Tyranner och lydiga undersåtar

Michel de Montaigne beskriver i sin essä ”Om vänskap” hur vänskapen mellan honom och den tre år äldre Étienne de La Boétie var så gott som ögonblicklig och fulländad. Så uppstod en vänskap som kanske bara är möjlig en gång vart trehundrade år, eftersom de utgjorde en själ i två kroppar. Det är i alla fall Montaignes version långt efter La Boéties förtidiga död, när den blott fyraåriga vänskapen fått ett nostalgins skimmer över sig. Vänskapen förefaller ha varit ömsesidig, eftersom även den senare uttryckte varma ord om sin yngre vän, tillägnade denna några dikter samt testamenterade sitt bibliotek och sin litterära kvarlåtenskap till denne. 

La Boétie (1530–63) tillhörde samma urbana bourgouisie som Montaigne; båda var verksamma som rådmän i Bordeaux i sydvästra Frankrike när de lärde känna varandra 1559 (eller möjligen redan 1557, Montaigne är oprecis i sina tidsangivelser). Båda var klassiskt bildade; La Boétie översatte redan i unga år två antika grekiska verk, skrev lyrik samt ett par korta skrifter, varav den ena är den Avhandling om frivillig underkastelse eller Mot envälde som utkommit i en ny svensk översättning av Ervin Rosenberg. (En äldre översättning av Arne Häggqvist kom 1954.) 

Det är oklart när La Boeties avhandling skrevs, men troligt är att den tillkommit när författaren var arton år, dock med en del senare ändringar. Att Montaigne många år efteråt vill se den som en ungdomsskrift, en ”stilövning”, har att göra med dess då problematiska spridning (som jag återkommer till). Oavsett dess tillkomst är det en anslående och än i dag tänkvärd skrift som kritiserar all slags överhet och särskilt enväldet, tyranniet.

Alla människor (och djur) föds fria och är av naturen frihetsälskande, ändå ser vi överallt hur nyckfulla tyranner sitter vid makten, hur undersåtarna lyder och tjänar dessa, helt i motsättning till sitt eget bästa. Exemplen på tyranner hämtas främst från antiken; av samtida härskare är det bara Storturken som utpekas direkt. Undantag görs för franska monarker. Icke desto mindre kan en del avsnitt läsas som kommentarer till den franska samtiden och textens ursprung ska dessutom ha varit La Boéties reaktion på den hårda repression som Bordeaux utsattes för efter en skatterevolt.

Det är inte huvudsakligen genom våld och tvång som tyrannens makt upprätthålls; utan människors lydnad och vilja till underkastelse skulle deras makt inte bestå. Att det ligger i skapade varelsers natur att vara fria visas av hur djuren värjer sig mot att infångas och tämjas. Om djuren, som är skapade för att tjäna, reagerar med sådana protester, tycks människans ha förlorat minnet av att hon är född för frihet. Varför accepterar människan ett liv i en ”djurpark” trots att hennes natur vill frihet?

Varför accepterar människan ett liv i en ’djurpark’ trots att hennes natur vill frihet?

För La Boétie är det framför allt tre faktorer som bidrar till vår lydnad och underkastelse: vanan, fostran och egenintresset. Vi föds och fostras från tidigaste barndom till trälar, fås att tro att härskaren vill vårt bästa, samtidigt som denne med olika medel håller oss i schack. Som ett exempel anges en antik furste ”som för att säkra sin makt […] inrättade bordeller och krogar [och] lät anordna offentliga spel”; därefter behövde han aldrig mer bruka vapen mot sina undersåtar. ”Teater, spel, farser, olika sorters spektakel, gladiatorer, märkliga djur, medaljer, målningar och droger av annat slag” höll antikens folk i schack (kanske inte bara dem?), liksom den ”innehållslösa underhållning” som stod till buds. ”Böcker och vetande […] hjälper människor att känna sin värdighet och hata tyranniet”. Följaktligen är lärdomen satt på undantag i tyrannens rike, ”att handla, tala, ja till och med tänka är förbjudet” för dem som trots det söker kunskap. 

