Jean Birnbaum: Underskatta inte den religiösa kraften i jihadismen

Det finns ett återkommande mönster i reaktionerna på jihadisters terror. I medier, på gatan och bland politiker dröjer det inte länge förrän någon förklarar att attentatet inte har något med islam att göra. I Frankrike var detta en viktig markering från presidenten för att motverka utbrott av rasism mot muslimer. Men även i Sverige brukar förklaringarna till jihadismens dragningskraft begränsa sig till sociala och ekonomiska orsaker, om det så är utanförskap, psykisk ohälsa, klasskillnader, bristande integrationspolitik eller droger. Att det skulle finnas djupare religiösa motiv bakom slätas ofta över eller avfärdas. Viljan att inte spä på fördomar om muslimer är en förklaring, men det saknas också ett språk för att förklara och förstå de religiösa drivkrafterna bakom att tusentals européer är beredda att dö för jihadismen.

Det menar journalisten och författaren Jean Birnbaum i sin bok Un silence religieux – La gauche face au djihadisme, som handlar om vänsterns oförmåga att hantera religionen i jihadismen. Boken fick stor uppmärksamhet när den kom ut i fjol och gav upphov till debatt både inom vänstern och utanför, eftersom författaren sätter fingret på en allmän oförmåga i västvärlden att förstå islams mobiliserande kraft. Som chef för litteraturbevakningen i tidningen Le Monde har Birnbaum ett stort inflytande på fransk idédebatt och analysen gav upphov till ett nytt uttryck – »rien-à-voirisme« (inget att göra med-ideologin), som just syftar på tendensen att distansera islam från detta våld. Respons träffade Birnbaum i Le Mondes stora stål- och glasbyggnad i södra Paris för att diskutera frågan.

Respons: Varför är det problematiskt att säga att det hänsynslösa våld som vi har sett i samband med terrorattentat inte har med islam att göra?

Jean Birnbaum: För det första är det problematiskt för att det är helt fel. De våldsbejakande islamisterna åberopar en tradition som självklart har något med islam att göra. Bakom uttalanden om att det inte har med islam att göra finns visserligen en god intention. Man vill inte sammanblanda den vanliga religionsutövningen med jihadism. Men detta är tveeggat, eftersom man i stället förråder muslimska intellektuella, teologer eller bara troende som förstår att detta visst har något med islam att göra och dagligen konfronteras med det. Alla religioner har sådana våldsamma tendenser inom sig, men i dag är det inom islam som det händer saker. Det räcker med att öppna tidningar för att förstå att det inom islam pågår ett slags världskrig mellan olika riktningar och uttolkningar. Därför gäller det att vi konfronterar problematiska och farliga fraktioner som många muslimer försöker övervinna. Om man säger att det inte har med islam att göra kan man inte bekämpa dessa, eftersom det är liktydigt med att förneka problemet.

Respons: Varför undersöker du vänstern, är detta inte ett vidare problem i västvärlden?

JB: Självklart är det så. Det finns två orsaker till att jag fokuserar just på den franska vänstern. För det första tillhör jag själv vänstern i någon mening och är formad i denna tradition, där religionen blivit nedkämpad på andra grunder än vad den egentligen är – man ser alltid tron som ett symptom på till exempel sociala eller ekonomiska problem.

För det andra har vänstern i Frankrike länge haft en särskild prestige både moraliskt och intellektuellt. Vänsterns kultur representerar något allmänt progressivt och modernt som är större än vänstern själv. Detta gäller nog allmänt sett i västvärlden. Filosofen Raymond Aron brukade säga om högern i Frankrike att den egentligen var en vänster som bara glidit på den politiska skalan. Dessutom är de som intresserar sig för religion i Frankrike antingen konservativa, eller också blir de misstänkliggjorda för att vara det. Det sistnämnda gäller filosofen Marcel Gauchet, trots att han själv säger sig tillhöra vänstern. Samma mönster går igen bland politiker.

Respons: I Frankrike har ju den traditionella republikanska vänstern formats genom kampen mot kyrkan och tidigare än i andra länder tagit upp kampen mot religiös fundamentalism inom islam. Hur kan den då ändå vara ovan vid att hantera religiös fundamentalism?

