Traditionen är inte en lagerlokal utan ett hus vi kan andas i

Skönlitteraturen är grunden för vår kultur. Berättandet upptar en stor del av vår vakna tid, alltifrån nyheternas dramaturgiskt anpassade berättelse om läget i världen, till hur meningsskapandet kring vår självbild, vårt jobb och våra relationer går till. En äldre släkting är en anekdot om något som hände för många år sedan; vänskap en berättelse på studentmiddagen om hur det gick till när någon började skolan för länge sedan.

Det är en förunderligt tät väv av minnen, historier, berättelser, ibland samstämmiga, ibland motstridiga, som vi använder oss av för att orientera oss i tillvaron. Det vi väljer att tro på, att minnas, att tradera vidare, är det som ger vårt liv mening och kommer att bestämma hur vi ser ut för dem som kommer efter oss. Men de är så klart fria att i sin tur ta miste, minnas fel, missförstå, glömma och fylla i luckorna med sådant som passar deras egen uppfattning om världen och vad de själva vill lämna vidare. Traderandet, omtolkningen, förståelsen av det förgångna är en grund för självförståelsen.

En av de centrala personerna för min egen förståelse av skönlitteraturens form och möjligheter, som författare såväl som läsare och kritiker, är Ernst Robert Curtius. Det som lockade mig hos honom var insikten om hur mönstren går igen. Han öppnar den europeiska litteraturen och framhäver den litterära samtidigheten, i sin mäktiga genomgång i Europäische Literatur und lateinisches Mittelalter (1948) av hur det klassiska arvet fortplantats in i den medeltida litteraturen.

Han behandlar stående former och motiv, Dantes syn på antiken, retorikens betydelse för poesin, olika slags metaforik, det ideala landskapet, klassicism och manierism, och mycket mer, på sätt som verkligen gör traditionen levande och tydliggör hur den fungerar och ännu kan ha betydelse. Curtius litteratursyn kändes som en verklig befrielse för mig. Jag, som alltid haft en dragning till marginalia, till avantgarde och excentriciteter i litteraturen, får av Curtius lära mig att det som intresserar mig i själva verket ingår i grunden i det europeiska kulturarvet. Redan under antiken skrev poeterna dikter där de uteslöt en viss bokstav, liksom George Perec gör i sin roman La Disparition, som är skriven helt utan att använda bokstaven »e«, och litteraturen som symboliserar sig själv, som hos Borges, fanns redan i de tidigaste reflektionerna över skrivandets förhållande till världen.

Ernst Robert Curtius var ursprungligen verksam som kritiker, specialiserad på samtida fransk litteratur, men han drevs under trycket av den fördummande nationalismen och nazismens kvävande utbredning att återvända till källorna för den europeiska kulturen, till det antika arvet och förvaltandet av det under medeltiden, de sekler under vilka det som senare skulle ta form i våra nationalstater växte fram. De tyska nazisterna ideologiserade universitetsväsendet och klassade olika typer av forskning som nationell, judisk och så vidare. Curtius vände sig starkt mot ideologiseringen av kulturhistorien och litteraturen, och mot nazisternas historiesyn ställde han den vetenskapliga filologin, som han i Europäische Literatur und lateinisches Mittelalter utvecklar till vad som närmast kan karaktäriseras som en läsandets fenomenologi, där detaljiakttagelser i enskilda verk samspelar med systematisering av återkommande motiv och former.

Curtius reagerade mot missbruket av historien, hur den än kunde reduceras till berättelse, än upphöjas till myt. För honom blev det, inför nazisternas maktövertagande och kvävande av alla oppositionella röster, viktigt att återgå till det som låg för handen, till ursprunget, och att bearbeta och systematisera det på ett så sakligt sätt som möjligt. Han skriver uttryckligen att det inte kan vara frågan om någon moralism, eller »god smak«, som begränsar den som vill förstå de historiska källorna. Enbart när vi betraktar traditionen fördomsfritt, allt som en enhet, med bra och dåligt, moraliskt och snuskigt, om vartannat, kan vi se sammanhanget och kontinuiteten som de verkligen är.

