”Ty den som har, han skall få, och det i överflöd” – Hur vetenskapliga eliter formas

Inom de olika vetenskaperna pågår en ständig kamp om de mest framskjutna positionerna. Kännetecknande för dem som tillhör fältens elitgrupper är att de tidigt kommit i kontakt med äldre, framgångsrika företrädare och ingår i nätverk med framgångsrika medlemmar. Man behöver från början befinna sig i de intellektuella händelsernas centrum och få del av den emotionella energi som kännetecknar grupperna där. Den som tidigt har fördelar kommer att samla på sig ännu fler.

När den franska akademin, L’Académie française, instiftades 1635 bestämdes det att akademin skulle bestå av fyrtio ledamöter som valdes på livstid. Ledamöterna benämns ”les immortels” (de odödliga). Sociologen Robert K. Merton (1910–2003) har påpekat att begränsningen av antalet ledamöter har inneburit att det under århundrandenas lopp har funnits flera begåvade franska författare och tänkare som aldrig blev akademiledamöter, utan i stället har varit tvungna att uppnå odödlighet på egen hand. Listan över berömda ickeledamöter innefattar bland andra René Descartes, Blaise Pascal, Molière, Gustave Flaubert, Honoré de Balzac. Dessa författare och tänkare har, som fransmännen säger, innehaft le 41e fauteuil, ”den 41:a stolen”. De har, åtminstone när det kommer till institutionellt erkännande, tvingats inta en mer undanskymd plats än de odödliga.

Den ”41:a stolen” är som fenomen inte begränsat till den franska akademin. Det gäller för alla institutioner, till exempel akademier eller bedömargrupper, som tillkommit för att belöna och uppmuntra prestationer och talanger av olika slag. I och med att antalet prestationer som kan belönas är begränsat, måste ett urval bland kandidater alltid göras. De personer som hänvisas till den 41:stolen är därför inte nödvändigtvis sämre än de som tilldelas ett pris eller liknande. Den celebra listan över innehavare av den 41:a stolen i den franska akademin vittnar om detta. Inom den så kallade vetenskapssociologin har termen ”41:a stolen” kommit att syfta på de personer som var kvalificerade för att bli invalda eller uppmärksammas, men som av olika anledningar inte blev det. En charlatan hamnar således inte på den 41:a stolen.

Termen ”den 41:a stolen” riktar uppmärksamheten mot det faktum att det intellektuella livet är konkurrensutsatt och att de främsta positionerna är få till antalet. Inom de olika vetenskaperna pågår, åtminstone om vi får tro vetenskapssociologin, en ständig kamp bland forskare om de mest framskjutna positionerna. Alla vill stå mitt i solljuset. De forskare som lyckas bäst i konkurrensen utgör fältets elitgrupp. Inom vetenskapssociologin har frågan om hur vetenskapliga eliter tillkommer länge varit en central forskningsfråga. Den kanske mest kände forskaren på området är den redan nämnde Robert K. Merton. I sin inflytelserika artikel ”The Matthew Effect in Science” (1968) redogör han för den sociala mekanism, Matteuseffekten, som han menar ligger till grund för uppkomsten av eliter inom vetenskapen. Termen ”Matteuseffekten” syftar på Jesus kärva ord i Matteusevangeliet: ”Ty den som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har” (Matt 13:12).

När forskare väl har börjat tappa i konkurrenskraft har de på grund av Matteuseffektens obönhörliga logik svårt att komma tillbaka och hävda sig i kampen om toppositionerna.

