Tre intellektuella i politiken

De intellektuellas förhållande till politiken har alltid varit problematiskt och det är inte särskilt många som har gjort politisk karriär. Konflikten mellan den intellektuelles mentalitet och politikens krav på handlingskraft och ibland hänsynslöshet är svårlöslig. Tre nya böcker om och av George F. Kennan, Vaclav Havel och Robert M. Gates belyser denna problematik.

De intellektuellas förhållande till politiken har alltid varit problematiskt. De som sökt till den politiska sfären har ofta misslyckats. I bästa fall har det blivit en karriär som rådgivare i maktens närhet. I Sverige har vi haft några som blivit framgångsrika politiker: Nils Edén, Ernst Wigforss, Tage Erlander och Olof Palme. Internationellt kan man peka på Woodrow Wilson, Walter Rathenau och på senare tid Pierre Trudeau, Helmut Schmidt, Shimon Peres, Vaclav Havel och Barack Obama. Men många är de inte. Konflikten mellan den intellektuelles vardag och politikens krav på handlingskraft och ibland skrupelfrihet upplevs som svårlöslig.

Pierre Trudeau, kanadensisk premiärminister från 1968 till 1984 (med ett kortare avbrott) är en huvudperson i Michael Ignatieffs ”analytiska memoarbok” Fire and Ashes: Success and Failure in Politics (2013 )som handlar om en intellektuells upplevelser av politiken. Ignatieff fick 2005, när han efter decennier i exil blivit professor vid Harvard, frågan om han kunde återvända till Kanada och ställa upp som liberal kandidat i underhuset med eventuellt sikte på att bli partiledare. Efter att i decennier ha skrivit om politik lockades han av att i sitt hemland pröva den praktiska politiken. Men Ignatieff hade inte den kombination av ödmjukhet inför uppgiften och hänsynslöshet i handlaget som han anser krävs. Han blev partiledare men aldrig premiärminister och ledde 2011 sitt parti till ett förödande nederlag då han också förlorade sitt eget mandat. För personerna i föreliggande strövtåg – Robert Gates, George Kennan och Vaclav Havel – gick det inte så illa, fast de kanske inte riktigt ville förstå det själva. Sovjetanalytikern och CIA-tjänstemannen Robert Gates, vars memoar nu föreligger, blev en respekterad försvarsminister i två administrationer. Diplomaten George Kennan , vars dagböcker nu publicerats, var en av USA:s ledande ”public intellectuals” under mer än ett halvsekel. Författaren Vaclav Havel, föremål för en ny biografi av kamraten Michael antovsk , blev långvarig postkommunistisk president i Prag.

Den intellektuelle baserar sin tillvaro på tron att kunna övertyga. Det var utgångspunkten för George Kennans karriär sedan han 1952 under förödmjukande förhållanden tvingades lämna sin tjänst som USA:s ambassadör i Moskva. Kennan, som gett upphov till den doktrin, ”containment”, som skulle styra USA:s politik mot Sovjetunionen under det kalla kriget, tillbringade de kommande dryga 40 åren med att skriva lysande böcker och klaga över att man inte följde eller missförstådde hans råd genom att till exempel på 1950-talet söka Tysklands neutralisering och på 1990-talet motarbeta Natos utvidgning österut. Men man belönade honom med alla tänkbara medaljer och priser (nu är det bara Nobelpriset som saknas, skrev han i en dagboksnotis). Kennan tycks i mitten av 1950-talet ha lekt med tanken på att ställa upp som senatorskandidat. Han hade nog blivit en usel politiker, eftersom han vägrade att acceptera eller ens förstå det politiska spelets villkor. Hans stilistiskt briljanta dagböcker är en enda lång klagovisa över tidens gång och politikernas ovilja eller brist på fattningsförmåga.

Vaclav Havel blev genom sin moraliska resning – han satt flera år i fängelse under den så kallade normaliseringen efter Pragvåren 1968 – och ledande roll i oppositionsrörelsen Charta 77 den naturliga personen att presidera över förändringen från kommunismens enpartistat till demokrati. Han blev också en internationell symbol för en ny politisk era. Så småningom maldes han ner av partipolitiken, men ställde ändå upp för omval, varje gång med minskande majoritet. Han ville egentligen åter till skrivandet, men drevs enligt antovsk av plikt och något slag skuldkänsla av att allt som gått fel i hemlandet var hans fel. Kanske ville han inte helt lämna scenen till den småaktiga dagspolitiken? Någon revolutionär var han inte. Han sökte dialog med makten. Både revolutionen 1989 och separationen 1992 mellan Tjeckien och Slovakien kunde därför bli förändringar i sammet. Här spelade Havel säkert en avgörande roll.

Robert Gates, doktor i rysk historia, började som Sovjetanalytiker på CIA för att under George Bush den äldre bli en av tre som gått den långa vägen från handläggare till chef. När George Bush den yngre hösten 2006 frågade Gates, som då var rektor för ansedda A & M University i Texas, om han ville efterträda Donald Rumsfeld som försvarsminister, ansåg han sig inte kunna säga nej. I memoarboken säger Gates rakt ut att han inte tyckte om att vara försvarsminister. Ändå kom han att sitta längre än de flesta av sin företrädare och ställde upp när Barack Obama bad honom stanna efter maktskiftet 2009.

Robert Gates var inte politiker men verkade med framgång i en politisk roll. Det som gjorde honom till en framgångsrik minister tycks ha varit hans integritet, goda nerver och vana att resonera i analytiska termer. Han var återhållsam med intervjuer och tal och pratade inte i onödan på alla de möten som han avskydde. Kontrasten mot Rumsfeld kunde inte vara större. Vid ett tillfälle undslapp sig Bush att han borde ha bytt ut den kontroversielle Rumsfeld mot Gates tidigare. Naturligtvis, tänker läsaren.

Robert Gates tillträdde sin post när USA var involverat i två krig. De pågick ännu när han lämnade. Men han tycker sig ändå ha gjort vad han kunnat för att se till att de skulle avslutas på ett för Irak, Afghanistan och USA rimligt sätt. Han frågar sig hur han skulle ha agerat om han varit försvarsminister innan USA och Storbritannien angrep Irak 2003, men ger inget egentligt svar.

George Kennan, Vaclav Havel och Robert Gates hanterade politiken på helt olika sätt. Kennans intelligensaristokratiska attityd gav honom medaljer och efter den inledande succén med ”containment”-doktrinen respektfulla applåder men begränsat inflytande. Vaclav Havel hade en imponerande moralisk styrka som i ett mycket kritiskt skede tjänade landet väl, men kunde ändå inte riktigt anpassa sig till den nya politiska miljön. Robert Gates slutligen gjorde sin plikt och skapade genom sitt uppträdande respekt. Vad han egentligen ofta tyckte sparade han till sina läsvärda memoarer.

Mats Bergquist är docent i statskunskap och före detta ambassadör.

Publicerad i Respons 2015-4