JB: Man kan säga att den franska vänstern har en lång tradition av att konfrontera religionsfrågan, men problemet är att den ofta gjort det genom att förneka religionen. Laïcité begränsar religionens utrymme, men det betyder ju inte att den inte ska ha något utrymme alls. Det finns en tradition inom vänstern som har gått så långt i sin konflikt med kyrkan att den vill helt förskjuta den och helt förneka religionens betydelse. För dessa aktivister representerar religion bara ett slags arkaism som kommer att försvinna med sociala framsteg i samhället. Förra premiärministern Manuel Valls har till exempel hyllat min bok eftersom den pekar på betydelsen av islam inom jihadismen, men han har inte riktigt förstått den. För även om Valls har markerat starkt mot den religiösa fundamentalismen, ser han den framför allt som en politisk ideologi. Då missar man den religiösa attraktionskraften och symbolspråket. Det blir därmed svårare att begripa varför ungdomar är beredda att dö för jihadismen. Det finns något kraftfullt i detta som inte kan förstås enbart utifrån en politisk analys.

Respons: Har den katolska vänstern i Frankrike lättare att förstå den religiösa dimensionen inom jihadismen?

JB: Det finns en liten del av vänstern som är kristen och intresserad av religionsfrågan. Denna tradition är i dag marginell, en av de få företrädarna är Pierre Rosanvallon. Men inte ens han har något att säga om den religiösa dimensionen hos jihadismen. En av orsakerna är de felaktiga lärdomar man har dragit av det som kallas befrielse-teologin. En del av den kristna vänstern drog slutsatsen att befrielseteologin, som i Latinamerika gett upphov till sociala vänsterrevolter med kyrkan, även skulle fungera med islam. Men så blev det inte och detta skapade en djup misströstan hos dem som hoppats på en allians mellan den röda flaggan, korset och halvmånen. Dessutom har det varit svårt att ens diskutera varför den religiösa fundamentalismen i stället tenderade att breda ut sig i den muslimska världen. Då måste man nämligen i likhet med historikern Bernard Lewis i boken What went wrong? sätta sig i ett slags postkolonial situation genom att peka ut problem inom den muslimska världen. Det är svårt för den kristna vänstern i Europa, vilket ytterligare kan förklara varför man hållit så låg profil.

Respons: I din bok spelar det historiska minnet inom vänstern en central roll för att förstå dagens attityder till jihadismen. Varför har du valt att lägga så stor tonvikt vid Algerietkriget (1954–62)?

JB: Jag har vuxit upp med minnet av Algerietkriget genom mina föräldrar, som tillhör en generation som formades politiskt av detta krig. Det politiska engagemanget för denna generation kom till uttryck under 68-revolten. I Frankrike är denna generation fortfarande mycket stark i medier och i det intellektuella livet. Jag blev därför väldigt tagen av en artikel från 1990-talet, av vilken det framgår att en av de främsta intellektuella aktivisterna under Algeriet-kriget, antikhistorikern Pierre Vidal-Naquet, framhöll att man aldrig såg islam.

Detta blev en utgångspunkt för mig. Jag började leta efter material och fann allting om jordbruk, byråkrati, krig och tortyr. Men det fanns inget om islams roll under Algerietkriget. När man börjar studera historien närmare förstår man att islam ändå var centralt. Den generation som har format och dominerat politiken och idéerna i decennier hade alltså bortsett från denna religiösa aspekt. Jag vill inte döma dessa aktivister som jag har stor respekt för, men deras tystnad är talande och man kan säga att det formades ett slags tradition som blev betydelsefull för »det har inget med islam att göra«. Därför är det också lätt att förstå författare som Kamel Daoud, som upplevt islamismen och inbördeskriget i Algeriet senare på 1990-talet, är trötta på att den franska vänstern inte förstår betydelsen av den religiösa dimensionen och inte tar den på allvar. För den franska vänstern missade att det egentligen var den religiösa energin från islam som gjorde att FLN kunde stå upp mot Frankrike.

Respons: Hur ska man övervinna denna oförmåga att förstå religion?

JB: Det gäller att vänstern återknyter kontakten med tänkare som sedan Karl Marx har tagit religionen på allvar. När Marx skriver att religionen är folkets opium framhåller han också att religionskritiken är villkoret för all kritik, något som ofta glöms bort. Vem inom vänstern i dag gör en grundläggande kritik av religionen som tar den på samma allvar som Marx gjorde – alltså en seriös kritik i Kants mening, som inte bara avfärdar den som något förlegat? Man måste börja där och sedan gå vidare till andra vänstertänkare som reflekterat över religion och den sociala emancipationen. Dessutom måste vänstern åter lära sig det symbolspråk som de nations-överskridande religionerna använder sig av. Utan en känsla för detta kommer vi inte att kunna förstå jihadismens lockelse.

Publicerad i Respons 2017-5