I en allmän mening innebär Matteuseffekten att forskare som redan har ett försprång i förhållande till sina kollegor tenderar att ständigt utöka sin ledning. Försprånget kan till exempel bestå i att man redan har fler antal publiceringar, utmärkelser, nätverkskontakter och forskningsanslag än kollegorna. Framgång föder således mer framgång (”Ty den som har, han skall få…”). Forskare som i mindre utsträckning förfogar över resurser hamnar däremot på efterkälken. När forskare väl har börjat tappa i konkurrenskraft har de på grund av Matteuseffektens obönhörliga logik svårt att komma tillbaka och hävda sig i kampen om toppositionerna (”… från honom skall tas också det han har”). En vetenskaplig elit skapas således när vissa forskare inom vetenskapssamfundet på en regelbunden basis mottar belöningar eller resurser som andra inte får ta del av. Detta leder i sin tur till att avståndet mellan besuttna och mindre bemedlade ständigt ökar. ”De rika blir rikare och de fattiga blir fattigare”, för att i stället använda ett politiskt språkbruk. Forskare är ofta, om än kanske på ett oreflekterat plan, medvetna om denna sinistra sociala mekanism. I intervjuer som sociologen Harriet Zuckerman (f. 1937) gjorde med nobelpristagare under 1960- och 70-talet återkommer dessa ofta till att framstående forskare får mer uppmärksamhet och erkännande för likvärdiga arbetsprestationer än vad mindre betydande forskare får. En nobelpristagare i kemi påpekar att ”när någon ser mitt namn på en [samförfattad] artikel så är de mer benägna att komma ihåg det än de andra namnen”.

En fråga som är oundviklig när man talar om eliter, såväl vetenskapliga som ekonomiska eller politiska, är huruvida dessa har uppkommit på legitima meritokratiska grunder eller om de är uttryck för ett i grunden orättvist system. Enligt den så kallade strukturfunktionalistiska vetenskapssociologin, som Robert K. Merton tillhörde, är vetenskapens belöningssystem ändamålsenligt: de bästa forskarna belönas för sina insatser, vilket uppmuntrar dem att fortsätta bedriva framgångsrik forskning (Matteuseffekten). De litet sämre forskarna leds däremot in på alternativa karriärvägar, till exempel administrativa sysslor eller undervisning. Vi lever, med andra ord, i den bästa av vetenskapliga världar där var och en får vad som rätteligen tillkommer honom/henne.

Samtida sociologer är inte sällan mer cyniskt lagda än vad Merton var. Pierre Bourdieu betraktade till exempel Mertons vetenskapssociologi som ett slags ideologi som syftade till att rättfärdiga den orättvisa fördelningen av priser och belöningar inom vetenskapssamfundet. Enligt Bourdieu tog Merton inte tillräcklig hänsyn till de maktkamper som också pågick inom vetenskapssamfundet. Frågan är dock hur långt man kan gå i sin cynism, innan den vetenskapliga och akademiska verksamheten som sådan börjar undergrävas. Är tilldelningen av forskningsanslag och priser bara en fråga om en rå maktkamp som inte har någon koppling alls till forskares duglighet eller prestationer? Hur har de uppburna forskare som förklarar att systemet är korrupt själva nått sina positioner? Sociologen Michèle Lamont har i sin bok How Professors Think – Inside the Curious World of Academic Judgment (2009) studerat hur tvärvetenskapliga bedömargrupper i USA fördelar forskningsanslag inom humaniora och samhällsvetenskap. Hennes studie, som förvisso bara är en enstaka studie, ger inte någon grund för långtgående cynism i detta avseende.

I sin välkända studie Scientific Elite – Nobel Laureates in the United States (1977) studerar Harriet Zuckerman, som även hon tillhörde den strukturfunktionalistiska skolan, hur Matteuseffeken fungerar i det amerikanska vetenskapssamfundet. Hon använder emellertid uttrycket ”ackumuleringen av fördelar” i stället för ”Matteuseffekten”. Ämnet för boken är närmare bestämt amerikanska forskare vilkas framgångsrika forskning har renderat dem ett nobelpris i fysik, kemi eller medicin. Nobelpristagare utgör inte bara en vetenskaplig elit, säger Zuckerman, utan också en allra yttersta elit. Nobelpriset är i själva verket den vetenskapliga karriärens ne plus ultra inom dessa ämnen. Zuckermans empiriska material består av synnerligen omfattande data om de 92 amerikanska forskare som tilldelades nobelpriset i fysik, kemi och medicin under åren 1901–1972. (Antalet pristagare skiftar beroende på hur invandrade forskare ska räknas). Data om denna yttersta elit jämför Zuckerman med data om ledamöter i National Academy of Sciences (NAS). Medlemmarna i NAS tillhör även de den vetenskapliga eliten, men de utgör inte per automatik, såsom nobelpristagarna, den allra yttersta eliten inom sina ämnen. I förhållande till nobelpristagarna intar de, åtminstone de allra flesta av dem, den 41:a stolen. På vilket sätt skiljer sig den exklusiva gruppen av nobelpristagare från den utvidgade eliten?