Jag kan inte låta bli att reflektera litet extra över detta i dessa tider då en i och för sig lovvärd lust att motverka homofobi, rasism och kvinnoförtryck, gör att somliga är väldigt snabba med att vilja rensa ut det olämpliga ur våra bibliotek; en tavla med nakna bröst i vår svenska riksdag flyttades av sedlighetsskäl så sent som förra året. Det kan vara viktigt att lyfta de delar av traditionen som varit mest fördomsfria, men att för den skull stryka ut dem som kan sägas ha burit på intolerans och nedlåtenhet mot utsatta grupper är inte rätt. Omläsningar är nödvändiga, överstrykningar mycket farliga.

Vad innebär egentligen kontinuitet i den litterära traditionen? Curtius räknar med viss melankoli upp allt det som försvunnit i historien, alla böcker som förlorats, bränts, eller bara glömts och tappats bort. Det gäller huvuddelen av den grekiska poesin, de flesta tragedier såväl som komedier. Enbart under andra världskriget, samtidigt som Curtius själv arbetade med sitt manuskript, förstördes miljoner oersättliga verk i alla de bibliotek som bombades, plundrades och brändes ner, framför allt av de nazistiska trupperna.

Mnemosyne, minnet, var musernas moder. Det är genom den litterära traditionen som en kultursfär bevarar sin identitet över tiden. Kultur är inte bara minnen och muséer, den unga människan måste initieras i det kulturella arvet för att det ska kunna leva vidare. Inget är vanligare och lättare än glömska och förstörelse. Bara den som vill ha ofria undersåtar har något intresse av att skära av människor från deras kulturella och intellektuella arv. Detta är, vågar jag påstå, grunden i Curtius uppfattning om traditionens betydelse. Att vara kunnig om det egna arvet ger oss en orientering i intellektuella och estetiska spörsmål som också gör oss mera öppna och mottagliga för andra kultursfärers egenvärde och inflytanden.

Ytterst är vår kultur i dag enbart en liten del av världskulturen, litet samma mening som Goethe talade om världslitteraturen. Historieskrivningen och minnet kan inte, om det tas på allvar och inte omgärdas av ideologiska begränsningar, fungera uteslutande. Den som känner antikens dikter eller den medeltida europeiska poesin är också mera mottaglig och har bättre förutsättningar att förstå även den persiska, liksom den som känner den västerländska dramatiken lättare förstår den indiska eller de som bekantar sig med 1700-talets engelska romaner klarar att ta till sig även den kinesiska romankonsten.

Lika upptagen som Curtius var av att bekantgöra de klassiska formerna, lika medveten var han om att en form som traderas som självändamål med tiden blir till ett tomt skal. Det går inte att upprepa de givna gesterna mekaniskt. Curtius var skeptisk mot möjligheten att skapa en bestående kanon. Det tvångsmässiga upprepandet av givna former, av etablerade mästares mästerverk, skapar döda listor över verk med vilka man plågar skolbarn, som inte förmår värja sig. En kanon, en levande tradition, kan inte bygga på museal vördnad för den gamla storheten, det handlar om initiering i en levande tradition, som också hålls levande genom att minnet traderas, genom just denna initiation av ständigt nya generationer i ett arv som i sig inte får vara statiskt, utan måste uppfattas som en levande del av vår historia och identitet. »Vi har inte behov av någon lagerlokal för traditionen, vi vill ha ett hus som vi kan andas i«, skriver han.

Kulten av traditionen som självändamål blir lätt ett sätt för tråkmånsar att sätta de verkligt kreativa på plats. Men kulten av det nya som självändamål, utan de grundläggande kunskaper som krävs för att över huvud taget uppfatta vari det nya egentligen består, blir i sin tur gärna till en personlighetskult, där den mest högröstade och chockerande kan sno åt sig utrymmet på bekostnad av det som kanske bär på djupare värden – hur nu än dessa kan begripas. Hos Curtius blir traditionen inte till något tyngande, en börda och regelverk av begränsningar för nya generationer författare, utan tvärtom en möjlighet till friheter, till utvecklingsbara möjligheter som kan stärka det nyas växtkraft.