Men fursten styr inte ensam. Kring hans tron samlas onda människor, som tack vare smulor från hans bord bidrar till att upprätthålla hans välde. En liten krets som står fursten nära gynnas och blir beroende av denne, ytterligare grupper beror i sin tur av dessa och så gynnas ännu ett lager av smickrare; så skapas hierarkier av grupper som bidrar till tyranniets bestånd. Och ändå är deras positioner alltid osäkra, alltid beroende av furstens nyckfullhet. 

Kan människor inte bryta mot vanan och uppfostran? På den punkten är La Boétie tämligen oprecis: det är som om det skulle räcka att vägra lydnad, att vilja bli fri, för att tyranniet ska falla. Om vi inser att vi är jämlikar och lyssnar på förnuftets röst skulle vi inte underkasta oss någon; då skulle vi kunna förbrödras och förena våra viljor till att stärka banden mellan människor. Men det kanske bara är möjligt för de klarsynta, som aldrig vänjer sig vid underkastelsen, till skillnad från vad som är fallet för ”den okunniga hopen”. Mer än så blir inte sagt om detta. Å andra sidan är La Boétie övertygad om människans broderskap:

Om det finns något klart och entydigt i naturen, något som ingen får blunda för, då är det säkert detta att naturen, Guds ombud och hans styresman över människorna, har skapat oss lika och gjutit oss alla i samma form för att visa oss att vi alla är jämlikar (compaignons) eller snarare bröder.

Oberoende av om detta är en retorisk övning som kanske inte ska tas på så stort allvar, som Montaigne vill att vi ska uppfatta den, eller inte, var den sprängstoff i 1500-talets franska verklighet. Texten skrevs omkring 1548 och spreds i manuskript; när en publicering blev vännens ansvar efter författarens död var situationen en annan. Då hade de franska religionskrig som med ett flertal avbrott skulle vara fram till 1592 just börjat. Striderna stod mellan katoliker och hugenotter, de senare inspirerade av den kalvinism som spreds från Genève och som fått stort genomslag framför allt i södra och sydvästra Frankrike. Plötsligt kunde La Boéties text läsas som en kritik av den kungamakt som med våldsmakt försökte betvinga hugenotterna att överge sin tro. Ja, skriften kom till och med att tryckas och spridas från Genève från 1570-talet och framåt som ett led i kalvinisternas propagandakrig mot den franska kungamakten. 

I det läget fanns det goda skäl för Montaigne att tona ner dess betydelse (nu sägs La Boétie ha varit bara sexton år vid dess tillkomst). Montaigne skriver dessutom inledningsvis att han ska inkludera La Boéties avhandling i essän om vänskap, bara för att i slutet av samma essä hänvisa till hur den kommit att utnyttjas av hugenotterna. En sådan utveckling skulle författaren ha ogillat då han (enligt Montaigne) var en god medborgare som lydde sitt lands lagar, fientlig som han var ”mot sin tids oroligheter och nymodiga tankar”; hans ”själ var formad efter andra tidsåldrar än vår”. Montaigne valde därför att ersätta La Boéties skrift med 29 sonetter av densamme, sonetter som återgavs i alla upplagor av essäerna som kom under Montaignes livstid, men som senare strukits.

Några ord bör sägas om översättningen. Häggqvists översättning från 1954 känns förvånansvärt ålderdomlig i dag och det är därför glädjande att denna lilla skrift fått en modern språkdräkt. Det är en översättning som är läsvänlig och som i det stora hela fungerar bra. Det hindrar inte att en del formuleringar är litet för vardagliga och talspråksmässiga. Rosenberg skriver exempelvis ”klantskallar” där Häggqvist har ”tölpar”, en ”fet lögn” har blivit ett ”saftigt påhitt” och ”gode Gud” blir i den nya versionen ”milda makter”. (Franskan har här lourdeaus, belle bourde och ô mon dieu.) Kanske är i åtminstone dessa fall den äldre versionen att föredra. Och varför har ”notre nature” blivit ”vi är så funtade”? Men detta är enstaka skönhetsfläckar som inte står i vägen för innehållet.

Med det må det vara som det är. Hur som helst är detta en läs- och tänkvärd skrift, som även om den är snart 500 år gammal har en fräschör som kan förvåna. Det bruk och missbruk av makten som den uppmärksammar och kritiserar har knappast upphört sedan dess tillkomst och även om dess recept på tillfrisknande kanske inte känns tillräckligt är det svårt att inte känna igen sig i en hel del tankegångar.

Publicerad i Respons 2018-5