Maria Elmqvist: Tidens stil sedd med en guldsmeds ögon

Den österrikiske författaren Hermann Broch sysselsätter sig i sista delen av trilogin Sömngångare (1930–32) med frågan hur det kan komma sig att ett samhälle som har förlorat sitt centrum och splittras i olika delar, präglade av separata logiker, ändå uppvisar en gemensam stil som genomtränger alla livsområden. Den skrevs under mellankrigstiden, men frågan återkommer i nya formuleringar i dag. Vi lever i en alltmer individualiserad tid, den gemensamma offentligheten och de kulturella referenserna har fragmenterats till den grad att vi sägs leva i olika »bubblor« – och ändå tycks det som om vi präglas av en gemensam stil i hur vi gör saker.

Jag har ofta tänkt på detta när jag träffat guldsmeden Maria Elmqvist, som jag och min hustru känt sedan 80-talet och som bland annat har gjort våra vigselringar. Vi är ungefär jämnåriga och har varit yrkesverksamma ungefär lika länge och när vi återkommande har samtalat under dessa år har jag slagits av hur många erfarenheter vi gjort som tycks besläktade, trots att våra professionella sfärer inte berör varandra.

För att göra en ny avstämning om hur tidens stil ter sig sedd genom ett hantverk träffar jag Maria på ett kafé på Rörstrandsgatan i Stockholm, där hon startade sin verksamhet när hon kom till stan. Hon och maken Glenn Roll har numera sin butik några kvarter bort, på Tegnérgatan. Hon började som lärling för 41 år sedan i en bransch som då var mansdominerad men som nu är kvinnodominerad. Om hennes karriär har blivit en lång resa så började den faktiskt med en utebliven resa. Maria ville gå på sjön och sökte jobb hos stora rederier, men var bara sjutton år och tre månader och som kvinna var man då tvungen att vara 18 år, så hon hade några månader att fördriva och bodde då hos sina föräldrar i Småland.

– Där fanns en guldsmed och jag skulle bara hämta något som min mamma hade låtit laga, berättar Maria. Guldsmeden – som jag inte kände – var trött och hade mycket att göra. Så jag sade att jag kunde komma ner och hjälpa honom. Och så blev det. Jag kom aldrig ut på sjön. Det kan verka slumpmässigt, men att arbeta med form tilltalade mig med en gång. Jag tänkte inte att »jag testar det här«, för så gjorde man inte då. Det som kom i ens väg var intressant och man grubblade inte på allt som man kanske missade, som unga gör i dag. Valmöjligheterna kastades inte i ansiktet på en. I dag kan de unga inte värja sig mot alla möjligheter som finns. Jag ser det på mina tre söner.

Maria kommer från en borgerlig miljö och revolterade åt vänster och då kunde det te sig konstigt att syssla med något så flärdfullt som smycken

Även om hon tilltalades av att arbeta med form var yrkesvalet inte okomplicerat. Maria kommer från en borgerlig miljö och revolterade åt vänster och då kunde det te sig konstigt att syssla med något så flärdfullt som smycken. Vilken samhällsnytta hade det? Det som fick henne att försonas med verksamheten var delvis respekten för yrket och dess traditioner och hur man kunde ta dem vidare till något nytt, men framför allt yrkets sociala dimensioner. Maria har nästan alltid arbetat med enskilda kunder, inte massproducerat, och ser mötena med människor som det centrala. Det kräver av henne att hon ska vara en god lyssnare, nyfiken och vetgirig. Hon berättar att yrket har gett henne oerhört många värdefulla relationer.

Men hur fungerar denna inriktning på det personliga mötet och relationen i de sociala mediernas tidevarv, när en helt annan typ av flyktiga och extensiva kontakter premieras? undrar jag.

– Vi är definitivt ett varumärke i en viss nisch, men vi jobbar fortfarande väldigt gammeldags och finns inte i någon större utsträckning på sociala medier. En kollega som vi känner sedan länge är suverän på sociala medier och hennes verksamhet går som tåget. Jag inser ju att man ska vara på Facebook, lägga ut bilder, skriva något slående som ska gillas av jättemånga och få kommentarer… men jag vill inte ha de där ointressanta kommentarerna. De känns bara som självbespeglingar. Om de ledde till nyfikna frågeställningar vore de i stället värdefulla. Nu är vi så lyckligt lottade att vi är ganska gamla och har jobbat enligt vårt koncept i alla år och det kommer att hålla vår tid ut. Men är man ung och nyetablerad i dag så har man inget val. Vi får ibland förfrågningar via mejl om att folk vill köpa något och då säger vi alltid att det inte går att sälja något över nätet, det kräver ett personligt möte och en dialog. Jag är inte med på att man ska kunna köpa något och sedan bara skicka tillbaka det för att man inte är nöjd. Våra relationer bygger på ett seriöst åtagande både från vår och kundens sida.

Vi talar en hel del om hur vidgade möjligheter i dag också har förvandlats till krav, hur frigörelse kan förvandlas till ett slags tvång. Inom den akademiska världen verkar det i dag som att alla måste bli forskare, till skillnad från förr, då många i stället blev lärare och då väsentligen traderade kunskaper. Jag tänker på relationen forskare/lärare som en motsvarighet till konstnär/hantverkare. Maria och Glenn är både hantverkare och formgivare. De är utbildade guldsmeder, men definierar sig som autodidakter när det gäller form, eftersom de inte har högskoleutbildning. De som i dag utbildas på konstskolorna jobbar med smyckekonst och har en beröringsskräck för det traditionella hantverket. Intagningskraven utgår från teoretiskt arbete, de har konceptuella idéer men kan inte utföra dem.