Säkert spelade Curtius bakgrund in i hans intresse och val av studier. Sprungen från en känd familj i Alsace, det genom århundraden omstridda gränslandet mellan franskt och tyskt, var han uppvuxen i ett tvåspråkigt hem. Han studerade från början bland annat sanskrit och filologi, innan hans intressen fördes över till den moderna litteraturen. Han ägnade sig då främst åt den samtida franska litteraturen, André Gide, Marcel Proust och Paul Valéry, men även åt engelskspråkiga författare som T.S. Eliot, och han var mycket tidig med att skriva om James Joyces Ulysses, som han uppfattade som ett essentiellt mänskligt verk, som verkligen på djupet återkopplar till det homeriska arvet.

Det skulle vara lätt i dag att karaktärisera honom som konservativ, men det träffar inte rätt. Att han var mån om att vårda och vidareföra traditionen och gärna gick till roten i sin undersökning av den europeiska litteraturen har inte nödvändigtvis någonting med konservatism att göra. Snarare tjänar hans radikalt filologiska inställning till historien och hans avståndstagande från rangordning inom den, liksom hans skepsis till en oföränderligt fastslagen klassikerkanon, ett levande intresse – syftet att gjuta nytt liv i den samtida litteraturen genom att göra den uppmärksam på dess rötter och identitet.

Om någon påminner han kanske mest om Bela Bartók i musiken. Denne började som nationalist och reste ursprungligen runt och samlade av kärlek till den ungerska nationen in folksånger, men upptäckte snart under sitt arbete att nationsgränserna inte avgränsar traditionerna, och att en sång inte går att hänföra till någon viss etnicitet; den rör sig över alla gränser och tider och förändras efter de behov och ideal som råder. Bartók var även han, fastän förankrad i traditionen, inte alls någon konservativ konstnär, utan tvärtom en som tog tillvara alla sina kunskaper och erfarenheter för att åstadkomma verkligt nyskapande musik, på ett sätt som kan ses som principiellt besläktat med hur Curtius använder sig av sina filologiska kunskaper för att läsa sin tids nya litteratur, och sina erfarenheter av samtida kritik för att förnya läsningen av de stora klassikerna. Sammanbindandet sker inte för att tvinga ihop det ena med det andra, utan är ett fortlöpande upptäckande och avtäckande av grundläggande mönster i det sätt på vilket det är meningsfullt att berätta om världen och på ett fruktbart sätt reflektera över texter.

Nazisterna fördömde Curtius för att han enligt dem inte förstod den tyska kulturens biologiska grundvalar och för att han beblandade sig med och lät sig influeras av judiska tänkare. I den polemiska essän Deutscher Geist in Gefahr (1932) angriper han den nazistiska synen på tysk kultur och identitet. För de kristendomsfientliga nazisterna var Karl den store någon som fjärmat tyskarna från deras germanska sanna natur och i stället släppt in kristendom och det klassiska latinska arvet. För Curtius var det tvärtom genom det klassiska latinska arvet som den europeiska kulturen formats, han underströk Karl den stores alleuropeiska betydelse och vände sig mot tanken på någon särskild »germansk natur« som skulle vara främmande för detta. Det latinska, romerska arvet var avgörande också för formandet av medeltiden och så småningom renässansen även i norra Europa.

Nazisterna förbjöd denna skrift, men Curtius kunde ändå fortsätta att verka. Sedan 1929 var han professor i romersk filologi i Bonn, och han behöll den tjänsten under hela kriget och fram till sin död 1956, liksom en del andra framstående akademiker verksam i ett slags inre exil, under 15 år helt inriktad på arbetet med Europäische Literatur und lateinisches Mittelalter som ett stilla motståndsarbete, som för att bevara det värdefulla som hotades av nazisternas barbari, så att det skulle kunna användas efter kriget till återuppbyggandet av kulturen i Tyskland, återfinnandet rentav, av en tysk identitet, som inte låter sig stängas in i snävt nationalistiska ramar.

