Tjuvnypen fördelas olika mellan tänkarna

År 1941 utkom den första stencilerade upplagan av Arne Næss sedermera klassiska lärobok Endel elementære logiske emner. Boken kom att ingå som kurslitteratur för den så kallade examen philosophicum i Norge i över 40 år. I boken, som heter Empirisk semantik på svenska, presenteras Næss så kallade saklighetslära. Boken är, sitt namn till trots, en lärobok i argumentationsanalys snarare än i logik. I och med att examen philosophicum är en obligatorisk examen som studenter måste avlägga innan de kan gå vidare med studier i andra ämnen, kom i princip alla norska studenter under dryga fyrtio år att drillas i saklighetsläran. De tränades i färdigheter som att precisera och definiera begrepp, skilja mellan analytiska och syntetiska satser, göra översikter över pro- och kontraargument, skilja mellan rationell diskussion å ena sidan och förkunnelse och propaganda å den andra samt att identifiera vanliga felkällor i resonemang. Endel kom att lämna ett stort avtryck i norsk intellektuellt liv. Næss talade själv om den betydande injektion av saklighetsläran i ”det norske folkelegemet”, som boken gav upphov till. Om norrmännen därmed är mer sakliga än andra folk får väl dock ännu så länge gälla som en öppen fråga.

Finns det någon motsvarighet till Næss lärobok på svenska? Den enda jag kan komma att tänka på är Sven-Eric Liedmans Från Platon till Lenin som publicerades för första gången 1972. Boken har sedan dess utkommit under sju nya titlar av vilka den senaste är Från Platon till demokratins kris. Liedmans Från Platon till… har inte som Næss bok varit obligatorisk kurslitteratur för samtliga grundstudenter, men har under snart femtio år tjänat som introduktionsbok till de politiska idéernas historia för flera årskullar av studenter i idéhistoria och statsvetenskap. Både Endel och Från Platon till… har, naturligt nog, fått utstå en hel del kritik. Næss kulturkonservativa kritiker ville på sin tid att studenterna under studierna för examen philosophicum skulle bekanta sig med Västerlandets andliga skatter, såsom Platon, Aristoteles och Thomas av Aquino, i stället för att ägna sig åt tomma och sterila övningar i argumentationsanalys. Från Platon till… har framför allt ådragit sig kritik från liberalt och konservativt håll. Kritikerna har menat att alltför litet plats i framställningen ges åt liberala och konservativa tänkare.

I två artiklar på DN Debatt 2010 (18/7 och 19/) hävdade den liberale debattören och författaren Svante Nycander att liberalismen har osynliggjorts i svenskt intellektuellt liv. Vi tar de mänskliga fri- och rättigheterna och rättsstaten för givna, säger han, samtidigt som den liberala tradition från vilka de har sprungit förnekas. Liedman utsågs av Nycander till en av de medskyldiga till denna kollektiva bortträngningsprocess. Han menar att Liedman i sin flitigt använda lärobok presenterar en missvisande bild av liberalismen för studenterna. Kritiken består framför allt i att vissa liberala tänkare inte behandlas, till exempel Kant och Tocqueville, samt att de mänskliga rättigheternas historia inte tas upp. Det sistnämnda förhållandet hänför Nycander till att den unge Marx i Om judefrågan fnös åt den franska revolutionens deklaration om de mänskliga rättigheterna. Liedman har över huvud taget bidragit till en ideologisering av svensk samhällsvetenskap och humaniora, menar Nycander. Från Platon till… har, kunde kritiken sammanfattas, inneburit en betydande injektion av hälsofarlig marxism i den svenska folkkroppen.

I artikeln ”Från Platon till papperskorgen” i Axess 4/2016 reagerar den moderate ledarskribenten Fredrik Johansson med hetta på Liedmans lärobok. Han uppger att han under en stor del av sitt liv vistats i kretsar ”där bara omnämnandet av Liedmans bok är påtagligt blodtryckshöjande”. Johansson har, säger han, flera vänner som ställt till med högljudda scener på seminarier och föreläsningar när det liberala och konservativa tankegodset i boken presenterats. Liksom Nycander är Johansson missnöjd med det utrymme liberala tänkare ges. Han efterlyser tänkare som Hayek, Popper och Isaiah Berlin. Johansson menar också att Burke snarare än Hegel borde ha fått representera konservatismen.

Som student läste jag aldrig från Från Platon till…. Den nuvarande sjunde versionen av boken är därför den första jag läser. Jag har heller inte i detalj haft möjlighet att kartlägga hur de olika utgåvorna skiljer sig från varandra. I förordet framgår att Från Platon till demokratins kris är den version som är mest omarbetad. Nästan allt som behandlar tiden efter 1945 är nyskrivet. Det motsvarar ganska exakt 100 sidor. Förutom de liberala tänkare som diskuterats i tidigare utgåvor, Mill och Spencer, återfinns nu också Hayek. Men även Milton Friedman finns på plats. I de nyskrivna avsnitten finns likaså den kontinentala kristdemokratin och socialliberalismen representerade. Även om en läsare med borgerliga preferenser skulle måhända vilja invända mot Liedmans presentation av detta material, kan man inte gärna säga att det saknas.