– När jag berättar för unga studenter att jag är autodidakt vet de inte hur de ska förhålla sig till det. Man uppmuntrar hela tiden till utveckling och nytänkande och det får bara inte synas att något i det man gör har gjorts tidigare. Det medför ju också att det hela lätt blir väldigt krystat. Allt de gör måste de argumentera för. Jag har inga som helst problem med traditioner, man ska ju förhålla sig till dem. Jag resonerade om detta med min son Felix, som gått tre år på Mode/Design i Borås, och vi kom fram till att man inte behöver vara konstnär hela tiden. Vi sade också detta på ett föredrag för studenter och det visade sig att de blev lättade över att höra detta. De behöver inte vara konstnärer hela tiden, det är tillåtet att laga saker och ta uppdrag från andra. Det är en viktig möjlighet för att försörja sig, att skaffa sig nyttiga erfarenheter och viktiga kunskaper för att sedan kunna ägna sig åt de egna idéerna och det fria skapandet.

Att sko sig på någons bekostnad har länge varit ett talesätt men har nu blivit ett konkret beteende. Folk går in i skoaffärer och provar ut skor för att sedan köpa dem på nätet, vilket på sikt undergräver skoaffärernas existens. De går in i bokhandeln och kikar på böcker som de sedan köper på nätet med följd att bokhandeln kanske inte kommer att finnas kvar. Folk läser och delar tidnings- och tidskriftsartiklar på Facebook utan att prenumerera på själva publikationerna. Facebook får intäkter men inte medierna och om några år kanske det inte finns så många genomtänkta texter att läsa och dela. Folk är kanske kortsiktigt smarta men långsiktigt korkade. Finns liknande beteende inom guldsmedsbranschen?

– Det finns en parallell i vår bransch. Vi tar aldrig betalt för den tid vi sitter och pratar, kunderna får hur mycket tid de vill. Vad folk har börjat göra nu är att om man ska ha en ring med en briljant, vilket är ganska vanligt när folk till exempel ska förlova sig, köper man stenen själv, antingen på en auktion eller på nätet och kommer med den till oss. Men om vi i branschen aldrig får sälja stenar kommer vi snart att få lägga ner. Det är våra enda enkla pengar. Vi har ett inköpspris, lägger förstås en vinst på det och det gör att vi kan sitta och prata med kunden.

Vi klarar oss ändå för vi kan sådant som andra inte kan, men den traditionella branschen riskerar att försvinna. Jag brukar fråga folk om de vet vad det innebär för vår verksamhet om de gör så här och om de dessutom är medvetna om vilka enorma risker de själva tar. Ädelstenar är dyra saker och det krävs expertkunskap för att kunna bedöma dem, det är inget man kan lära sig på nätet. Det finns så mycket fake, framför allt på nätet, men auktionshusen tar heller inte alltid ansvar för det de säljer. Men vi gör det. När jag berättar detta för folk visar det sig att de inte alls har tänkt på detta. De är så besatta av att göra bra affärer, fast de inte behöver göra det.

De är så besatta av att göra bra affärer, fast de inte behöver göra det.

Därmed kommer vi osökt in på »kulten av amatören«. Professionell kompetens värderas inte, alla tycker att de kan lika bra själva. Det gäller inte minst inom journalistiken, där många verkar tycka att de skriver lika bra som professionella skribenter och över huvud taget inte begriper vad redaktörer ska vara bra för. Borde inte ett liknande beteende manifestera sig inom Marias verksamhet, att kunderna inte förstår värdet av deras erfarenhet och hantverksskicklighet?

– Vi får nya kunder via gamla kunder och de nya kunderna kan då säga att de har vänner som har designat sina egna ringar hos oss. Förr så blev jag förolämpad, för det har de inte alls, det är vi som har gjort det tillsammans med dem. Nu tänker jag mer att jag har lyckats göra en kund nöjd och vill de se det så, so fine. Men här kommer jag framför allt att tänka på den typiska förlovnings- och vigselringskunden i dag. När de kommer till oss har de bestämt mycket i förväg. De har skannat hela marknaden och börjar prata millimetrar och tiondelar och detaljer och matt och blank. Om det är seriösa kunder tar jag ett djupt andetag och förklarar för dem att hur mycket kunskaper de än har skaffat sig på olika sätt – de kan vara väldigt pålästa – så är det bara min erfarenhet som kan använda dessa kunskaper.

– En annan sak i sammanhanget säger också något om vår tid: När kunder förr beställde ringar kom de tillsammans och lyssnade och ville absolut att ringarna skulle höra ihop. Det är helt borta. Till och med i ett förhållande måste man nu uttrycka sin individualitet. Jag frågar ibland om vi ska göra så att man ändå ser att de hör ihop, men nej, det behövs inte. Förr när man förlovade sig manifesterade man sin tvåsamhet, men det gör man inte på samma sätt i dag, det är lika mycket något för Facebook, lika mycket för storyn du kan berätta om det.

Publicerad i Respons 2016-6