Curtius är viktig som litteraturhistoriker. Hans iakttagelser och systematisering av motiv i medeltida europeisk litteratur är intressant i sig, men mest intresserar den mig som en handledning i läsning. Curtius gav mig insikten att den litteratur vi uppfattar som normal, det »hederliga berättandet«, realismen, med alla dess knep och tekniker, inte alls är något naturgivet, inget självklart och framför allt att det under huvuddelen av vår västerländska litteraturhistoria faktiskt inte dominerat. Boken förbinder samtiden med den allra tidigaste historien, öppnar den engagerade läsarens ögon för mönster som går igen genom, årtusenden, men även för principerna bakom hur nya litterära mönster skapas. Regelbundet återvänder jag till den, läser någon av essäerna eller kontrollerar något spår via index. Avsnittet om boken som symbol i litteraturen för mig till exempel in i reflektioner över läsningens natur, religiös symbolik, kring både Bibeln och Koranen, och in i grundläggande läsningar från 1900-talet av hur litteratur kan symbolisera sig själv, dessa oändligheter av reflektion och självreflektion, som gärna ses som exempel på postmodernistisk lek med fiktionen, men som i själva verket, vilket just Curtius visar, är djupt förankrade i en klassisk syn på läsning och litteratur.

Curtius skriver att det inte var något strikt historiskt intresse som drev honom att börja ägna sig åt de litterära traditioner han behandlar, utan det var samtidens trängande politiska behov i efterdyningarna av första världskriget, som fick honom att inse att det var viktigt att introducera den nya franska litteraturen i det tyska kulturella medvetandet. Senare blev det inför nazismens inskränkt nationella och rasistiska hot mot det kulturarv han älskade så högt, viktigt att gå till roten med de traditioner som han menade hade format den europeiska litteraturen och medvetandet.

Viktigt att påpeka är dock att även om Europäische Literatur und lateinisches Mittelalter har den latinska litteraturens långa linjer ända in i romantiken och modernismen och hur dessa bidragit till att forma en europeisk kultur och identitet, som sitt ämne, så är Curtius inte heller någon inskränkt eurocentriker; hans läsprinciper öppnar i själva verket för det slags universella kultur, för den världslitteratur, som även var Goethes ideal. Exempelvis återkommer han till den arabiska poesins betydelse, inte minst hur avgörande den var som influens på den spanska guldålderns stora poeter, som Góngora.

För mig är detta centralt även i det svenska arvet. Vi är, som några av våra största författare, Eyvind Johnson, Vilhelm Ekelund eller Gunnar Eklöf varit fullt medvetna om och utgått ifrån i sin diktning, inte någon isolerad liten nordgermansk spillra, utan ett utskott på den europeiska civilisationens stam. Jag har inte lyckats hitta någon upplysning om detta, men jag har en stark känsla av att Curtius måste ha varit viktig läsning för exempelvis Eyvind Johnson. Intresset för det gränsöverskridande, den europeiska medeltidens latinska, romerska rötter, blandformerna av språk och kulturer innan nationalstaterna har satt sig – jag kan inte tänka mig annat än att han läste och inspirerades av Curtius i arbetet med Hans nådes tid och Livsdagen lång. Det är genom förståelsen för vår hemmahörighet i detta arv som den svenska kulturen blir begriplig och meningsfull. Genom att återknyta till det kan vi än i dag finna fram till en svensk identitet som går utanför de snävt nationalistiska ramarna, och se vår plats i det världskulturella historiska såväl som samtida sammanhanget. På så sätt kan vi utveckla självkänsla utan chauvinism och verkligen öppna oss för världen.

Publicerad i Respons 2014-4