Zuckerman visar utifrån sitt material att nackdelarna av en mindre privilegierad uppväxt och skolgång försvinner så snart man kommit in vid något av elituniversiteten.

Nobelpristagare kommer som regel från privilegierade hem- och utbildningsförhållanden. De har i större utsträckning än den utvidgade elitens män och kvinnor rekryterats från medelklass eller högre medelklass. I många fall är fäderna läkare eller forskare. Oavsett socioekonomisk bakgrund har i princip alla pristagare utbildats på amerikanska elitskolor och elituniversitet. Zuckerman visar utifrån sitt material att nackdelarna av en mindre privilegierad uppväxt och skolgång försvinner så snart man kommit in vid något av elituniversiteten. Därifrån är det en tävling på lika villkor. De framtida pristagarna skiljer sig från sina generationskamrater även genom att de synnerligen tidigt i sina karriärer publicerat flera artiklar som fått ett stort genomslag i forskarvärlden. De blir också professorer tidigare än den utvidgade eliten. ”Late bloomers” förekommer i Zuckermans material, men de är sällsynta. De framtida nobelpristagarna kännetecknas i stället av en påfallande brådmogenhet.

Zuckermans mest intressanta fynd är att 48 av de 92 amerikanska nobelpristagarna som studenter eller som unga forskare hade arbetat för en eller flera äldre nobelpristagare. De båda generationsgrupperna har således ingått i varaktiga lärare/elev-relationer till varandra. (Det bör tilläggas att inte alla pristagare ur den äldre generationen hade fått sitt nobelpris när lärare/elev-relationen etablerades). Dessa nätverkskontakter ägde som regel rum vid de mest framstående amerikanska forskningsuniversiteten, såsom Harvard, Columbia, Berkeley och Johns Hopkins.

I kontakten med den äldre generationens elitgrupp lärde sig de blivande nobelpristagarna färdigheter, som hur man griper sig an viktiga forskningsfrågor, hur man arbetar snabbt utan att ge avkall på kvalitet, hur man hanterar frustration med mera. De utvecklade, menar Zuckerman, ett slags kvalificerat vetenskapligt omdöme. Naturligtvis ger det också unga forskare en skjuts för självförtroendet och arbetsmotivationen att veta att man tillhör en hårt selekterad grupp som arbetar tillsammans med världens främsta forskare inom sitt område. De färdigheter som de blivande nobelpristagarna förvärvade vid nätverkskontakter med den äldre generationens elitgrupp utgör enligt Zuckerman en stor del av förklaringen till att de kunde utöka sitt försprång i förhållande till de generationskamrater, de framtida innehavarna av den 41:a stolen, som befann sig hack i häl på dem. Den sociala process enligt vilken vetenskapliga eliter selekterar fram nästa generations elit har självklart pågått långt innan nobelpriset instiftades. Nobelpriset gör det dock lättare att få syn på och följa denna process.

Det går därför också ganska lätt att identifiera vilka som kommer att tillhöra morgondagens vetenskapliga elit: morgondagens stora forskare samarbetar för närvarande med dagens elitforskare.

En allmän lärdom som kan dras av Zuckermans studie är att framstående forskare inte uppstår ex nihilo. De har tidigt i karriären haft betydelsefulla och varaktiga nätverkskontakter med den förra generationens främsta forskare, vilket gör att de snabbare än andra har kunnat börja ackumulera fördelar på det vetenskapliga fältet. Det går därför också ganska lätt att identifiera vilka som kommer att tillhöra morgondagens vetenskapliga elit: morgondagens stora forskare samarbetar för närvarande med dagens elitforskare. De är dessutom redan nu mer produktiva än deras generationskamrater och skriver artiklar som får fler citeringar.

