Under våren är frågan om att utreda ett tredje juridiskt kön ute på remiss, vilket har orsakat starka reaktioner, trots att det redan är infört i en rad länder. Men varför är tvetydighet så skrämmande?
HBO-dokumentären Suited skildrar ett kostymskrädderi i New York och dess kundkrets: transpersoner, främst transmän, som önskar en kostym som för en gångs skull passar deras kroppar – en kostym för att framhäva det maskulina och dölja det feminint kodade, som breda höfter. Ordet ”suited” har den passande tvetydigheten här – att vara (kostym)klädd och att vara lämplig, passa in.
Att ”passera” som antingen man eller kvinna kan vara av stor betydelse för transpersoner. Denna strävan kan tyckas fåfäng (i dubbel bemärkelse) men som dokumentären visar är det av högst materiell betydelse. På arbetsmarknaden framstår en transperson ofta som ett alltför riskabelt kort, oavsett kompetens. Får kostymen omgivningen att se en man, i stället för en transperson eller en lesbisk kvinna, kan den vara en livsavgörande investering. Sedan är förstås den känslomässiga upplevelsen av att för första gången ha kläder som får spegelbilden att stämma bättre med självbilden svåröverskattad.
Inom varje samhälle som ser enbart två kön, och som dessutom på mer eller mindre repressiva sätt håller dem åtskilda, kommer det finnas uttryck som utmanar ordningen.
Utifrån denna bild av några transpersoners verklighet är det svårt att begripa hur tanken på ett tredje juridiskt kön kan uppröra så. När både en högerprofil som Ivar Arpi (Svenska Dagbladet, 20/1 2018) och vänsterfeministen Kajsa Ekis Ekman förfäras, sitter många tår i ömklig kläm.
Jag tänker på alla modiga kvinnor i historien som kringgått sociala och juridiska begränsningar genom att anta en manlig, eller androgyn, identitet. Som den nomadiska författaren Isabelle Eberhardt, som kring sekelskiftet 1900 konverterade till islam och reste omkring i Nordafrika som ”Mahmoud”, ingick i en sufiorden och skrev resebetraktelser. Eller det mer samtida exemplet ”bacha posh”, flickor i Afghanistan som av sina föräldrar uppfostras till pojkar, skildrat av Jenny Nordberg i De förklädda flickorna i Kabul. Inom varje samhälle som ser enbart två kön, och som dessutom på mer eller mindre repressiva sätt håller dem åtskilda, kommer det finnas uttryck som utmanar ordningen.
Både Arpi och Ekman tolkar den senaste tidens ökade fokus på transfrågor som att samhället gått från att begränsa individers beteende utifrån kön till att anpassa deras kön efter beteendet. Ekman går så långt som att hävda att vi inte längre tar klänningen från ett barn med penis, utan tar bort penisen men behåller klänningen (Aftonbladet 17/1 2018). Det är en parodisk skräckbild, inte bara av kastrerade barn, utan även av en värld där transkvinnor konkurrerar ut andra kvinnor inom alla områden. Scenariot är så långt man kan komma från den verklighet där transpersoner lever med stor risk för psykisk ohälsa, diskriminering och våld.
Men min förvåning handlar också om vad som egentligen angrips. Synen på kön som en djup sanning, förborgad någonstans i själens svarta låda men svåråtkomlig för medicinens blick, kritiseras av både Ekman och Arpi. Men är inte möjligheten till ett tredje kön en väg ut ur låsningen av kön som något absolut entydigt? Om det blir juridiskt, och förhoppningsvis i ökande grad socialt, accepterat att definiera sig utanför polariteten, blir nog tvetydigheten mindre hotfull. Transvården tillåter numera större variation och har inte längre krav på kirurgi eller sterilisering. Det borde då bli lättare snarare än svårare att låta barn ha både klänning och penis. Och i förlängningen behöver det kanske inte sätta skräck i en arbetsgivare om kostymkillen på arbetsintervjun har något androgyna drag.
Kanske är det liksom i latinopopen så att ”hips don’t lie”. Men kanske kan höfterna få ta ut svängarna litet, bort från en perfekt korrespondens mellan kropp, kön och genus, och en alltför snäv kostym. Vari ”sanningen” ligger förborgad kan förbli osagt. I framtiden är det nog politiska debattörer som får anstränga sig för att (låta saker) passera, när rädslan för tvetydighet inte längre är klädsam.
