Tidstypiska mönster

Gardiner och kuddar sydda av tyger från IKEA, signerade Göta Trägårdh, har prytt många svenska hem, men designern bakom de grafiska mönstren är förmodligen okänd för de flesta. Trots att Göta Trägårdh (1904–1984), född Hellström, spelade en stor roll för den svenska mode- och designbranschen under 1900-talet har hon till stor del glömts bort. I biografin Göta Trägårdh – Mode, mönster, möten, författad av Anna Häggblom Stålhammar, lyfts hennes betydelse för denna bransch fram. 

Trägårdh var modetecknare för flera tidningar, redaktionsmedlem för Bonniers månadstidning, textildesigner, arrangör av stora modevisningar och en av grundarna till det som i dag är Beckmans designhögskola, där hon undervisade i modedesign och modeteckning. Hon var även chefsdesigner och konstnärlig ledare på textilföretaget Stobo, Trägårdhs livsverk som, med Häggblom Stålhammars ord, »nästan helt fallit i glömska« och som i boken beskrivs som »en av de mest ambitiösa textilsatsningarna i Sverige«. Dessutom arbetade hon för flera andra textilföretag, exempelvis Borås Wäferi. Häggblom Stålhammars bok är utgiven i samband med en utställning om Trägårdh på Designarkivet i Nybro. Den bygger på tidningsmaterial och berättelser från kollegor, vänner och släktingar, och består till stor del av illustrationer föreställande Trägårdhs modeteckningar och mönster, vilket stärker dess bidrag till den svenska modehistorien. Den är även en populärhistorisk skildring av hennes liv.

Göta Trägårdh reste 21 år gammal, 1925, till Paris för att teckna och måla och kom hem med ett stort intresse för mode som kom att prägla resten av hennes liv. Det var åsynen av en aftonkappa i rosa hermelin från modehuset Lanvin som ska ha skakat om henne så att hon blev helt förstummad och insåg att det var mode hon ville arbeta med. Hon hade redan som sextonåring börjat läsa vid Tekniska skolan, i dag konstfack, med ambitionen att bli konstnär. Utbildningen levde dock inte upp till hennes förväntningar och hon hoppade av. Efter resan till Paris studerade Trägårdh på Kungliga konsthögskolan och utvecklade sina färdigheter i teckning. Parallellt med studierna arbetade hon som modetecknare för Bonniers månadstidning. Karriären tog fart när hon fick i uppdrag att teckna kostymer till en föreställning på Oscarsteatern och därefter att designa personalens kläder till Stockholmsutställningen 1930. Trägårdh arbetade från slutet av 1930-talet som modetecknare för Svenska Dagbladet och skrev också korta reportage om det senaste modet. Hon arbetade även för tidningen Husmodern och Nordiska kompaniets tidning Stil, vilket dock inte framgår i Häggblom Stålhammars bok. Genom sitt arbete på Bonniers månadstidning fick hon göra många fler resor till Paris och hon blev en auktoritet inom modebranschen. 

Också under 1920- och 1930-talet var kommersiella uppdrag ett sätt att försörja sig för många kvinnor med konstnärliga ambitioner.

Modehistorikern Valerie Steele skriver i sitt numera klassiska verk Paris fashion (1998) om hur modeteckning blev ett sätt för kvinnliga konstnärer att kunna vara verksamma i Frankrike under 1800-talet. Under perioden 1830–1870 etablerades allt fler modetidningar och behovet av modetecknare var stort. Kvinnliga tecknare hade annars svårt att få uppdrag för andra tidskrifter, till exempel skämttidningar som var en manlig domän. Många av modeillustratörerna är okända idag och uppdraget som modetecknare var inte högt ansett. I Sverige kom marknaden för såväl vecko- som modetidningar i gång senare, i slutet av 1800-talet. Från början var det vanligt att återpublicera bilder från internationella tidskrifter men snart började svenska modetecknare anlitas. På samma vis som i Frankrike var det främst kvinnor som arbetade som modetecknare. 