Den amerikanske sociologen Randall Collins (f. 1941) har i sitt magistrala arbete The Sociology of Philosophies – A Global Theory of Intellectual Change (1998) argumenterat för att ett snarlikt mönster som det Zuckerman identifierade för naturvetenskapen även gäller för filosofin. En av de bärande tankegångarna i Collins 1100-sidiga arbete är att betydelsefulla filosofer inte är isolerade i organisatoriskt hänseende, utan har förbindelser med andra framstående filosofer. Dessa förbindelser kan bestå i medlemskap i en intellektuell grupp av mer eller mindre jämnåriga eller i att man befinner sig i konflikt med rivaler på det filosofiska fältet (horisontella relationer). De kan också bestå i nätverkskontakter med lärare ur en äldre generation (vertikala relationer). Collins hävdar, i analogi med Zuckerman, att de mest framstående filosoferna i filosofihistorien som regel har haft tidiga nätverkskontakter med föregående generations elitgrupp och med sina, som det senare visar sig, mest framstående generationskamrater. Detta påstående försöker Collins leda i bevis genom att undersöka världens samtliga stora intellektuella traditioner. Han nöjer sig därför inte, som annars är brukligt i västerländsk historieskrivning, med att återge den västerländska filosofins historia från Thales från Miletos fram till våra dagar, utan undersöker även den filosofiska utvecklingen i Kina, Indien och Japan samt judiskt och arabiskt tänkande. Boken är full av detaljerade diagram som åskådliggör vilka slags nätverkskontakter som filosofer genom historien haft till varandra både inom och mellan generationer.

Ett problem infinner sig för Collins: hur avgör man egentligen vem som är en stor filosof? Hur identifieras den filosofiska eliten? Collins lösning på detta problem är lika enkelt som elegant: de antal sidor som varje filosof diskuteras på i erkända filosofihistorier. Detta mått mäter i vilken utsträckning olika filosofers tankar förs vidare till efterföljande generationer. På grundval av dessa data delar Collins in filosofer i stora (major), sekundära (secondary) och mindre (minor) filosofer. I The Sociology of Philosophies har inte mindre än 2700 filosofer delats in i dessa tre kategorier. Av Collins insamlade data går det bland annat att utläsa att den moderna europeiska filosofin mellan 1600–1900 har producerat 19 stora, 61 sekundära och 350 små filosofer. Nu skulle man förstås kunna invända att antalet sidor någon erhåller i erkända filosofihistorier inte är ett objektivt mått på intellektuell storhet, utan snarare en social konstruktion. Det må vara hänt. Samtidigt finns det någonting rimligt i antagandet att intellektuell storhet består i vilken effekt en filosof har utövat på filosofihistorien. Vem som är en stor filosof bestäms av andra filosofer.

Det går inte att i detta sammanhang utförligt redogöra för Collins metodologi, teoretiska utgångspunkter eller hans slutsatser. I korthet kan dock sägas att en stor filosof i allmänhet har haft nätverkskontakter med andra filosofer i samma kategori i såväl den föregående som i den nuvarande och nästkommande generationen. Stora filosofer har ofta studerat för andra stora filosofer och har i sin tur haft studenter av samma kaliber. De har tillhört framgångsrika intellektuella grupper eller befunnit sig i konflikt med andra stora filosofer. Dessa nätverkskontakter har de som regel haft innan de har skrivit de verk som har gjort dem berömda inom filosofernas skrå. Att redan erkända filosofer har nätverkskontakter med varandra är naturligtvis inte mer uppseendeväckande än att filmstjärnor samlas i Hollywood. Små eller sekundära filosofer har å sin sida haft nätverkskontakter med filosofer i sin egen kategori. Man skulle kunna säga att kategorin ”stor filosof” är Collins motsvarighet till Zuckermans nobelpristagare, det vill säga den allra yttersta eliten. Collins ”sekundära” och ”mindre” filosofer kan därmed också likställas med Zuckermans innehavare av den 41:a stolen. Det är fråga om duktiga filosofer, men deras brist på nätverkskontakter med stora filosofer har gjort att de själva inte har nått upp till samma ryktbara status. Storhet föder således storhet. Vad beror egentligen detta mönster på? Collins presenterar ungefärligen samma förklaring till detta fenomen som Zuckerman gör i Scientific Elite. I båda fall handlar det om att framgångsrika forskare tidigt i karriären har vistats i kreativa miljöer som har gjort att de kan börja ackumulera fördelar.

