Trender kommer och går men tatueringar består

Även jag har fallit till föga för sommarens trend, 5:2-dieten. Två dagar i veckan äter man bara 600 kalorier. Det som mest lockade mig var skildringarna av hur alert man blir av periodisk fasta. När födan tryter behöver vi kunna jaga som allra bäst; kroppen förbereder sig för ansträngning, varseblivning och fokusering förstärks. Sådant behöver en chefredaktör verkligen inför ett nytt nummer. Beskrivningarna av piggheten var inte överdrivna. Efter att ha ätit 600 kalorier under dagen infann sig verkligen ett tillstånd av skärpa och beredskap till kamp. Klockan två på natten. Då är det minst fyra timmar tills man kan nerlägga ett par skivor surdegslimpa i skafferiet.

Då återstår inget annat än att söka efter andlig spis i biblioteket. Jag fastnade så småningom i en liten volym med titeln Ornament och brott, som innehåller några uppsatser av Adolf Loos, en av den moderna arkitekturens förgrundsgestalter. Han gick 1908 till ett rasande angrepp på den ornamentik som frodades i Wien vid den tiden. Loos liknade arkitekturens ornament vid tatueringar. När en papuan tatuerar sig är det ett uttryck för hans kultur, men om en modern människa gör det är han antingen förbrytare eller degenererad. Ornamentet är inte längre ett uttryck för vår kultur, sade Loos, har inte längre ett samband med en varaktig världsordning och därför åldras det snabbt. Ornamentikerns ”produkter förnekas redan efter tre år av honom själv.”

I dag har ornamentiken flyttat från fasaderna till kropparna. Enligt Metropolitan Report är 33 procent av alla stockholmare mellan 18 och 49 år tatuerade, vilket sägs vara den högsta frekvensen i världen. Samma människor som knappast kan tänka sig ha samma typ av kläder en längre period accepterar varaktiga mönster på sina kroppar. Det är märkligt tyst om detta fenomen, som ju ändå säger mycket om vår tid.

Sverige har under den period som omfattats av detta nummers tema blivit ett utpräglat anti-traditionalistiskt och individualistiskt samhälle. Trender får stort genomslag eftersom traditionella värderingar inte bjuder motstånd. Det paradoxala med tatueringstrenden är att den å ena sidan är ett individualistiskt uppror, å andra sidan imiterar kulturer och subkulturer som håller individen i ett mycket starkare grepp än det moderna samhället. Tatueringar lånar formspråk från tillhörighet, initiering, status i hierarkier. Den är en trend som genom att skapa varaktiga resultat tycks vilja upphäva alla trender.

Möjligen är detta att övertolka ett fenomen som kanske mest handlar om att inte kunna tänka runt nuets hörn, det som kallas presentism. Utan känsla för det förflutna finns heller ingen föraning om en framtid annorlunda än nuet. Det är svårt för unga att föreställa sig att de kommer att åldras och deras inställning att förändras. Uppenbarligen har vuxenvärlden inte auktoritet nog att överföra sina erfarenheter och inympa ett längre tidsperspektiv hos de uppväxande.

Att ta bort spåren av en trend som 5:2 går snabbt, att ta bort en tatuering är en helt annan sak. På en punkt hade Loos rätt: ornament som inte är förankrade i en kultur åldras snabbt. Det sägs att en tredjedel av alla som tatuerat sig ångrar sig, men det är svårt att ta bort spåren.

* Presentism kan också göra sig gällande inom bokbevakningen såtillvida att man bara tar upp nya böcker. Vi har för att motverka den infört en ny avdelning i Respons, Klassikern, där vi låter skribenter läsa om äldre böcker.

Publicerad i Respons 2013-4