Också under 1920- och 1930-talet var kommersiella uppdrag ett sätt att försörja sig för många kvinnor med konstnärliga ambitioner. Även Trägårdh hade konstnärsdrömmar till att börja med, men dessa tycks ha ersatts av drivkraften att arbeta med mode, något som oftast uppfattades som ytligt vid denna tid. Under hela sitt liv var hon präglad av funktionalismen och hon var mån om att hennes design skulle användas. Hennes tro på kombinationen mellan det kommersiella och design är ett exempel på tankar som fanns i tiden, om att design och mer storskalig produktion kunde kombineras. 

Under perioden 1930–1960 utvecklades den svenska modebranschen och konfektionsindustrin hade sin storhetstid. Det är också denna period som ges mest utrymme i boken. Trägårdh spelade en betydande roll i utvecklingen med sina återkommande rapporter om det senaste modet från Paris, men också med sin starka tro på den inhemska produktionen och förespråkandet av svenska formgivare. Under H55, den internationella utställningen för bostäder, konst och industri som 1955 arrangerades av Svenska slöjdföreningen och Helsingborg stad, ansvarade Trägårdh för modevisningarna och urvalet av kläder. I samband med utställningen menade hon att det borde göras satsningar på svenska formgivare på samma sätt som dem som gjorts på konstnärer inom annan konstindustri. En del av hennes livsverk var att höja statusen för kläd- och textildesign. Även om modeteckning historiskt sett inte har betraktats som en konstform var Beckmans utbildningar med inriktning mot modeteckning ett försök att jämställa mode och konst, en diskussion som pågått långt in på 2000-talet.

Göta Trägårdh var en karriärkvinna som satte arbetet före familjen. Det är ett tema som återkommer i boken, inte minst barnens sorg över mamman som inte varit närvarande. Här fastnar tyvärr biografin i stereotypen av hur en kvinna som satsade på karriären brukar porträtteras, ett intryck som förstärks av det faktum att Trägårdhs make, formgivaren Björn Trägårdh, lämnade henne med två små barn för att flytta till Paris där han gifte om sig och fick fler barn. Därefter träffade han inte sina förstfödda barn på många år. Detta framställs inte som problematiskt i boken. Trägårdh däremot sägs »definitivt ha valt bort sina barn«. Även hennes barnbarn, som intervjuas i boken, berättar om en farmor som satte karriären framför allt och inte hade något »öppet, generöst eller varmt« över sig. Gunnel Ginsburg, illustratör, mönstertecknare och tidigare elev på Beckmans, berättar i boken att Trägårdh uppmanade sina elever att inte skaffa man och barn. Här hade hennes livssituation med fördel kunnat sättas i ett större sammanhang där de nästintill obefintliga förutsättningarna för kvinnor att kombinera familjeliv och karriär under 1940- och 1950-talen, liksom det starka hemmafruidealet, diskuterats. 

Att yrkeslivet var viktigt för Trägårdh visar sig i det faktum att hon arbetade och designade mönster tills hon avled 1984, 80 år gammal. När barnbarnen efter hennes död tömde dödsboet upptäckte de att hon under heltäckningsmattan gömt lager av skisser, teckningar och målningar, något som säger mycket om hennes omfattande produktion. Trägårdh var en pionjär inom mode- såväl som designvärlden och modeillustrationerna är bland det mest intressanta i hennes produktion. I denna biografi lyfts den konstnärliga kvalitén i dessa verk fram. 