Men nog måste man ge kritiken rätt i att det åtminstone ibland skymtar fram en tendens i framställningen. Det märks inte minst i hur de intellektuella tjuvnypen fördelas bland tänkarna. Liedman påpekar att oupplysta folk enligt John Stuart Mill inte kan tillerkännas politiska rättigheter. Mill var en ”god imperialist bland imperialister”. Diskussionen av Mill och Spencer avslutas tillika med ett berömt komprometterande citat av Mill som ”som citerades ofta av hans socialistiska motståndare”. Men liknande problematiska inslag finns förstås hos Marx utan att de för den skull läggs honom till last i Från Platon till…. Marx motståndare brukar, precis som Nycander gör, hitta ammunition i ”Om judefrågan”. Det är emellertid inte ett besvärande citat om mänskliga rättigheter som avslutar Marxdiskussionen, utan en försäkran om hur intellektuellt krävande marxismen är och hur lätt den är att förenkla och missförstå. Marx syn på mänskliga rättigheter torde i själva verket vara lika svårförenlig med vår tids moraliska tänkande som Mills syn på icke-europeiska folk är. Vilken 1800-talsmänniska levde, när allt kommer omkring, i allt upp till dagens moraliska standard?

Den kritiska receptionen av Från Platon till… har, som framgått, uteslutande intresserat sig för modern tid. Men innan Liedman kommer dit har han hunnit behandla bland andra Platon och Aristoteles, stoicismen, Augustinus, Thomas av Aquino, Hobbes, Locke och Rousseau. (Næss kulturkonservativa kritiker hade med all sannolikhet hellre satt upp Från Platon till demokratins kris på litteraturlistan än Endel elementære logiske emner). Den diskussion som förs på dessa sidor är både lärd och intressant att ta del av.

Från Platon till… har, kunde kritiken sammanfattas, inneburit en betydande injektion av hälsofarlig marxism i den svenska folkkroppen.

Liedman skriver initierat om bland annat Thomas av Aquinos uppfattning om den naturliga lagen. Enligt Thomas finns det en naturlig moralisk lag som är given i och med skapelsen och som därmed i princip är tillgänglig för alla förnuftiga människor oberoende av den specifika uppenbarelsen i bibeln. Enligt denna tankegång, som också återfinns i stoicismen, måste mänsklig lagstiftning ytterst falla tillbaka på den naturliga lagen. Det går emellertid inte att på ett enkelt sätt deducera mänsklig lagstiftning ur den naturliga lagen. Man skulle kunna säga att den naturliga lagen är allmängiltig, men inte standardiserad. Naturrätten kom, som Liedman visar, så småningom att sekulariseras. En av anledningarna till sekulariseringen var Luthers uppfattning att förnuftet var så pass skadat av arvsynden att den inte på egen hand, oberoende av uppenbarelsen, kunde träda i kontakt med den gudomliga lagen. Under första hälften av 1600-talet kom Hugo Grotius att hävda att de naturliga morallagarna är giltiga ”även om Gud inte fanns”. En brytning med en specifikt kristen tolkning av den naturliga lagen ägde nu rum. Grotius omvandlade också naturrätten till att handla om individens rätt. Samhällets främsta uppgift är enligt Grotius att värna individens rätt.

Liedman diskuterar Hobbes och Lockes tänkande som två olika exempel på en politisk individualism enligt vilken staten har som uppgift att skydda individen. För Locke är rätten och lagen mer fundamentala än staten. Den naturliga lagen finns även oberoende av politiska institutioner. För Hobbes existerar det emellertid ingen rätt eller lag oberoende av staten. Rättigheter och skyldigheter existerar bara inom ramen för en politisk ordning. På ett intressant vis för Liedman läsaren från Thomas via Hobbes och Locke in i dagsaktuella problem och diskussioner, till exempel om flyktingars rättigheter. Liedman formulerar inte själv dessa frågor, men texten förmår lösgöra egna tankar hos läsaren. Personligen uppskattar jag ett sådant historiskt framställningssätt mer än ett där exakt lika mycket bläck i rättvisans namn spills på såväl liberala som socialistiska tänkare. Från Platon till demokratins kris förmår på så sätt även påvisa det historiska perspektivets nödvändighet för att förstå samtidens intellektuella och politiska problem och diskussioner.

En annan intressant iakttagelse i boken är, om än inte okänd sedan tidigare, hur äldre tiders tänkande om samhället, rätten och historien ständigt förhöll sig till kristendomen. På 1500-talet bildade kristendomen den ram inom vilka politiska teorier skulle passas in. I dag har religionen fallit bort som organiserande princip i den offentliga intellektuella diskussionen. I stället utgör 1800-talets politiska ideologier i hög grad det intellektuella medium genom vilka vi förstår samhället och historien. De politiska ideologierna konkurrerar envetet med varandra i offentligheten om att få utlägga den publika tolkningen av den sociala och politiska verkligheten. Inte minst har sociala medier bidrag till att höja intensiteten i diskussionen. Det är numera politiken snarare än religionen som sätter hjärtan i brand.

Den som följer den politiska idéhistoriens långa lopp i Från Platon till demokratins kris uppövar snart en viss känsla för det tillfälliga och övergående i de politiska och intellektuella kategorier som vi uttolkar samhället och historien med. Många diskussioner skakar vi i dag på huvudet åt. Men gårdagens hetsiga diskussioner bildar också grundvalen för dagens. Helt och hållet försvinner sällan intellektuella kategorier och idéer ur historien. Många av dem bevarar sin relevans för samtiden. Liedmans bok är en god hjälp för var och en som vill orientera sig i den komplexa problematik som utgör de politiska idéernas historia och för egen del skilja mellan användbart och förlegat.

Publicerad i Respons 2021-2