nedbrytning. Syftet är att driva bort honom från ambassaden – på frivillig väg, genom att kasta ut honom, eller genom att kalla på ambulans. USA informeras om detta, liksom brittiska kontaktpersoner.

Den 11 april 2019 meddelas Assange att hans asyl är avslutad och han ombeds lämna ambassaden. När han vägrar inbjuds brittisk polis att hämta honom. Assange släpas ut och pressfolket förvånas över hans långa toviga hår och tjocka ovårdade helskägg. Man hade konfiskerat hans rakdon.

Assange arresteras nu till följd av brottet mot borgensbestämmelserna och han döms till ett fängelsestraff på 50 veckor. Han placeras i högsäkerhetsfängelset Belmarsh i sydöstra London. I detta läge, när Assange inte längre är oåtkomlig på ambassaden, återupptas i Sverige för tredje gången förundersökningen mot honom. Melzer skildrar med vällust hur även denna svenska förundersökning kollapsar. För att kunna utfärda en ny europeisk arresteringsorder behöver den nye åklagaren ett domstolsbeslut om häktning. Men Uppsala tingsrätt avslår begäran om häktning och därmed utlämning från England, eftersom Assange mycket väl kunde ha förhörts i Belmarsh. Detta sker i juni 2019, men först i november läggs förundersökningen ned, efter nio års tafflig hantering av Åklagarmyndigheten.

I nuläget sitter Assange kvar i fängsligt förvar i avvaktan på att en domstolsprocess ska slutbehandla den begäran om hans utlämning som inkommit från USA. När målet föredrogs i första instans utmärkte sig domaren Vanessa Baraitser genom att vägra tillämpa 2007 års utlämningsavtal med USA, som hindrade utlämning för ”politiska brott.” Hon bistod därmed åklagarsidan och slog undan försvarets argument. Appellationsdomstolen har därefter öppnat för en utlämning, men ett överklagande till högsta instans väntas. I USA riskerar Assange fängelse i sammanlagt 175 år för olika listade brott. För att göra en utlämning mer politiskt smaklig har man från amerikanskt håll framhållit att utdömda straff skulle kunna få avtjänas i Assanges hemland, Australien.

Melzers bok är i många fall en obehaglig men nödvändig ögonöppnare. Rättsstatliga principer har onekligen åsidosatts – av flera officiella aktörer. En svensk läsare studsar till vid påståenden om att vår säkerhetspolitik är underordnad USA:s eller att vår Åklagarmyndighet anslutit sig till en utländsk agenda om politisk förföljelse av Assange. Att britterna hade en politisk agenda står klart. Paul Close avrådde Marianne Ny från ett tidseffektivt svenskt förhör av Assange i London. Ett sådant, hette det, kunde utnyttjas av Assanges försvarsadvokater. Underförstått, dessa kunde hävda att ord stod mot ord och att fallet därmed borde läggas ned. Men då kunde inte bilden av Assange som sexualbrottsling vidmakthållas. Ny gör som Close önskar. Hon väljer scenariot långbänk i form av en arresteringsorder, med andra ord en process som förutsatte brittiska domstolsbeslut innan Assange kunde överföras till och förhöras i Sverige. Nys följsamhet i förhållande till Close väcker frågor som står obesvarade.

Melzers bok är måhända väl subjektiv och stundom överdriven i sina slutsatser, men det hindrar inte att den utgör en värdefull breddning av våra kunskaper om denna långdragna affär. 

Det ska tilläggas att Margareta Zetterströms översättning från tyskan är elegant utförd med perfekt känsla för diplomatiska och juridiska termer.

Publicerad i Respons 2022-1