Tjugotalets spegelbild inger hopp och förtvivlan 

Den bakomliggande idén är utmärkt: att låta en bred presentation av 1920-talet fungera som en spegel för vår tid. Som en historisk lektion om ett mindre känt decennium för hundra år sedan, men också som en reflektion över historiemedvetande, historiekultur och historieanvändning. Författarna, Klas-Göran Karlsson och Kim Salomon, är dessutom väl lämpade för uppgiften. Båda har varit professorer i historia vid Lunds universitet med en lång rad betydande verk bakom sig; Karlsson främst om Östeuropa, folkmord och historiebruk, Salomon om fredsrörelser, de intellektuellas historia med mera. Även omslaget till deras nya bok är inbjudande. Det har gjorts av den alltid lika stilsäkra formgivaren Sara Acedo, med tidskongenialt typsnitt, en elegant klädd androgyn gestalt och ett propellerflygplan. 

Ja, 1920-talet – En spegel för vår tid kunde helt enkelt ha blivit hur bra som helst. Tyvärr når den inte riktigt ända fram.

Förutom en kort inledning består den 324-sidiga boken av fem delar – En ny värld, Förlösande innovationer, Livsstilarnas epok, Slutet, Spegelbilden – uppdelade i sammanlagt tjugosju kapitel. Till omfånget skiljer sig delarna påfallande mycket från varandra. Den kortaste är på bara några få sidor medan den längsta är på drygt hundratrettio. På sina håll blir det väl tydligt att det är fråga om två olika författare som skrivit boken och vissa avsnitt framstår som mer genomarbetade än andra. Men på det stora hela är det språkligt effektivt utan alltför mycket störande upprepningar. 

Med några års marginal är decenniet kringgärdat av två världskrig, inklämt mellan två katastrofer, men de båda författarna har den lovvärda ambitionen att tolka tjugotalet utifrån dess egna förutsättningar.

Trots vissa utblickar är det västvärlden som står i huvudfokus. Sverige spelar en tämligen undanskymd roll. Det är talande att Per Albin Hanssons berömda folkhemstal vid riksdagen 1928 inte behandlas; ja, den socialdemokratiska ledaren är inte ens upptagen i namnregistret. Och där står inte heller Hjalmar Branting, Arvid Lindman och de andra svenska statsministrarna under decenniet. Desto mer utrymme ägnas åt internationellt betydande ledare som Woodrow Wilson, David Lloyd George, Georges Clemenceau, Benito Mussolini och Vladimir Lenin. 

Men det är inte bara statsmän och storpolitiska förhållanden som uppmärksammas, utan det görs också ekonomin, kulturlivet och människors livsstilar. Här finns avsnitt om reklam, mode och stjärnkulturen, men också om New Negro Movement och dess antites Ku Klux Klan. Stort utrymme ägnas åt olika innovationer, med allt från flygplanet och bilen till brödrosten och det elektriska strykjärnet, från filmen, radion och grammofonen till kompaktkameran och hissen. Flera av dessa innovationer har en äldre historia men under tjugotalet kom de att spela en mer framträdande roll i många fler människors liv än vad de hade gjort tidigare.

Med några års marginal är decenniet kringgärdat av två världskrig, inklämt mellan två katastrofer, men de båda författarna har den lovvärda ambitionen att tolka tjugotalet utifrån dess egna förutsättningar. I enlighet med det är boken skriven i historisk presens, här och nu, utan särskilt många framåtblickar mot det som sedan följde under de följande decennierna. Men det stora kriget från 1914 till 1918 utgör ändå den självklara utgångspunkten. Den kollektiva lättnaden och glädjen vid krigsslutet gick hand i hand med bearbetningen av det trauma som krigsåren utgjorde. Under världskriget hade sextiofem miljoner män mobiliserats och nio miljoner dött. Många av de överlevande var invalidiserade och plågades av hemska minnen. Snart började också spanska sjukan grassera. Under tiotalets avslutande år dödade pandemin minst tjugo miljoner människor, troligtvis ännu fler. Det var en av de värsta farsoterna i modern tid.

Avsnitten om flyktingproblematiken, migrationsflödena och alla svårigheter som Nationernas förbund hade att kämpa med hör till bokens bästa.