För att kunna bli en stor filosof måste man från allra första början av sin karriär befinna sig i de intellektuella händelsernas mitt. Man måste vistas i kreativa intellektuella miljöer i vilka man lär sig hur man griper sig an filosofiska frågor på ett produktivt sätt och hur man utvecklar argument. Man förvärvar, med andra ord, så kallat kulturellt kapital. Det allra viktigaste som förmedlas i dessa miljöer är emellertid det Collins kallar emotionell energi. Med detta avses självförtroende, initiativförmåga och entusiasm. För att kunna skriva ett betydande filosofiskt verk krävs, menar Collins, ett särskilt slags djärvhet och entusiasm som bara kan uppkomma genom intensiva nätverkskontakter, face to face, med andra tänkare.

Som exempel på kreativa filosofiska 1900-talsmiljöer nämner Collins bland annat den så kallade Wienkretsen, som leddes av Moritz Schlick, Otto Neurath och Rudolf Carnap. Den för skandinaver bekante norske filosofen Arne Næss deltog till exempel redan som 22-åring i Wienkretsens sammankomster. Han blev sedermera professor i filosofi vid Oslo universitet vid bara 27 års ålder. Kretsen runt den unge Sartre utgör ett annat exempel på en kreativ filosofisk miljö. Kring Sartre samlades bland annat Simone de Beauvoir, Maurice Merleau-Ponty, Georges Canguilhem, Raymond Aron och Jacques Lacan. Ännu ett exempel från det tidiga 1900-talet är de så kallade Apostlarna i Cambridge (som delvis överlappade med den litterära Bloomsburygruppen kring Virginia Woolf). Mellan 1890–1915 var inga mindre än J. M. E. McTaggart, A. N. Whitehead, Bertrand Russell, G. E. Moore och J. M. Keynes medlemmar i detta studentsällskap.

För att lyckas i filosofskrået räcker det således inte med att ta del av stora filosofers böcker eller artiklar, det vill säga att exponeras för ett kulturellt kapital.

Om en filosof befinner sig i ett nätverk av detta slag är sannolikheten långt större att han eller hon kommer att kunna producera ett betydelsefullt verk än om han/hon befinner sig utanför nätverken. En begåvad och isolerad autodidakt blir aldrig någon stor filosof. För att lyckas i filosofskrået räcker det således inte med att ta del av stora filosofers böcker eller artiklar, det vill säga att exponeras för ett kulturellt kapital. Det är också nödvändigt att vistats i de framgångsrika tänkarnas omedelbara närhet. Så länge autodidakten inte har tillträde till de intellektuella nätverkens flöden av emotionell energi och kulturellt kapital, förmår han/hon inte själv prestera ett filosofiskt mästerverk.

Kan man på grundval av ovanstående redogörelse utdela sociologiskt grundade karriärråd till unga forskare? Det skulle i så fall vara följande: ”Se till att tidigt i karriären vistas i kreativa miljöer tillsammans med framstående forskare. På så sätt kommer du tidigt i forskargärningen igång med ackumuleringen av fördelar”. Rådets användbarhet begränsas dock av att tillträdet till dessa miljöer inte sällan är villkorat. För att få tillträde till framstående forskarmiljöer måste man oftast först ha presterat något som bedöms som tillräckligt värdefullt för att man ska släppas in. Ty den som har, han skall få. Ett undantag från regeln är dock den unge Arne Næss. Han mottogs med vänlighet i Wienkretsens sammankomster utan att ha presterat någonting betydelsefullt alls. Kanske kännetecknas vetenskapssamfundet även av ett annat Jesusord ur Matteusevangeliet: ”Bulta, så skall dörren öppnas” (Matt 7:7)? Det är i varje fall en hoppingivande tanke.