En bok publicerad i samband med en utställning kompletteras såklart gärna med ett besök i utställningen. Här visades allt från hennes tidiga skisser där hon ännu inte hittat sitt eget uttryck till senare teckningar som genomsyras av hennes särpräglad stil. Förhoppningsvis kommer den mycket sevärda, men nu avslutade, utställningen att visas på fler museer. Att få komma nära skapandeprocessen och se nyanserna i originalskisserna, något som gått förlorat när de reproducerats i boken och i tidningarna som de först trycktes i, ger en djupare förståelse för hennes talang. Trägårdhs stil kom hela livet att präglas av den tid som hon skolades i. 1920- och 1930-talets estetik är påtaglig även i de senare teckningarna som kännetecknas av en enkelhet och kantighet även när modet föreskrev mjukare linjer.  

Modeteckning är som sagt en konstform som sällan lyfts fram i historieskrivningen, trots den kommersiella och populärkulturella betydelse som illustrationerna haft. På senare tid tycks dock flera museum ha haft ambitioner i linje med Anna Häggblom Stålhammars när hon lyfter fram Trägårdhs roll i modehistorien. Bland dessa kan nämnas Teckningsmuseet i Laholm med utställningen Gestaltningar av sin tid – Svensk modeteckning 1920–2020 (2021). Verk avöver trettio modetecknare, mer eller mindre välkända, visades i utställningen. Den tillhörande katalogen fungerar som ett uppslagsverk över svenska modetecknare. 

På designmuseet Rian i Falkenberg pågick i somras en utställning om designern och formgivaren Gunila Axén. I utställningen men också i boken Gunila Axén som gavs ut 2023 nämns Trägårdh. Men här betonas hennes gammalmodiga syn på mode och hur en ny generation av formgivare på 1960- och 1970-talet vände sig emot den. Axén som 1963 började på Beckmans modelinje där Trägårdh var huvudlärare blev snabbt besviken. Trägårdh förespråkade en design inspirerad av Parismodet, där handskar, skor och väskor i samma färg var idealet, något som Axén tyckte var omodernt och stelt. Det fanns dock inte möjlighet att opponera sig eftersom Trägårdhs ord vägde tungt, och Axén valde att avbryta utbildningen. Trägårdh som under 1950-talet setts som innovativ och intresserad »av det nyaste, också inom tekniken«, enligt Häggblom Stålhammar, utmanades nu av en ny generation formgivare med en mer radikal syn på mode. Samtidigt framträder en något annorlunda bild av Trägårdh i den nyutkomna boken Designaktivisten om Annika Heijkensköld, som under många år var chef för Form/designcenter i Malmö. Trägårdh var delaktig i diskussionerna under 1960- och 1970-talet mellan designers och företrädare för de traditionella konfektionsindustrierna. I hårda debatter kritiserades konfektionsindustrin för att vara bakåtsträvande och för att inte våga satsa på ny svensk design och konkurrera med globala aktörer. Även om det främst var yngre formgivare som höjde sina röster fanns Trägårdh där på deras sida. I föreliggande biografi om Trägårdh synliggörs inte denna sida av hennes engagemang i branschen. 

Modeteckning är som sagt en konstform som sällan lyfts fram i historieskrivningen, trots den kommersiella och populärkulturella betydelse som illustrationerna haft.

Biografin beskrivs som en »resa genom svensk textilhistoria«, men för att bli ett starkt bidrag till denna historieskrivning hade den behövt mer kontext. I boken finns korta avsnitt som syftar till att placera Trägårdh i ett större kulturellt sammanhang men de räcker sällan till för att få en förståelse för vad som var unikt och vad som låg i linje med en större samhällsutveckling, eller med samtida diskussioner i modebranschen. På detta ämne finns ett antal vetenskapliga verk som man med fördel hade kunnat luta sig mot, såsom ekonomhistorikern Carina Gråbackes Kläder, shopping och flärd: modebranschen i Stockholm 1945–2010 och Johannes Dauns relativt nyutkomna bok När man sydde kläder på fabrik – Svensk konfektionsindustri cirka 1900–1980. Trots detta är biografin om Trägårdh mycket läsvärd, och en pusselbit till att förstå den svenska textil- och modebranschens utveckling under 1900-talet.