Vid krigsslutet ritades Europas karta om. När stater som dubbelmonarkin Österrike-Ungern och Osmanska riket upphörde att existera blev mängder av människor statslösa. I sin klassiska analys om totalitarismens ursprung framhåller Hannah Arendt att många av dessa människor inte bara förlorade sitt hem, utan att de inte heller hade någon möjlighet att hitta ett nytt. Med statslösheten som  »samtidshistoriens nyaste massfenomen« och de statslösa som  »den samtida politikens mest symptomatiska grupp« skapades enligt Arendt ett akut socialt och politiskt problem som olika länder och institutioner under de följande decennierna försökte hitta olika lösningar på. Det kunde handla om inkludering och erkännande av minoritetsgrupper men lika ofta om exkludering, fördrivning och rent av utrotning. En betydelsefull roll i det fredssträvande arbetet spelades av Nationernas förbund som grundades i början av 1920. Avsnitten om flyktingproblematiken, migrationsflödena och alla svårigheter som Nationernas förbund hade att kämpa med hör till bokens bästa.

När kriget tog slut stod Österrike-Ungern och Osmanska riket tillsammans med Tyskland och Bulgarien på förlorarnas sida. Framför allt Tyskland straffades hårt vid Versaillesfreden som undertecknades ett drygt halvår efter krigsslutet. Tyskarna som av många ansågs vara huvudansvariga för kriget kände sig förödmjukade och de hårda fredsvillkoren skulle snart visa sig vara förödande också i andra avseenden. Men även om de mörka molnen hopade sig var det långt ifrån allt som var dystert och eländigt. Tjugotalet hade också en annan sida, ljus, glättig, experimenterande.

Karlsson och Salomon fångar dubbelheten i det decennium som på svenska kallas  »det glada«, på engelska the roaring twenties, på tyska die goldenen Zwanziger och på franska les années folles:  »Det präglas samtidigt av förlust och segervisshet, hopp och hopplöshet, frigörelse och tradition, normalitet och nyskapelse, löften och hot, reform och revolution, motsättningar och samförstånd, disciplin och utlevelse, experimentlusta och likriktning, revanschism och nostalgi, nationalism och internationalism, för att bara nämna några av de mest relevanta motsatsförhållandena.«

En liknande dubbelhet var utmärkande för demokratins ställning under tjugotalet. I Sverige brukar åren strax efter första världskriget räknas som den moderna demokratins genombrottsperiod. Både kvinnor och män fick för första gången rösta i ett riksdagsval 1921. Det såg ut på ett likartat sätt i Tyskland, Belgien och vissa andra västländer. Men även om världskriget på en del håll påskyndade demokratins utveckling poängterar författarna att kriget i ett visst avseende kan sägas ha förstört marknaden för demokratin: »Tanken på rationalitet, framsteg och humanitet, nära besläktade ned demokratin, bryts eller modifieras kraftfullt.« 

Det konstateras att kyrkan på många håll blev mindre viktig och att antalet gudstjänstbesökare minskade, men att det inte med nödvändighet innebar ett avtagande intresse för religiösa och andliga frågor.

Under tjugotalet lockades många på både höger- och vänsterkanten betydligt mer av tanken på det revolutionära brottet än av de försiktiga demokratiska reformerna. Mer eller mindre extremistiska grupper stod mot varandra, kommunister mot fascister och efterhand också nazister. Polariseringen tilltog, antisemitismen växte sig allt starkare och det politiska livet brutaliserades. I Italien kom fascisterna till makten 1922, samma år som Ryssland blev Sovjetunionen som sedan snabbt utvecklades i totalitär riktning. Sovjet var ett storskaligt försök att bygga ett nytt kommunistiskt, jämlikt och sekulärt land. Men i praktiken genomsyrades det mer av terror, repression och förtryck.

Om allt detta redogör Karlsson och Salomon för på ett klargörande sätt. Ett annat tema som berörs i boken gäller religionens ställning. Det konstateras att kyrkan på många håll blev mindre viktig och att antalet gudstjänstbesökare minskade, men att det inte med nödvändighet innebar ett avtagande intresse för religiösa och andliga frågor. Tvärtom var det många som vände sig till olika alternativa trosformer. Ett exempel är Arthur Conan Doyle, författaren till böckerna om Sherlock Holmes, som efter att ha förlorat flera av sina nära och kära övergav det skönlitterära skrivandet för att i stället ägna sig åt spiritismen med förhoppningen att kunna kommunicera med de döda och få kunskap om livet efter detta. 

 »Gud är död, men hans plats har överlevt honom – den förblir en helig plats.« Aldrig har väl Ernst Blochs ord varit lika relevanta som för 1920-talet. I början av decenniet hävdade Carl Schmitt att alla centrala begrepp inom den moderna statsläran är »sekulariserade teologiska begrepp«. Men att det andliga intresset levde vidare visade sig kanske allra tydligast inom konstens och estetikens område. Under tiotalet och tjugotalet växte en sorts andlig modernism sig stark med konstnärer som Vasilij Kandinskij, Hilma af Klint och Kazimir Malevitj och författare som Rainer Maria Rilke och Edith Södergran. 

Karlsson och Salomon går inte in på den andliga modernismen men ägnar ändå förhållandevis mycket utrymme åt kulturen, konsten och estetiken. Bland annat uppmärksammas jazzen och populärkulturen, stumfilmen och den tyska expressionismen, T.S. Eliots poetiska sorgearbete i Det öde landet och Marcel Prousts stora romanserie om den tid som flytt. En annan roman som de flera gånger återkommer till är F. Scott Fitzgeralds Den store Gatsby från 1925. Där gestaltas samtiden med ett tidstypiskt lättsinne och flärdfullhet men också en känsla av otålighet. Som en av hans fiktiva karaktärer uttrycker det: »Jag är rastlös. Hela min generation är rastlös.«

Den naturliga slutpunkten för den kronologiska delen utgörs av börskraschen 1929, som framstår som en sorts mörk upptakt till trettiotalet. Börskraschen utlöste en finanskris, ekonomin rasade, företag gick i konkurs och arbetslösheten skenade i höjden. Den stora depressionen som kom att prägla trettiotalet var snart ett faktum. »The thirties were the price that had to be paid for the twenties«, som en journalist formulerade det.

Bokens sista del handlar om 1920-talet som en spegelbild och reflektionsyta. Karlsson och Salomon urskiljer tre sorters historiska lärdomar som står för olika sätt att relatera vår samtid till decenniet för hundra år sedan. För det första handlar det om sådant som fanns som ett embryo på 1920-talet och som på något sätt lever kvar än i dag. Det är fråga om långa historiska utvecklingslinjer, som USA:s dominerande position i storpolitiken och amerikaniseringen av stora delar av övriga världen, eller att grunden till vår tids bilsamhälle kan sägas ha lagts på 1920-talet. För det andra visar Karlsson och Salomon på olika paralleller och analogier mellan de båda årtiondena, som ifrågasättandet av framstegstanken, liberalismens försvagade ställning och medvinden för olika nationalistiska rörelser. För det tredje, slutligen, menar de att det finns vissa begrepp och tankefigurer som vi fortfarande lever med som kan föras tillbaka till 1920-talet. Här kan man till exempel nämna slagordet »Aldrig mera krig!« och motviljan mot väpnade konflikter, men också fascismens och totalitarismens framväxt. 

Resonemanget om 1920-talet som en reflektionsyta för vår tid har en lovande ansats men lyfter inte riktigt. Ja, det är här man som läsare kan känna en viss besvikelse. De tre perspektiven tenderar att flyta in i varandra och när det börjar bli intressant på allvar sätter författarna punkt. Man önskar att de i stället hade utvecklat sina argument, tagit ut svängarna mer, varit lite djärvare, gärna provocerande, om inte annat för att få en att tänka vidare på egen hand. Nu slår man snarare ihop boken med en gäspning.

Det är synd, för på många sätt är det en lärorik genomgång. Och när framställning är som bäst fungerar den som en övning i aktivt tillbakablickande, som de själva uttrycker det. Alldeles mot slutet citerar de ännu en gång F. Scott Fitzgerald: »Som båtar mot strömmen kämpar vi framåt och drivs ständigt tillbaka till det förflutna.«